onsdag 10 november 2010

S-kassa

Igår släppte Saco Studentråd, Stockholms universitets studentkår, Umeå studentkår och Uppsala studentkår rapporten Utbildning straffbart?. Vårt förslag om en s-kassa verkar ha fått eget liv, även om vi smyglanserade idén redan i somras (PDF).

Jag klargör lite kring mina tankar om s-kassan i Sacobloggen. I det stora hela handlar det helt enkelt om att studenter måste kunna vara arbetslösa utan att gå i personlig konkurs.

tisdag 5 oktober 2010

Välkommen, Björklund!

Texten finns även på Sacobloggen.

Väntan på de nya ministrarna har varit lång och spännande. Det har spekulerats i hur mycket Reinfeldt skulle röra om i grytan. Och visst blev det omrört (och även lite rörigt där ett tag). Förvirringen huruvida det var Björklund eller Sabuni som skulle ha ansvar för högskola och forskning klarnade först när ett nyhetsbrev landade i inkorgen. Men nu kan Saco Studentråd med glädje välkomna Jan Björklund till det roligaste politikområdet!

Lite förvånade blev Saco Studentråd över att en minister nu har hela ansvaret för den ”raka” utbildningslinjen – från förskola till forskning. Jag tror att det är på gott och ont som en person har ansvaret för allt.

Drömläget är ju att ett ansvar som detta gör att utbildningspolitiken äntligen får den helhetssyn som behövs för att se hur beslut på förskoleområdet får efterverkningar i högskolan. Regeringen har nu ett guldläge för att verkligen ta ett helhetsgrepp kring hela utbildningsväsendet för att ge alla elever samma möjligheter att nå högskolan. Att en person har ansvaret för de fyra största områdena inom utbildningsdepartementet innebär sannolikt att statssekreterarna kommer att spela en ännu viktigare roll de närmsta fyra åren. Frågan blir ju då vem som verkligen bestämmer på departementet.

Oavsett vem det är som kommer att styra utbildningsdepartementet är det dags för Björklund att se till att högskolan får mer resurser. Samhällsvetenskap- och humaniorastudenter har inte automatiskt fått fler timmar med sina lärare bara för att det är en ny minister. Arbetslivsanknytningen lyser fortfarande med sin frånvaro på allt för många utbildningar. Anknytningen till forskningen måste också bli bättre och lärarna måste ha tid att forska. Dessutom har Björklund en autonomireform, experimentet med studieavgifter och ett nytt kvalitetssystem att övervaka under mandatperioden. Ett hårt jobb, även för den som inte har implementeringen av en ny skollag på sitt bord.

Saco Studentråd vill även gratulera Nyamko Sabuni till utnämningen till biträdande utbildningsminister. På hennes bord ligger studiemedlen och därmed ansvaret för den viktiga frågan att se till att studiemedlet och socialförsäkringarna samspelar på ett bättre sätt. Som det ser ut i dagsläget finns det alldeles för många glapp i studenternas trygghetssystem. Sabuni, vår nya socialförsäkringsminister Ulf Kristersson och huvudsekreteraren för socialförsäkringsutredningen Irene Wennemo bör sätta sig ner och en gång för alla se över hur socialförsäkringsreglerna i dagens form stänger ute studenter.

Utbildningsdepartementet har stora utmaningar framför sig. Nu är det upp till bevis för Björklund och Sabuni. Än en gång, grattis! Och lycka till med Sveriges viktigaste departement!

måndag 20 september 2010

Allas lika rätt och möjlighet till utbildning - ett steg på vägen

Det känns som om landet har stannat upp i ett kollektivt chocktillstånd i väntan på hur Sverige ska styras de närmsta fyra åren. Det är lätt hänt. Men runtomkring oss fortsätter livet. Det är viktigare än någonsin att kämpa för allas lika rätt och möjlighet till utbildning.

Det har i flera år pratats om alldeles för lite undervisningstid på högskolan, främst inom samhällsvetenskap och humaniora. Senast i fredags kommenterade Kåre Bremer, rektor på Stockholms universitet, bristen på undervisning i högskolan.

För lite undervisning och övrig lärarledd tid, såsom handledning, laborationer och övningsstöd, ger en sämre utbildning. Med så lite som 3-4 timmars undervisning i veckan finns det inte tid för studenterna att få diskutera sin kurslitteratur, teorier och metoder med kunniga lärare. Studenterna måste tillgodogöra sig kunskapen på egen hand, vilket passar långt ifrån alla. Lärarledd tid fördjupar utbildningen och ger möjlighet till diskussioner som hjälper studenten att utveckla sina muntliga argumentationsteknik. Det går inte att läsa sig till.

Det är därför glädjande att Umeå studentkår efter långt och ihärdigt arbete fått till ett beslut i universitetsstyrelsen på Umeå universitet som innebär att de ska få fler lärarledda timmar. Jag hoppas att studentkårerna runt om i Sverige lär av Umeå studentkår och fortsätter att pressa universitet och högskolor i denna viktiga fråga. Allas rätt och möjlighet till utbildning handlar nämligen inte bara om vem som kommer in på en utbildning, utan även en möjlighet att slutföra den. Med fler lärarledda timmar ökar möjligheterna att fler studenter tar ut sin examen. Det är bra för den enskilda studenten och det är bra för Sverige.

fredag 10 september 2010

lördag 28 augusti 2010

onsdag 25 augusti 2010

Ännu ett lån ut ur fattigdomen

Så studenterna fick sitt vallöfte trots allt - höjt studiemedel med 500 kr om Alliansen vinner. Det är bra. Sveriges studenter har ont om pengar, speciellt de som bor i Stockholm och Göteborg. Det är dyra städer med bostadsbrist och höga hyror. Men frågan är varför Alliansen envisas med att tvinga studenterna att låna sig ur fattigdomen.

Jag skriver idag i Sydsvenskan om att det är dags att satsa på studenterna och se dem som en investering och inte som en kostnad. Alliansen förslag om höjda lån visar att de inte tycker att det är värt att investera mer i studenterna just nu. Tråkigt. Och dåligt för Sverige. Hur många talanger som väljer att inte studera på högskolan på grund av lånen de kommer vet vi inte. Kanske skulle en av dem vunnit det där Nobelpriset som Folkpartiet suktar så efter.

Det är bra att Alliansen ser behovet av ett höjt studiemedel. Jag önskar bara att de även kunde se värdet i att höja bidraget, att det är en investering i Sveriges framtid, inte en budgetpost som kostar mer än det smakar.

tisdag 24 augusti 2010

De flesta studenter blir pensionärer

Beatrice Högå uttalar sig, mycket bra, om att studenter måste vara prioriterade i valrörelsen. (Artikeln säger valspurten, men det är inte så att vallöftena haglar tätt vad gäller utbildningspolitiken). Med det sagt tycker jag ändå att artikeln inte är så slagkraftig som den skulle kunna vara.

300 000 studenter går på högskolan i Sverige. Just nu. Nästa år när 300 000 studenter pluggar på högskolan kommer det inte enbart vara samma studenter som året innan. Några har kommit till och några har lämnat för att gå ut på arbetsmarknaden.

Studenter är en otroligt ostatisk grupp. Perioden som du räknas som student är (förhoppningsvis) endast 3-5 år lång. Däremot är det en otroligt viktig grupp. Inte bara för att högskolan bygger Sverige, utan för att sannolikheten att dessa personer kommer att rösta inte bara i nästa val, utan många därefter, är stor. Ganska snart kommer 50 procent av alla röstberättigade vara på väg att bli, vara eller ha varit studenter.

I Sacos valundersökning anser de tillfrågade (självdefinierade) akademikerna att kvaliteten i högskolan är den näst viktigaste frågan inför valet. Att tro att det bara är 300 000 personer som bryr sig om vad som högskole- och studentpolitiken är naivt. Studiemedelsnivån kan hindra presumtiva studenter från att ta klivet, en dålig utbildning kan ge efterverkningar långt fram i livet om kunskaperna för det valda yrket inte räcker till och mor- och farföräldrar kan mycket väl rösta efter hur de ser på deras barnbarns möjligheter att studera utifrån de egna perspektiven.

Politikerna måste börja se högskolan i ett större perspektiv och inkludera högskole- och studentpolitiken på ett helt annat sätt. Annars kommer Sverige ohjälpligt att halka efter när högskola och arbetsmarknad går i otakt och nyexaminerade studenter flyttar utomlands för att få jobb.

Det är många fler än de 300 000 studenterna som tycker att utbildningspolitiken är viktig. Och de allra flesta studenterna blir faktiskt pensionärer en dag. De kanske kommer ihåg den där regeringen som förbättrade deras studietid och väljer att rösta på dem livet ut? Bara det måste ju vara värt någonting.

fredag 20 augusti 2010

Högskolan är vägen framåt!

Jag skriver idag på Sacobloggen om vad Saco Studentråd vill se för förändringar i högskolan och för studenter efter valet.

tisdag 10 augusti 2010

Framtidens kvinnliga ledare

I maj besökte jag evenemanget Framtidens kvinnliga ledare och reagerade då på att det var så få ideella ledare med bland "vinnarna". Jag samlade då, med hjälp av Rättviseförmedlingen, in en ansenlig lista med namn. Jag samlade ihop namnen, skrev ett mail, och... ja, glömde trycka på skicka. Nu har jag i alla fall gjort det, och det lyder såhär:

Hej FKL!

Det här mailet fastnade i min utkorg, men frågorna är lika aktuella nu som när ni höll ert evenemang. Jag hoppas på att se fler ideella kvinnliga ledare i er lista nästa år!

Jag vill först tacka för ett bra evenemang. Det är oerhört viktigt att uppmärksamma oss unga kvinnliga ledare. Däremot blev jag besviken över att ni återigen väljer att inte lyfta fram ideella ledare på samma sätt som företagsledare. Det ideella ledarskapet går inte att mäta på samma sätt som det inom företag eftersom framgångar inte kan mätas i ökad vinst. Framförallt är det följande tre saker ni inte verkar beakta:

1) De villkor som ledarskapet utövas under. Det ideella ledarskapet sköts oftast i princip gratis, många gånger under kvällar och helger. Det är samma sorts ledarskap, bara under andra förutsättningar.

2) En bredare definition av påverkan, till exempel sägs om antal kvinnor räddade till livet för att de skyddats av polisen mot sin man eller antal som inte avrättats - istället för enbart en snäv definition av omsättning. Som sagt så går det inte att mäta påverkan och resultat på samma sätt inom ideella organisationer som inom företag, därav måste även begreppet påverkan breddas.

3) De speciella svårigheter och därmed förmågor som ideella ledare har att tampas med och måste utveckla. Vi leder människor som vi i regel inte kan avskeda/omplacera eller ens får vara med och rekrytera, och vilka inte får betalt. Ideella ledare måste bli så grymt duktiga på att motivera, kommunicera, coacha och peppa, ibland utan att få något i gengäld.

Dessutom vill jag påpeka att ledarskap inte alltid är formellt. Att kunna engagera en stor grupp människor för en sak och hålla dem intresserade är även det ett stort mått på ett fantastiskt ledarskap.

Jag hoppas att ni nästa år kommer att ha vidgat er syn på ledarskap så fler ideella ledare får utrymme på er lista. Om den bristande närvaron av ideella kvinnliga ledare beror på att vi inte blir nominerade i samma utsträckning får vi i den ideella sektorn helt enkelt se till att nominera mera. Och för att ni inte ska stå utan inspiration skickar jag med en lista på unga kvinnliga ledare att hålla utkik efter under året som kommer.

Med vänliga hälsningar

Lisa Gemmel
Ordförande Saco Studentråd

Eftersom jag inte känner personerna på listan vill jag inte publicera den på bloggen.

torsdag 5 augusti 2010

En tung centersuck

Det finns Centerpartister och så finns det Centerpartister. Centerpartisten Helen Törnqvist tillhör dem som tycker att facket har för mycket makt. Det berättar hon även för Sverige i SvD Opinion idag. Jag känner *suck*. Jag känner att jag vill återupprepa mitt inlägg som jag skrev när CUF släppte sin valkampanj. Så jag gör det här och säger även följande:

Nej, facken är inte endast intresserade av att skapa jobb för sina egna ombudsmän. Det är att skjuta sig själv i foten. Utan folk i arbete har facken ingen grund för sin existens. Och jag kan utan att göra en bakgrundskoll säga att alla svenska fackförbund vill ha fler jobb. Vi vill ha ett Sverige som utvecklas, som hela tiden går framåt och bygger en stark välfärdsstat.

Facket är, enligt Helen, en bromskloss för reformer av arbetsrätten. Reformer är jag inte emot, jag är emot försvagningar av arbetstagarnas trygghet och möjligheter till självförverkligande. Att ge arbetsgivarna större makt gentemot arbetstagarna innebär mindre inflytande i sin vardag. Att skapa en flexiblare arbetsmarknad (läs: göra det lättare att säga upp) kräver en bättre arbetslöshetsförsäkring som gör att perioder av arbetslöshet inte innebär att hem måste säljas och liv måste brytas upp. Om det blir lättare att säga upp krävs det även att stigmatiseringen i Sverige kring att bli uppsagd och att vara arbetslös på något sätt luckras upp, annars kommer vi ha en stor mängd personer som blir uppsagda av allsköns anledningar som kommer att hamna utanför arbetsmarknaden. Just det som "en flexiblare arbetsmarknad" är tänkt förebygga. Behöver jag ens säga att jag inte tror på lösningen?

Fackförbund är till för sina medlemmar, inget konstigt med det, men vi jobbar även för alla arbetstagare i Sverige. För deras trygghet på arbetsmarknaden, för skäliga löner, för bra arbetsmiljö, för pensioner som går att leva på. För att alla arbetstagare ska kunna gå till sitt arbete i förvissning om att de även kan gå dit imorgon. För att de ska något att säga till om på sin arbetsplats. Och vi ska inte glömma att arbetsgivarna, de som erbjuder jobben och betalar löner, alltid har ett maktövertag. Hur fackförbunden då kan ha för mycket makt, det förstår jag inte.

Jag tycker att Centerpartiet ska lyssna mer på Annie Johansson. Hon och jag håller inte med varandra kring till exempel turordningsregler och LAS, men ser vikten av den svenska modellen med två starka parter som förhandlar om villkoren på arbetsmarknaden, utan inblandning från politiker. En antifacklig politik gynnar möjligtvis enstaka arbetsgivare, men inte Sverige.

Läs mer om myterna och halvsanningarna på Juridikbloggen.

tisdag 27 juli 2010

Får jag äntligen vara med?

Jag har alltid fascinerats av subkulturer. De där människorna som bara behöver titta på varandra för att veta att de har massor gemensamt och en hel del att prata om. Jag har närt en önskan om att gilla musiken nog för att bli punkare, ha tillräckligt stort mod för att färga håret svart och bli panda eller skaffa tillräckligt stora byxor för att få kalla mig hiphopare. Men jag har aldrig haft ork (eller mod) nog att gräva ner mig i något tillräckligt för att kunna identifiera mig med, än mindre tillhöra, en subkultur.

Under sommaren har jag, ungefär två år efter alla andra, blivit lätt besatt av hipsters, denna genre av människor som enligt sig själva inte existerar. Eftersom jag inte visste vad det var började mina efterforskningar lite lätt - alltså, jag frågade på Facebook och Twitter. Ett svar jag fick var: men det är ju du! Tonåringen i mig slog en extra volt av glädje, nu får jag äntligen vara med! Nu är även jag inrutad i en subkultur, även om jag inte vet vad den innebär.

Och så började lite länkar dyka upp och DN gjorde en briljant artikel där de intervjuade killen bakom Look at this fucking hipster. En hipster är en (oftast) väldigt smal person med färgglada kläder och stora glasögon. En hipster är höjden av ironi, den gör aldrig något på riktigt. En hipster kommer gärna från akademikermedelklassen och ryktas egentligen inte kunna existera i Sverige eftersom den tydligen måste dricka en viss sorts öl och röka en viss sorts cigg.

Jag måste ju erkänna, jag gillar mina färgglada kläder och stora glasögon, är expert på ironi och är definitionen av svensk akademikermedelklass, har mer en 500 följare på twitter och hänger frekvent på Debaser. Men när det kommer till att alltid ligga steget före, att vara "inne" innan alla andra är det och vara kulturell, det är inte riktigt jag. Jag har alltid känt någon form av avundsjuka gentemot dem som alltid lyckas lyssna på ett band innan de slår igenom eller är först med en viss stil. Jag lyckas liksom aldrig med det. Men främst så skulle jag acceptera att vara en del av denna subkultur, vilket innebär diskvalificering för en hipster.

Jag har alltid velat vara en del av en subkultur, mest för att jag aldrig har känt att jag hör till. Den där tryggheten i att veta att här, här står jag stabilt och kan falla utan att det gör ont. Att tillhöra en grupp människor har alltid tett sig så tryggt för mig, och subkulturer verkar vara det enklaste sättet att höra till. Men än så länge har jag inte fått vara med.

Även om jag sitter här i lägenheten på Södermalm, lyssnar på pophits från 2000-talets mitt och twittrar lätt hysteriskt så måste jag konstatera: jag får inte vara med den här gången heller. Men för första gången känns det bra. Subkultur eller inte, jag hör hemma där jag är i alla fall.

torsdag 22 juli 2010

Tre terminer - bra eller dåligt?

Tobias Krantz går nu ut med att han aldrig sagt att tre terminer-systemet ska utredas om de vinner valet. Men det har ändå öppnat en diskussion.

Jag fick följande kommentar av Anonym i mitt förra inlägg:

Lisa, en nackdel du inte nämner är hur treterminerssystemet kommer att påverka studenters förmåga till återhämtning. Precis som förvärvsarbetande behöver semester, behöver en heltidsstudent ledighet för att ladda krafterna för kommande terminer.
Treterminerssystemet har som du säger många fördelar men vi får inte glömma att studenter också kan behöva återhämta sig från stressfyllda vardagar.

Och självklart är det så, studenter behöver också återhämtning. Tyvärr får studenter sällan den på somrarna, även om de inte pluggar. För att ha möjlighet att betala julis hyra måste många börja arbeta redan i maj. Arbetet fortsätter sedan kanske under hela sommaren och sedan börjar studierna igen. För vissa innebär sommaren att de står utan försörjning helt och hållet. Det ger snarare upphov till stress och ångest istället för återhämtning. Jag upplever att många studenter inte har råd till återhämtning under sommaren, även om det är mer än önskvärt.

En önskan om en tredje termin som kanske är 10 veckor ger i alla fall studenter 2 veckors ledigt och förhoppningsvis möjlighet till återhämtning. För tydlighetens skull vill jag även säga att det jag pratar om inte är en obligatorisk tredje termin, utan frivillig. Det ställer högre krav på lärosätena, men skulle vara möjligt om det ges relevanta sommarkurser som får räknas in i examen.

Målet måste vara att studenter får en bra utbildning som om möjligt kan anpassas till deras förutsättningar och ett system som ger studenter trygghet året om. En sommartermin är ett sätt att ge studenter möjlighet att snabbare bli färdiga och få finansieringen tryggad under sommaren. Ett annat är en s-kassa för dem som inte varken får ett jobb eller kan plugga. Men förhoppningen är att studenters inkomst sommartid inte ska behöva finansieras via en socialförsäkring. Sommarjobb eller relevanta sommarkurser/en tredje termin är lösningen.

Två snabba steg framåt som ett svar på de många löpstegen bakåt?

De senaste dagarna har det varit stora rabalder kring de nya antagningsreglerna som effektivt utestänger alla som har tagit studenten samma år som mig, 2002, eller tidigare från de mest attraktiva utbildningarna. För att bli läkare krävs det nu 22,5 i betyg från gymnasiet av 20,0. Detta på grund av de nya så kallade meritpoängen som ger eleverna extra poäng om de läser matte eller språk. Sett i ljuset av att samma regering som slopade positiv särbehandling eftersom de ansåg att de diskriminerade ett kön, känns det hela mycket märkligt. Nu diskriminerar de istället alla som är 27 år eller äldre, likaväl som de som har läst sin gymnasiekompetens på komvux. Orimligt och absurt enligt mig. Detta går inte ihop med det av Tobias Krantz ständigt påvisade livslånga lärandet. Dessutom är det olagligt med åldersdiskriminering. Jag hoppas det här resulterar i många rättsfall som prövar lagligheten i de nya meritpoängen. Förhoppningsvis ser även Alliansen orimligheten i meritpoängen och slopar reglerna. En utredning ska i alla fall tillsättas.

Liksom för att kontra kommer Tobias Krantz idag med ett utspel om att det bör införas ett tre terminierssystem. Applåder! Som Saco Studentråd, i gott lag med Centerpartiet och Socialdemkraterna, har pratat om den frågan! Det skulle innebära kortare studietid för många samtidigt som sommarförsörjningen skulle vara säkrad. Många plus alltså, framförallt om systemet görs frivilligt. På minussidan är de oroliga röster som hörs från lärarna som undrar hur de ska få tid till forskning med en extra termin att undervisa. Det är en oro jag absolut delar. Däremot ser jag inte att det är ett olösligt problem. Tillsammans med sektorn och SULF måste detta gå att lösa. Kanske kan det vara ett första steg till en långsiktig, sammanhållen forsknings- och högskolepolitik? Vågar vi hoppas på så mycket?

Sist men inte minst infrias idag löftet om att universitet och högskolor ska få hyra ut bostäder till studenter. Det är 9 lärosäten i de värst drabbade städerna som får lov att bistå studenter med bostäder. Mycket bra!

Summan av kardemumman: Högskolepolitiken har idag gått två steg framåt, men det kompenserar knappast för den här mandatperiodens många löpsteg bakåt gällande beslut om avgifter, kvalitetssystem och autonomi, för att inte tala om de obefintliga framsteg som gjorts för studenternas trygghet. Lite går inte alltid en lång väg.

Edit:
Christoffer Ivarsson bloggar även han om de här tre frågorna.

lördag 17 juli 2010

I glömskan är internets minne bra

Ni undrar såklart över #snyggastvinner!

Det gör jag med, eftersom twitter inte verkar ha så långt minne heller. Återkommer när sidan har shapeat upp sig.

En vecka senare eller att smälta (intrycken) i värmen

Det kommer nog ta mig längre tid än en vecka att smälta Almedalen. Det hände mycket i ett högt tempo och jag fick välbehövlig panelträning, fyra stycket allt som allt.

Vad tar jag då med mig från Almedalen? Först och främst det oväntat attraktiva seminariet Klipp dig och skaffa ett jobb!. Seminariet gick bra, men inget nytt kom fram kring hur vi bättre kan arbeta med att minska glappet mellan studier och arbete. Det är bara att fortsätta arbetet med frågan och vikten av stöd även för nyexade akademiker för steget ut i arbetslivet.

Det sades även att utbildningspolitiken stod ovanligt högt i kurs under årets Almedalsvecka. Huruvida detta är sant eller inte, kan jag inte svara på, däremot kan jag tycka att det är på tiden. Sverige är på väg mot att bli ett allt mer renodlat kunskapssamhälle. Det är av största vikt att vi har en genomtänkt och långsiktig utbildningspolitik som är väl sammankopplad med arbetsmarknads- och näringspolitiken. Annars kommer vi ohjälpligt att halka efter.

I detta ligger även den av SULF lyfta frågan (hittar inte valmanifestet) om en enhetlig högskole- och forskningspolitik. Vill vi ha ett livskraftigt Sverige kan vi inte särskilja de två. Forskning är beroende av bra utbildning och bra utbildning bygger på god forskning. Därav bör de båda vara föremål för en långsiktig och enhetlig politik.

I övrigt fick Saco Studentråd väldigt bra respons på vårt valmanifest, frågor vi tänker driva stenhårt inför valet den 19 september. I vimlet på Gutekällaren fick jag en kväll även höra att vi unga fackligt aktiva är inte bara Sverige utan världens framtid. Men ingen press.

Almedalen är en karamell jag måste suga på ett tag till, uppenbarligen. Missade ni seminarierna där jag satt i panelen ser du Best of arbetslivsanknytning och Framtidens arbetsmarknad på nätet så länge.

måndag 5 juli 2010

You snooze, you lose!

Så går det att sammanfatta den första dagen av Almedalsveckan. Den kännetecknades av fulla seminarier och 3000 utdelade Saco-program på 1 dygn. Nu är det åtråvärda programmet i miniformat slut!

För min det har dagen varit fulltecknad. Den började kl 10.00 med det fullsatta seminariet Klipp dig och skaffa ett jobb!. I ett fulltecknat Almedalsschema lyckades vårt seminarium få uppmärksamhet, både i blogg och av journalist. Två av paneldeltagarna sökte dessutom nya vänner via sociala medier och vår hedersgäst Niklas blev uppmärksammad.

Innan talet anordnade vi minglet Ung med makt att förändra. En succé måste jag säga! Så här glad var jag. Vi presenterade även vår valmanifest, som förhoppningsvis finns för nedladdning på Saco Studentråds hemsida imorgon. Där emellan träffade jag Lars Hjälmered från Moderaterna och pratade entreprenörskap, gick på Agenda PRs seminariunm om fackens möjlighet att påverka politiken, minglade hos SULF och såg DIK Student dela ut Ris och ros till företeelser inom högskolan. Middagen intogs med Peter Arvebro från Malmö högskola och efter den besökte vi den politiska allsången. Och det har var ändå en dag när jag inte behövde springa mellan seminarier och möten.

Sist men inte minst, #snyggastvinner har satt igång på allvar! Tack Anna för alla dina bidrag!

fredag 2 juli 2010

Grattis Lars Haikola!

Efter en hel del storm i högskolevärlden det senaste halvåret, har Högskoleverket fått en ny chef. Den nya universitetskanslern heter Lars Haikola och har tidigare varit rektor för Blekinge tekniska högskola och Campus Helsingborg. Ännu viktigare är att Lars har varit fackligt aktiv i Saco-förbundet SULF och har rykte om sig att vara en studentvän. Det är en bredd som borgar för en god förståelse för att alla parter även fortsatt får en självklar plats i framtagandet av det nya kvalitetsutvärderingssystemet.

Självklart hoppas jag att Saco Studentråd kommer att få en bra relation där vi kan diskutera de viktiga frågorna om arbetslivsanknytning, utbildningskvalitet och resurstilldelning och hur de hänger ihop.

Men framförallt, grattis Lars till ditt nya jobb! Och lycka till!

En enfaldig bloggare

Passande nog skriver idag Eva Franchell på Aftonbladets ledarsida "Årets val är ingen skönhetstävling". I slutet skriver hon att "Någon gång mot slutet av veckan kommer någon enfaldig bloggare att skapa listan över Almedalens snyggaste...". Politikerbloggen brukar göra just detta.

Och visst, #snyggastvinner är en ganska ytlig idé. Endast stil kommer att bedömas utifrån suddiga mobilbilder. Men som Maria säger: jag tror på att göra en ganska torr och grå festival som Almedalsveckan att bli lite mer färgglad.

Sen tror jag att avgörande faktorer för valet i höst ligger någon annan stans än vilken stil partiledarna har. I alla fall för männen, vi vet ju alla hur det gick för Mona när hon råkade ha en märkesväska på bild. Men om #snyggastvinner kan bidra till att starta en diskussion kring vikten av kläder och stil vid anställning och liknande skulle jag inte bli missnöjd. Att personer som Niklas inte får jobb beror enligt hans mamma på att han måste klippa sig. Vill arbetsgivare ha 80-talister på arbetsplatsen får de nog leva med att vi inte kommer att ändra stil och frisyr.

Jag tänker med glädje delta i #snyggastvinner. Jag kommer även besöka Almedalen i egenskap av en hårt arbetande ordförande för en fantastisk facklig studentorganisation. I min värld behöver inte stil och politik vara olika saker.

Uppdatering:

torsdag 1 juli 2010

Snyggast vinner i Almedalen?


Jag är väldigt fåfäng. Har alltid varit. Jag vill matcha och vara piffig, annars trivs jag inte. Detta orsakar ofta en sån där i-landsångest lagom till evenemang som Almedalen. Jag menar, under en veckas tid ska jag gå runt och träffa en massa människor, sälja in mig själv och min organisation. Och hela tiden vill jag vara snyggast.

Jag uttryckte min klädångest inför Almedalen på twitter, och helt plötsligt hade jag och Nollgradig skapat en ny tävling: snyggast vinner! (Och här vill jag även be om ursäkt i förväg för att min blogg troligtvis kommer att bli lite av en modeblogg under Almedalsveckan. Men missa inte politiken mellan alla klädfoton!)

Reglerna är som följer: ta kort på din Almedalsoutfit för dagen, lägg upp den på twitter, och använd hashtaggen #snyggastvinner. Nollgradig (eller Maria som hon egentligen heter) befinner sig i Stockholm och gör en helt subjektiv bedömning av vem som är vinnare via dessa otroliga twitterbilder. Framför allt hoppas jag på innovativa lösningar på hur det går att hotta upp dessa t-shirts som ofta tvingas på representanter från olika organisationer.

Det går alltid att spekulera i hur viktigt utseendet är för att ta sig fram här i världen. Därför var det roligt att Saco Studentråd fick så mycket reaktioner på vårt seminarium Klipp dig och skaffa ett jobb, bara genom namnet. Nu kommer inte seminariet handla om utseende och karriär utan om unga akademikers möjligheter på arbetsmarknaden, men råden om kläder och frisyr vid jobbsökande är många och varierande.

Poltikerveckan i Almedalen börjar i vilket fall som helst på söndag. Jag hoppas på underbar vecka fylld av möten och fantastiska samtal. Almedalen är den bästa arenan för att träffa rätt och oväntade personer under en väldigt kort tid. Och glöm inte att komma på Saco Studentråds evenemang eller se på dem på Saco play! Om inte annat för att se vilken outfit jag valt för dagen.

Uppdatering: Maria om hur du tävlar och vad du vinner.

Foto: Peter Rosén

onsdag 30 juni 2010

Två epoker går i graven

Mitt nostalgihjärta slår med sorg idag. Två epoker går i graven, Hultsfredsfestivalen och kårobligatoriet.

Hultsfredfestivalens arrangörer har till sist insett att de blivit utkonkurrerade av stadsfestivalerna, och har lämnat in en konkursansökan, en vecka innan festivalen skulle gått av stapeln. Hultsfred 2001 var min första riktiga festivalupplevelse, och som 17-åring, den bästa. Kent spelade, liksom Håkan, Christian Kjellvander med flera. Hultsfred var inte den bästa av festivaler, men den kommer för alltid ligga mig väldigt varmt om hjärtat nu när festivalen når sin sista vila.

Och det gick tillslut. Efter idogt lobbande och arbetande från diverse organisationer har vi nu nått sista dagen med det svenska kårobligatoriet. Det är med blandade känslor. Jag har fegt nog aldrig personligen tagit ställning för eller emot kårobligatoriet. Däremot har det varit en förutsättning för mycket av det jag gjort och lärt mig under studietiden. Kanske hade saker och fungerat lika bra, eller bättre, utan ett obligatorium, och mina fester hade blivit lika fantastiska, men det är ändå med en viss rädsla som jag upplever sista dagen med ett obligatoriskt medlemskap i en studentkår. Tänk om framtidens studenter inte kommer att få utvecklas, skapa nätverk och ha oerhört roligt inom ramen för studentkårer, nationer och fakultetsföreningar? Jag håller tummarna hårt för att organisationerna klarar sig och kommer starkare ur det här.

tisdag 29 juni 2010

100 000 kr för fyra timmars undervisning i veckan

Så kommer det att se ut i Lund när avgifterna införs. En masterexamen i ekonomi kommer att kosta 110 000 kr per år. Som vi alla vet är undervisningstiden på de samhällsvetenskapliga utbildningarna i Sverige inte alltid den bästa, framför allt på grund av bristande resurser.

Vid en uträkning har alltså Lunds universitet kommit fram till att det är så mycket som en utländsk ekonomstudent kommer att kosta per år, med allt administrativt merarbete. Ett masterprogram i konst kommer att kosta 280 000 kr.

Det här är bara första lärosätet i raden att presentera sina avgifter. Jag har hört rykten om att vissa utbildningar kan komma att kosta så mycket som 400 000 kr per år, men det är än så länge bara rykten.

Sverige gör sig själva en stor otjänst när de inför avgifter, en bättre biståndspolitik än avgiftsfri utbildning går inte att få. Utbildning höjer kompetensnivån, skapar förutsättningar för demokrati. Ökad utbildning förbättrar för kvinnor. Och så vidare.

Nu kommer vi få runt 100 studenter från biståndsländer via stipendier, eftersom resten med stor sannolikhet inte kommer att har råd att studera i Sverige. I övrigt kommer vi kanske få studenter från USA och Australien, de som har råd att betala. Men varför ska Sverige behöva dra sitt strå till stacken?


lördag 26 juni 2010

LAS-kramare och LAS-hatare

Jag är grunden ingen LAS-kramare. Lagstiftning är en abnormalitet i svensk arbetsrätt. Ingen var speciellt nöjd när lagstiftningen kom och rubbade balanserna i den svenska modellen under 70-talet. Att det hörs röster för ett avskaffande är därför inte konstigt. Däremot tycker jag inte att det är konstigt att facken inte hakar på de högljudda LAS-hatarna. Anledningen till att Svenskt näringsliv och Centerpartister vill avskaffa LAS är på ytan för att de vill komma till rätta med ungdomsarbetslöshet, den egentliga anledningen verkar vara att försvaga fackförbunden.

LAS är egentligen inte ett problem, ur mitt perspektiv. Finns det en fackförening och arbetsgivaren är medlem i en arbetsgivarförening, kan det förhandlas fram en avtalsturlista som bestämmer vilka som får gå och vilka som får stanna. LAS är alltså inte ett problem. Om man vill prata med facket.

I dagsläget finns det flera olika anställningar att välja mellan. Allmän visstid, tillsvidare, vikariat osv. Det skriks om en mer flexibel arbetsmarknad. Det måste vara lättare att säga upp, det måste vara lättare att anställa på kort tid. Det går att kombinera de olika anställningsformerna hejvilt och dessutom skriva hängavtal som innebär en visstid längre än LAS aviserar utan att personen får en tillsvidaretjänst. Jag skulle säga att anställningsformerna är ganska flexibla. Vill de göra dem ännu flexiblare är det dags att se över a-kassenivån. En flexibel arbetsmarknad utan hög a-kassa är en katastrof.

Det finns många fler exempel där LAS är möjlig att förhandla bort, bara arbetsgivaren vill prata med facket. Det är där stötestenen finns - facket. Framförallt ur ett akademikerperspektiv skulle jag absolut kunna tänka mig att föra diskussioner kring hur LAS skulle kunna avskaffas (LO och TCO får svara för sig själva), å andra sidan är det sällan vi "drabbas" av LAS regler. Ett avskaffande av LAS måste bygga på en vilja att ha kvar en svensk modell med arbetsgivarorganisationer och starka fackförbund som har en vilja att förhandla.

Den svenska modellen bygger på att det finns två jämbördiga parter som förhandlar om villkoren på arbetsmarknaden och stadfäster dessa i kollektivavtal. Detta är en modell som LAS-hatarna verkar vilja ta avsteg ifrån. De vill ha starkare arbetsgivare och svagare fackförbund. Mer makt hos arbetsgivaren, mindre till arbetstagarna. Under de förhållandena ser jag inte hur ett avskaffande av LAS kan vara möjligt. Då öppnar vi upp en arbetsmarknad där arbetstagaren inte på något sätt har möjlighet att påverka sin arbetssituation.

Innan Svenskt näringslivs och övriga arbetsgivarorganisationer visar att de värnar den svenska modellen tänker jag vara en LAS-kramare. Jag är övertygad om att om företagen anställer lite ungdomar kommer vi att se mycket mer förbättrade arbetslöshetssiffror än om vi avskaffar LAS, men det är en metod som vi nog får vänta på.

tisdag 22 juni 2010

Ökat stöd = vi vill ge pengar?

Alliansens arbetsgrupp, med högskole- och forskningsminister Tobias Krantz, för utbildning presenterar idag sin slutrapport. Det är inte mycket som är nytt, det mesta inom högskolepolitiken är en upprepning av det som Alliansen presterat under den senaste mandatperioden och egentligen inte presenterar några nya skarpa förslag. Det är högt blandat med lågt.

Saco Studentråd arbetar hårt med frågan om en vettig arbetslivsanknytning inom grundutbildningen. Det är viktigt att de som studerar vet vad de blir efter examen, och att de vet hur de kan använda sina kunskaper. Alliansen vill nu ge "ökat stöd" till verksamheter som rör arbetslivsanknytning och samverkan i grundutbildningen. Det är bra att frågan uppmärksammas, men jag måste fråga mig vad "ökat stöd" innebär?

Arbetslivsanknytningen drivs, trots reglering i lag, av eldsjälar ute på högskolorna. Det sker på bekostnad av forskning och måste ofta skötas vid sidan om ordinarie arbetsuppgifter. Som med det mesta krävs det att det att specifika uppgifter ges egna resurser, åtminstone i ett initialt skede. Det är naivt att tro att enskilda kursföreståndare kommer att satsa på en stark arbetslivsanknytning om det inte finns tydliga incitament. Jag hoppas att "ökat stöd" innebär resurser till arbetslivsanknytning.

Vad Saco Studentråd vill se i form av arbetslivsanknytning hittar ni i rapporten en Bro över glappet.

Alliansen pekar även på andra viktiga saker. Grundutbildningen behöver verkligen en resursförstärkning. Jag är besviken över att de inte ens dristar sig till att nämna en siffra om hur mycket de anser saknas i den allt resurssvagare svenska högskolan. Eftersom de i slutet av rapporten lydigt påpekar att inget kan bli realiserat utan godkännande från herr Borg, så anser jag att visioner kring en prislapp hade kunnat presenteras. Kvaliteten de tror ska komma utifrån det nya utvärderingssystemet kommer sannolikt utebli.

Att Alliansen trycker på studenternas rättigheter känns som ett plåster på en skottskada (fritt översatt från engelska). De har försvagat kårerna, kommer att ta bort de viktigaste stöden för studenterna i sin autonomiiver och verkar vilja ha en högskola som bäst passar för förvaltningscheferna. De övertygar inte mig och kommer garanterat inte övertyga kårerna.

Sist men inte minst försöker de sig på att ha en vision om studenters trygghet. Att de ens nämner det omstridda förslaget om det sjunde studiemedelsåret visar på att de inte alls lyssnar på opinionen. Vidare saknar jag tydliga förslag på hur studenter ska kunna tillåtas vara sjuka och vara föräldrar under studietiden. Framförallt förvånas jag över att de inte ens problematiserar övergången mellan studier och arbetsmarknad, och det bristande stöd för studenter för att överbrygga glappet. Det är en stor otrygghetsfaktor.

Det finns mycket mer att nämna, till exempel den av Saco Studentråd efterfrågade rankingen, och förslaget på en särskild utvärderingsmyndighet. Det kommer mera...

Per Henriksson om rapporten.

Saco Studentråds pressmeddelande.

tisdag 8 juni 2010

Flodströms avgång får inte leda till mindre debatt

Universitetskanlser Anders Flodström meddelade idag att han avgår från sin tjänst den 1 juli. Ett väntat, men ändå inte önskvärt, besked. Flodströms anledning att avgå är den djupa klyfta som uppstått mellan honom och departementet i diskussionerna kring det nya kvalitetsutvärderingssystemet. Under eftermiddagen har det även dykt upp kritik kring Flodströms ledning av verket, men om det är något som vägts in i avgångsbeslutet lämnar jag osagt.

I Saco Studentråds pressmeddelande sa jag följande:

- Saco Studentråd beklagar Anders Flodströms avgång, och vill framhålla att den inte får leda till mindre debatt inom utbildningssektorn. Att utbildningsdepartementet och Högskoleverket framfört olika åsikter kring kvalitetsutvärderingssystemet har varit en styrka för vårt demokratiska system. Kvalitetsutvärdering av den högre utbildningen är en fråga som förtjänar att debatteras och debatteras igen. Jag hoppas att Anders Flodströms efterträdare också kommer ta sig mandatet att föra en viktig debatt, säger Lisa Gemmel, Saco Studentråds ordförande.

Vi behöver en fortsatt aktiv debatt kring vår högskolas kvalitet och framtid. Det är viktigt med myndighetschefer som står upp för sin åsikt och skapar ett gott diskussionsklimat, även om det självklart finns en tid och en plats för allt, de statliga myndigheterna styrs trots allt genom regeringens regleringsbrev.

Sveriges högskolor behöver en bättre kvalitet och mer resurser. Det är fakta som vi inte kan backa ifrån. Flodströms avgång får inte leda till att diskussionen kring kvalitetsutvärderingssystemet dör.

Fler om avgången: Akademisk frihet, Kåre Bremer, Nicke Grundberg, Per Henriksson på Jusek, German Bender på TCO, Klas-Herman Lundgren

lördag 5 juni 2010

Flexicurity bara en lösning för marknaden?

Den nederländska fackliga centralorganisationen FNV bjöd igår på ett halvdagsseminarium om felxicurity. En professor i arbetsrätt, Ferdinand Grapperhaus, bjöd på sin syn på flexicurity.

Kortfattat så menar han ur hans synvinkel att arbetsmarknaden handlar om equality of resources, det vill säga att alla ska ha samma tillgång till möjligheter. Flexicurity handlar däremot endast om ekonomiska incitament för arbetsgivaren och marknaden. Vill stater skapa en hållbar arbetsmarknad ska reglerna inte bestämmas under lågkonjunktur utan skapas genom förutsättningar för en stabil i högkonjunktur.

Grapperhaus menar att flexicurity missgynnar de som kommer sist in på en arbetsplats - de ryker först, eftersom de inte har fasta kontrakt förrän efter kanske 3-4 år. Alltså menar han att flexicurity ger samma effekter som vissa menar att LAS har i Sverige.

Grapperhaus har satt igång en massa tankar, så det här inlägget blir endast dessa korta punkter. Men det är värt att tänka på vem flexicurity faktiskt gynnar och vilka effekter det får. Främst måste vi alla komma ihåg, ska vi ha vad arbetsgivarna kallar en mer "flexibel" arbetsmarknad måste vi ha en a-kassa som kan möta de uppsägningar som kan komma genom detta. Flexibilitet kräver en starkare offentlig säkerhet - inte dyra privata försäkringar.

torsdag 27 maj 2010

Glappet mellan utbildning och arbetsmarknad förödande

Skriver tillsammans med Sacos ordförande Anna Ekström på Sourze om vikten av arbetslivsanknytning i utbildningen:

Löven på björkarna slår ut, syrenerna blommar och snart lämnar tusentals nyutexaminerade akademiker landets universitet och högskolor. De har alla gjort en stor investering. De har tagit studielån, avstått från inkomst under studietiden och dessutom lagt ett stort engagemang på sin utbildning. Även samhället har investerat; bekostat utbildningen och gått miste om skatteinkomster. Därför är det positivt att personer som satsat på en akademisk utbildning oftast lyckas bra på arbetsmarknaden och hittar en arbetsgivare som har behov av just deras kompetens. Chanserna att få ett jobb och en bra lön ökar med en hög utbildning.

Men varje högskoleutbildad som inte tas till vara är en dåligt utnyttjad investering. Det är slöseri med kompetens och resurser när unga nyutexaminerade inte får jobb efter sin utbildning, utan tvingas att läsa ytterligare kurser, ta jobb som de är överkvalificerade för eller gå arbetslösa. Detta samtidigt som vi på grund av kommande pensionsavgångar står inför en brist på kvalificerad arbetskraft, inte minst inom kommuner och andra offentliga arbetsgivare. Glappet mellan utbildning och arbetsmarknad är förödande för alla parter.

Därför måste högskolor och arbetsgivare bli bättre på att samverka med varandra och ge studenterna möjlighet att möta arbetsmarknaden redan under utbildningen. I en nyutkommen rapport lyfter Saco Studentråd fram några goda exempel på hur det kan gå till.

På institutionen för biologisk grundutbildning vid Uppsala universitet erbjuds studenterna antingen forskningspraktik eller yrkespraktik som en del av det program de läser och fyra gånger per år hålls föredrag av olika arbetsgivare. Institutionen för medie- och kommunikationsvetenskap på Högskolan i Jönköping erbjuder 12 veckors verksamhetsförlagd utbildning samt kursen Projekt, där projekten lämnas in av företag och myndigheter. Här finns också ett branschråd för erfarenhetsutbyte mellan högskolan, branscher och andra organisationer. På KTH anordnar studentkåren varje år Armada, en stor arbetsmarknadsmässa där studenter och arbetsgivare kan träffas.

Det finns också exempel på goda initiativ från arbetsgivarnas sida. Göteborgs stad erbjuder en praktikplats per 20:e anställd, bland annat till unga akademiker. Revisionsbyrån KPMG har en studentansvarig på varje kontor där det finns en högskola, och deltar i många av studentföreningarnas aktiviteter. De har anställda som arbetar som lärare och gästföreläsare och ordnar även en tävling som heter Case Competition, där studenter tävlar i att lösa verkliga fall från företagets verksamhet.

Enligt högskolelagen har högskolorna skyldighet att samverka med det omgivande samhället. Det är ett omfattande uppdrag som naturligtvis inte alltid är så lätt att vare sig definiera eller genomföra. Men samverkan med arbetsgivare tycker vi är en angelägen uppgift som dessutom ligger i högskolornas intresse, eftersom det också kommer att hjälpa till att öka kvaliteten och relevansen på utbildningarna och göra dem attraktivare för studenterna.

Hela ansvaret för samverkan kan dock aldrig ligga på en part. Arbetsgivarna har också en viktig roll. Det innebär självklart kostnader att ta emot praktikanter, handleda ex-jobbare och avsätta tid för att delta på samordningsmöten. Men då får man betänka att traditionell rekrytering också är mycket kostsam – speciellt vid en bristsituation. Samverkan med högskolor är ett mer långsiktigt arbete som kommer att underlätta framtida rekrytering och förhoppningsvis också frambringa akademiker som är bättre rustade för arbetsmarknadens krav.

Även studenterna måste naturligtvis ta ett eget ansvar för sin karriär och sin framtid. Det är bara positivt att till exempel studentkårer ordnar arbetsmarknadsdagar och studiebesök. Men högskolorna måste medverka för att skapa kontinuitet och göra arbetslivsanknytningen till en naturlig och integrerad del i utbildningen. Att bygga samarbeten och relationer tar tid och kräver kunskap. För att enskilda studenter ska kunna ta egna initiativ och knyta kontakter med arbetslivet redan under studietiden krävs att de får en grundläggande kunskap om hur arbetsmarknaden ser ut för just deras utbildning och att det redan finns upparbetade kontakter.

Vi tror att studenterna har en stor potential att själva styra sin karriär och påverka sina chanser på arbetsmarknaden – om de bara får det stöd de har rätt att kräva!

söndag 23 maj 2010

Pepp från alla håll

Det är svårt att alltid vara på topp, speciellt när ens uppdrag innebär att alltid vara tillgänglig, att alltid vara beredd på att jobba. Att slappna av under de omständigheterna är inte alltid lätt.

Men ibland har jag en sån där helg. Jag sover inte tillräckligt mycket, men ändå fyller den mig med massor av energi. Den här helgen har varit sådan. Det har varit grym after work med efterföljande middag, fantastiskt ordförandenätvkerk (som Maria skriver om här) och kreativitet över gränserna på Geek Girl Meetup. Dessutom länkade finaste Kerstin till mitt blogginlägg om ledarskap i Forum för Frivilligt Socialt Arbetes nyhetsbrev. Ovanpå detta har jag fått massa fin feedback angående mitt bloggande om CUFs kampanj.

Kort sagt: självförtroendet och peppen är på topp! Tack!

fredag 21 maj 2010

Samverkan över glappet!

I tisdags släppte Saco Studentråd rapporten En bro över glappet - om samverkan och arbetslivsanknytning i den högre utbildningen. Rapporten är tänkt som ett diskussionsunderlag för en större och bredare debatt om högskolornas samverkansuppgift, hur den kan kopplas till grundutbildningen och hur den kan bidra till att arbetslivsanknytningen stärks. Saco Studentråd är nämligen övertygade om att bättre samverkan och arbetslivsanknytning leder till ett mindre glapp mellan studier och arbete.

I samband med släppet hölls ett seminarium som har uppmärksammats i bloggar. Under seminariet kom det fram att i princip alla vill se mer av samverkan och arbetslivsanknytning i grundutbildningen, men att ingen riktigt vill satsa på det.

Saco Studentråd vill bland annat följande:
- att valbar praktik ska vara ett alternativ för de studenter som inte har de i sin utbildning
- att incitamentstrukturer för samverkan inom grundutbildningen skapas
- att offentlig sektor ser möjligheterna i studenterna och skapar fler praktikplatser och sommarjobb

Vi vet att samverkan och arbetslivsanknytning ger kontakter och jobb. Vi vet också att det finns alldeles för lite utav det på högskolorna. Vad vi inte vet är vad det görs åt det. Det är dags att förenkla för studenterna att få ett jobb efter studierna. Vi behöver mer samverkan över glappet!

måndag 17 maj 2010

Därför har Centerns ungdomsförbund fel

Följande inlägg har jag publicerat på Sacobloggen:

Centerns ungdomsförbund, CUF, släppte i fredags sin valkampanj. De listar 8 punkter (eller vad de kallar konkreta förslag) för att minska ungdomsarbetslösheten. 3 miljoner kronor från Centerpartiet används för att göra narr av arbetsmarknaden, inbilla ungdomar att de på egen hand kan få bättre anställningsförmåner än kollektivavtal kan ge dem, samt intala ungdomar att de är ”lata, trötta och tråkiga” och därför inte förtjänar samma ingångslön som någon som är några år äldre.

Som Sacos företrädare för dem som ännu inte är inne på arbetsmarknaden blir jag såklart upprörd, men framför allt tycker jag att det sorgligt att de fortfarande inte har tagit till sig vad moderna kollektivavtal innebär för den enskilde och hur LAS fungerar.

CUF presenterar 8 punkter för att komma till bukt med ungdomsarbetslösheten. Punkt två handlar om LAS, eller snarare avskaffandet av LAS.

LAS, lagen om anställningsskydd, är en så kallad dispositiv lag. Det innebär att genom avtal mellan arbetsgivare och facket går det att göra undantag från LAS turordningsregler. Unga, duktiga människor har alltså via förhandlingar och avtal samma möjlighet att få behålla sitt jobb som äldre, duktiga. Det som krävs är att arbetsgivaren är villiga att förhandla med facket på arbetsplatsen. En avtalad turordning är att föredra för alla parter, varför pratar inte CUF om det?

CUF vill sänka ingångslönerna för ungdomar, punkt 4 pratar om sänkta ingångslöner och starkare löneutveckling. Sacoförbundet Civilekonomerna provade detta i förra krisen. Inte ens unga välutbildade fick jobb om de kostade mindre. Hur tror CUF att de som varken har erfarenhet eller utbildning ska bli mer attraktiva för att de är billigare? Jag tror inte att det kommer att hjälpa den här gången heller, men det kommer att skicka en signal till de under 25 år att de inte är värda lika mycket som de över. Att ungdomar är villiga att ta ett jobb för en lägre lön är inte märkligt. Ställs jobb med låg lön mot inget jobb skulle jag också säga ja. Men det är inte anledning nog att sänka en hel generations självkänsla när det dessutom inte skapar fler jobb.

CUF har rätt i att hundra miljoner högskolepoäng inte ger jobb, däremot ökar chanserna dramatiskt med en högskoleutbildning i bagaget. Likadant gäller det skillnaden mellan de som har en gymnasieutbildning och de som inte har det. Alltså – utbildning ger jobb. Och vad gäller praktik håller vi med – mer praktik, men även mer arbetsmarknadsanknytning generellt.

I punkt 8 menar CUF att ungdomar blivit lata och bekväma i jobbsökandet, att de förväntar sig att staten ska fixa jobb. Det tror jag är fel. Jag tror att ungdomar inte vet hur de ska söka jobb, inte vet hur de ska presentera själva och sina kunskaper. Att ungdomar inte är bekväma bevisar bland annat Niklas och Elin som båda använder sociala medier för att få ut sin frustration över sin arbetslöshet och samtidigt söka jobb.

Sist men inte minst menar CUF att ungdomar inte behöver facket, eftersom ungdomarna själva är bäst på att förhandla sina egna villkor vid en anställning. Det här gör mig mest ledsen av allt. CUF försöker övertyga ungdomar om att facket bestämmer över dig, att de förutsättningar som vi skapar genom kollektivavtal är sämre än de som de själva kan förhandla fram med arbetsgivaren. Inget kunde vara mera fel. Eftersom grundförutsättningarna förhandlas fram för ett stort antal människor samtidigt har facket möjlighet att förhandla fram förmåner som enskilda aldrig skulle kunna få på egen hand. Det handlar om pensioner, extra betalt vid föräldraledighet, trygghetsavtal vid uppsägning, och ja, mer semester. Sacos kollektivavtalswebb visar på de stora skillnaderna mellan att vara kollektivavtalsansluten eller stå på egen hand när livet drabbar dig under tiden du jobbar. Att tro att en person som är ny på arbetsmarknaden själv klarar av att förhandla fram alla de förmåner som kollektivavtal ger är bara naivt. Även de som är chefsförhandlare på fackförbunden skulle ha mycket svårt att skapa ett eget avtal som ger allt det som den anställde får via ett kollektivavtal.

Vad gäller lönerna inom kollektivavtalen går de allt mer från att vara bestämda i kronor till att avtalas lokalt. Inom Saco är det normen, och senast i natt skrevs ett avtal för de som jobbar inom hotell och restaurang om att en viss del av lönesättningen ska ske lokalt. Makten över sin egen lön går allt mer över till den enskilde, vilket är bra. Ännu bättre är det om det är det enda som behöver förhandlas om. Med ett kollektivavtal i ryggen kan du fokusera på det som är viktigast. Ofta finns möjligheten att inom kollektivavtalet, eller genom ett enskilt avtal, förhandla om förmåner för att komplettera din lön. För att veta hur mycket ett kollektivavtal – för dem som får lönen bestämd i avtal – är värt kan du kika in på TCOs projekt Facket Förändras. Upp till 80 000 kr i mervärde kan ett kollektivavtal ge. Det går det inte att förhandla sig till på egen hand, hur duktig du än är.

Saco, Saco Studentråd och våra medlemsförbund jobbar varje dag för att förbättra förutsättningarna för de som ännu inte är inne på arbetsmarknaden. En ständig förnyelse av arbetskraften är en förutsättning för att Sverige ska kunna utvecklas. Till skillnad från CUF så tror inte vi att försämrade villkor för unga är vägen att gå. Istället måste vi ge ungdomar och nyexaminerade verktygen att på ett bra sätt kunna söka jobb och presentera sina kunskaper och erfarenheter och ge dem möjligheter att skaffa erfarenheter under tiden de pluggar. Vi måste ge våra ungdomar självförtroende, inte berätta för dem att de är mindre värda och förtjänar sämre.

Jag undrar däremot varför arbetsgivare inte anställer unga. Är inte det frågan vi alla borde ställa oss? De är villiga att betala mycket mer för en person som har några års arbetslivserfarenhet, men är ovilliga att satsa ett halvårs provanställning på en ungdom som kan berika arbetsplatsen. Det vill jag att diskussionen ska handla om. Det kan inte bara vara bemanningsföretagen som ser potentialen i våra ungdomar.

onsdag 12 maj 2010

Det är något stort på gång

För ovanlighetens skulle ledde min irritation över bristen på uppskattning av ideellt ledarskap till aktion. Jag har på 24 timmar samlat ihop en ansenlig lista med unga, ideella, kvinnliga ledare. Min tanke var först att skicka listan till Framtidens kvinnliga ledare och vara nöjd med det. Men ju mer jag tittar på den där listan, ju längre den blir och ju fler olika verksamheter jag ser bedrivs i vårt land, desto mer känner jag att mer måste hända med den där listan. Vad vet jag inte riktigt än, idéer mottages gärna. Men om vi kan åstadkomma så mycket på egen hand, tänk vad vi då kan göra tillsammans! Om vi fick möjlighet att ses, utbyta erfarenheter och stötta varandra kommer vi alla bli starkare i vårt ledarskap.

Någonting kommer att hända, jag vet bara inte vad. Håll utkik!

tisdag 11 maj 2010

Framtidens kvinnliga chef?

Jag har precis kommit hem från eventet Framtidens Kvinnliga Ledare, ett ytterst lovvärt initiativ från Ledarna och Shortcut. De utser vilka de tror kommer att bli kvinnliga ledare i framtiden efter följande kriterier:

Resultat
Uppnådd position: Har ansvar och makt att utveckla och leda, t ex chef över ett visst antal anställda, budget-/ekonomiskt ansvar, verksamhetsansvar eller uppvisat betydande resultat/förändring.

Personliga egenskaper
Har goda ledaregenskaper och personifierar lusten att leda. Uppvisar ett modernt ledarskap som främjar utveckling hos de anställda, har mod att ställa krav och förmåga att skapa goda relationer, hanterar spänningsfältet mellan ledning och medarbetare samt odlar sitt interna och externa nätverk.

Potential
Har visat en stark personlig utvecklingstakt under det senaste året, uppvisar handlingskraft och ambition, är förändringskompetent och nytänkande samt har visioner.

Som sagt, ett lovvärt och fantastiskt initiativ. Men vad är egentligen en ledare?

Bland topp 30 fanns det fyra kvinnor som inte jobbar inom näringslivet, Karin Pettersson, kommunkationschef för S, Sara Damber som startat stiftelsen Friends, Stina Oscarsson, konstnärlig ledare på Orionteatern och Maria Rankka, VD för Timbro. Bland de resterande 45 var det ungefär samma siffror. Dessutom var alla placerade kvinnor ledare för hyfsat stora organisationer med en ansenlig budget.

För mig är en ledare någon som engagerar och skapar förutsättningar för andra att växa, något som var kvalifikationer för alla de som blev utsedda till framtidens ledare ikväll. Men för mig är ledare även sådana som med oerhört små medel lyckas få genomslag, lyckas få organisationer och företag att växa, som lyckas där ingen annan tror det är möjligt. Framförallt är ledarskap för mig väldigt förknippat med det ideella ledarskapet. Ett ledarskap som alltid kräver lite extra eftersom det gäller att hela tiden väga krav mot lust. Med det har jag inte sagt att det inte krävs i näringslivet, men det går att ställa helt andra krav på någon som förvärvsarbetar.

För att en ledare ska nå resultat i en ideell organisation krävs det att denne entusiasmerar, ger lagom mycket ansvar och hela tiden skapar förutsättningar för fortsatt och nytt engagemang. På samma sätt som en chef på ett företag, förutom att resultaten inte alltid är mätbara och ett gott ledarskap nödvändigtvis inte genererar högre inkomster.

Jag hoppas att bristen på ideella ledare i kvällens presentation beror på att få var nominerade, snarare än en oförmåga att värdera det ideella ledarskapet lika väl som ledarskapet inom näringsliv. Nästa år är det i alla fall jag som skickar långa listan på unga, drivna, kvinnliga ledare inom ideell sektor och hoppas att många gör så med mig. Ser det fortfarande ut på samma sätt i listan då kanske det är dags att döpa om rankingen till Framtidens Kvinnliga Chef. Fortfarande lika viktig, lite mer ärlig.

torsdag 29 april 2010

Leva livet på lika villkor

Idag meddelar socialförsäkringsminister Cristina Husmark Persson att det ska tillsättas en parlamentarisk utredning av socialförsäkringssystemet. ÄNTLIGEN, tänkte jag först. Tills jag läste nedanstående sammanfattning:

Sammanfattningen av kommitténs uppdrag:

Följande frågor ska utredas avseende sjukförsäkringen:

  • Arbetsförmåga och sjukdom.
  • Sjukpenninggrundande inkomst.
  • Arbetsgivarens kostnadsansvar.
  • Ökat ansvar för arbetsmarknadens parter.
  • Lämplighet och konsekvenser av en från statsbudgeten fristående sjukförsäkring.
  • Huvudmannaskapet för vissa delar av sjukförsäkringen.
  • Självrisk och skadekontroll.

När det gäller arbetslöshetsförsäkringen ska bland annat utredas:

  • En obligatorisk arbetslöshetsförsäkring.
  • Arbetslöshetsförsäkringens organisation.

Dessutom ska kommittén analysera och pröva möjligheten att utveckla samhällets stöd för återgång i arbete:

  • Kan stödåtgärderna utvecklas genom organisations- och strukturförändringar?
  • Kan rehabiliteringsansvaret för personer som saknar sjukpenninggrundande inkomst göras tydligare?
  • Behöver hälso- och sjukvårdens roll och ansvar i sjukskrivningsprocessen göras tydligare?

Därutöver ska kommittén analysera samspelet mellan olika försäkringar och system:

Samspelet mellan sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen ska belysas. Även samspelet med ekonomiskt bistånd och aktivitetsstöd ska klarläggas. Dessutom ska samspelet mellan de allmänna, de kollektivavtalade och de privata försäkringarna belysas. Nya regler ska utformas så att de främjar den fria rörligheten, särskilt i gränsområdena i Norden.

Min fråga blev på istället då - var är studenterna? Var är samspelet mellan CSN/studier, sjuk- och arbetslöshetsförsäkring samt ekonomiskt bistånd. Efter en snabb sökning i dokumentet (PDF) hittar jag inte ordet student nämnt en enda gång. Till Husmark Perssons räddning har de i alla fall Stärkt stöd för studier, studiesociala utredningen, som en av de utredningar som ska ligga till grund för översynen. Tyvärr var det en ganska undermålig utredning, sett ur ett trygghetsperspektiv.

Saco Studentråd har tillsammans med Stockholms universitets studentkår, Umeå studentkår och Uppsala studentkår regelbundet sedan 1997 gett ut skriften Utbildning straffbart?. I år är det dags att uppdatera den igen. Bristen av initiativ hos regeringen att vilja förbättra den studiesociala situationen för studenterna visar sig en än gång, och gör vårt arbete ännu viktigare. Målet är att även studenter ska kunna få barn, bli sjuka och vara arbetslösa. Helt enkelt kunna leva på lika villkor som övriga medborgare.

Du borde bry dig om avtalsrörelsen

Publicerade idag följande artikel i Götheborgske Spionen:

Som student känns det ofta som om det här med jobb är en bit bort. Kanske bryr du dig inte alls när någon nämner ordet avtalsrörelse. Inte nog med att du inte ska ut på arbetsmarknaden på ett tag, det där med facket kanske inte riktigt heller är din grej. Kanske tycker du faktiskt att det är konstigt att någon annan förhandlar människors villkor på arbetsmarknaden. Inget att bry sig om alltså. Eller?

Avtalsrörelsen är ett stort maskineri. De som förhandlar är arbetsgivarorganisationer som Svenskt näringsliv och Sveriges kommuner och landsting på ena sidan, och fackförbund som Sveriges Ingenjörer, Jusek och Sveriges Psykologförbund på den andra. Anledningen till att kollektivavtal kan förhandlas fram, är att så många är medlemmar i facket, och att så många företag är medlemmar i arbetsgivarorganisationer.

I media är det lätt att få bilden att det bara är LO-kollektivet och sjuksköterskor som det förhandlas för, men de flesta akademiker omfattas också av kollektivavtal. Kollektivavtal bestämmer saker som antal semesterdagar, uppsägningstider, pension, föräldraledighetsersättning, friskvårdsbidrag och så vidare. En del regleras i lag, men kollektivavtalen ger dig en trygghet och förmåner som lagstiftningen aldrig kan ge.

Har du inte så många år kvar på högskolan kommer avtalen som sluts i år gälla för dig när du kommer ut på arbetsmarknaden. Nu bestäms alltså dina villkor på ditt första jobb. Och inte minst – lönekriterierna för din ingångslön.

Därför tycker jag att du som student i allra högsta grad ska bry dig om avtalsrörelsen! De flesta förmåner som kollektivavtalen ger dig har många inte en tanke på att förhandla om när du får ditt första jobb, till exempel övertidsersättning, om arbetsgivaren fyller upp till 90% av lönen under din föräldraledighet, eller arbetsgivarens ansvar om du blir uppsagd. Om du vet vad som gäller för din bransch och din sektor, har du mycket större möjligheter att få till ett anställningsavtal som passar just dig. Och i och med kollektivavtalet, kan du koncentrera dig på att argumentera för din lön innan du skriver på ditt första anställningsavtal som akademiker.

Har du ett extrajobb är dina villkor med största sannolikhet reglerade via ett kollektivavtal. Om du till exempel jobbar extra i affär, kommer din nästa löneökning vara helt beroende av kommande kollektivavtal.

Nu hoppas jag att du blivit mer nyfiken på hur avtalsrörelsen påverkar just dig. Vill du veta mer om kollektivavtal för akademiker, besök www.saco.se/kollektivavtal. Där kan du till exempel få veta varför en person med kollektivavtal kan få 10 000 mer per månad i pension, än en person utan kollektivavtal.

Lisa Gemmel

Ordförande för Saco Studentråd

fredag 23 april 2010

En avgiftsbelagd högskola

I onsdags togs beslutet - studenter från tredje land måste betala avgifter. Jag skrev om detta på Sacobloggen och Saco Studentråd släppte ett pressmeddelande.

De enda som röstade emot förslaget var V och MP. 32 röster. Väldigt illa. Nu fortsätter kampen. Jag vill ha fler och bättre stipendier för studenter från tredje land samt att avgiftsfriheten skrivs in i grundlagen. Avgiftsfriheten står nu i högskolelagen, men lika enkelt som bestämmelsen har införts (via ett beslut i riksdagen) kan det ändras. Det invaggar de svenska studenterna i en falsk trygghet.

onsdag 21 april 2010

Ett attraktivare Sverige

SCB och Högskoleverket presenterar idag siffror som visar svårigheter för kommuner ute i landet att hålla kvar sina nyexaminerade studenter i regionen. Jag är inte förvånad, men ändå oroad.

Sverige har en väl utbyggd högskolesektor som täcker nästan hela landet. Du kan studera från Kiruna i norr till Malmö i söder, bli allt från arbetsterapeut till ekonom och lärare. Jag tycker det är fantastiskt, vilken möjlighet för oss svenskar! Steget för dem från studieovan bakgrund blir även mindre om det finns ett lärosäte i den egna regionen än om du tvingas flytta för att studera.

Det blir dock ett problem om de flesta som väljer att studera utanför storstadsregionerna måste flytta efter studierna för att få ett kvalificerat jobb. Kanske har studenterna familj, kanske vill de inte flytta. Det kan dessutom vara snudd på omöjligt att på kort varsel få tag i bostad i Stockholm, Göteborg och Malmö/Lund.

Vad ska vi då göra för att göra landsbygden mer attraktiv? Utlokaliseringen av många myndigheter har skapat kvalificerade arbeten i många orter. Men det räcker inte. Jag tror att högskolans förmåga att samverka med det omgivande samhället spelar stor roll. För att mindre, lokala företag ska våga satsa på att anställa en akademiker måste de vet och förstå på vilket sätt denna kan hjälpa företaget att bli starkare och mer produktivt. För att de minsta kommuner ska anställa en ekonom, socionom eller statsvetare måste de förstå vilken skillnad det kan göra för medborgarna att anställa någon med dessa kunskaper. Högskolorna och universiteten måste informera om deras verksamhet och vad deras studenter faktiskt lär sig!

Det krävs äevn kommunala och regionala satsningar för att få dessa områden attraktiva för akademiker, satsningar som jag är övertygade är värda varenda krona. Vi måste gemensamt göra hela Sverige attraktivt att bo och arbeta i. Det vinner vi alla på.

tisdag 20 april 2010

Utbildningspolitisk debatt

Idag anordnade Saco Studentråd och Stockholms universitets studentkår en utbildningspolitisk debatt ute på Stockholms universitet. Panelen bestod av högskole- och forskningsminister Tobias Krantz (FP) och riksdagsledamöterna Betty Malmberg (M), Mikael Damberg (S) och Rossana Dinamarca (V).

Det var en, med Stockholms universitets mått mätt, välbesökt debatt med runt 60 gäster. Det som debatterades var främst frihets- och kvalitetspropositionerna samt studenters ekonomi. I diskussionerna kring frihets- och kvalitetspropositionerna framkom inget nytt. Alliansen tycker att deras förslag är bra, oppositionen tycker inte det. I diskussionen kring studenters ekonomi saknade jag tydliga ansatser och viljor från alla utom Dinamarca att faktiskt vilja höja studiemedlet. Damberg håller fast i sin åsikt om att det främst är studenter med barn som behöver förbättrade villkor. Men vid en studiemedelshöjning förbättras även deras situation. Krantz anser att studiemedlet bör höjas, men att ekonomiska avvägningar bör göras.

Efteråt kommenterade Kajsa Borgnäs. ordförande för S-studenter, och Erik Schiller, styrelseledamot Liberala ungdomsförbundet, debatten. Tyvärr var jag tvungen att springa iväg, och kunde inte lyssna.

Det var en väldigt bra debatt, som livesändes genom ideella krafter i form av Humanistiska föreningen. Tack! Debatten finns att titta på här. Det var även en del i publiken som twittrade, och det flödet hittar du här.

fredag 16 april 2010

En svensk vision

De senaste två dagarna har handlat mycket om utbildningspolitik. I tisdags var det dags för TCO:s utbildningspolitiska dag, och igår arrangerade Saco-förbundet Naturvetarna en dag i forskningens tecken, Stockholm meeting. Av naturliga skäl rör sig diskussionerna mycket kring autonomi och kvalitetssystem, mycket om valfrågor. Men jag saknar något i diskussionerna. Jag saknar en klar och tydlig vision om var svensk högskola och forskning är på väg. Jag efterlyser en diskussion kring högskolans roll i samhället

Frihetspropositionen presenterar en, om ej överensstämmande med min, något visionär bild om framtidens högskoleorganisation. Med lite god vilja kanske det kan ses som ett försök att diskutera en vision för högskolan. Det är dock en god vilja jag inte är beredd att visa.

I båda debatterna de senaste dagarna talades det mycket om Sverige som kunskapssamhälle. Och vi är på väg mot ett samhälle där de klassiska arbetaryrkena allt mer försvinner, och tjänste- och kunskapssektorerna växer sig allt starkare. Men vad är då detta kunskapssamhälle för något? Vem är det som ska försörja Sverige med den kunskap vi behöver? Klarar vi av att vara världsledande inom vissa forskningsområden, eller är det viktigare att vi lyckas hålla Sverige på en jämn nivå där vi klarar välfärden? Behöver de två stå emot varandra?

Som Tobias Krantz jämt påpekar står högskolan inför stora internationella utmaningar, men hur ska vi klara det om vi inte kan presentera tydliga visioner om högskolans roll i samhället och hur mycket den ska bära? Och där visionerna finns, hur ska de finansiella behoven mötas?

Ibland krävs det att de stora frågorna utreds innan övrigt kan komma på agendan. Jag önskar tydliga och långsiktiga visioner för högskolan från båda blocken. Och därefter parlamentariska överenskommelser som leder till en stabil och långsiktig utbildningspolitik. Och, som Naturvetarbloggen tydligt har antecknat från Stockholm meeting, så kan det bli verklighet.

fredag 9 april 2010

En nordisk vision

Igår kom jag hem efter två dagar i Helsingfors. Via Europafacket Unga (ETUC Youth), ett rådgivande organ till Europafacket, har de nordiska ländernas unga fackliga företrädare bildat Nordvision, och vi hade möte.

Nordvision är en fantastisk liten sammansättning av Saco Studentråd och TCO från Sverige, YS från Norge, Dansk magisterförening och AOVA och STTK från Finland. Vi har fördelen att vi alla har liknande arbetsmarknader, liknande arbetsrätt och att vi alla i någon mån organiserar akademiker.

Det här mötet kunde vi jämföra diskussionerna och införandet av studieavgifter i våra olika länder. Även autonomin följer ett mönster i Norden, både Finland och Danmark har nyligen genomfört autonomireformer. Det är tydligt att de nordiska utbildningsministrarna pratar med varandra, så självklart måste vi också göra det! Förhoppningsvis är Nordvision på väg mot ett tätare och bättre samarbete, som faktiskt kan leda till en gemensam nordisk opinion mot att ett misstag i ett land inte nödvändigtvis behöver införas i ett annat. Och att goda exempel självklart ska spridas över gränserna.

tisdag 30 mars 2010

Så bra så bra så bra

Julia Skott är en fantastisk person som har dragit igång bästa grejen - Kroppsbilder. Min ångest för Beach 20xx minskas dramatiskt, och någon gång ska jag nog också våga vara med där. Ska bara träna först... eller hur var det nu?

måndag 29 mars 2010

Jag och herr Krantz

Det har varit en hektisk vecka. Min debattartikel på Newsmill fick genomslag, och ledde till debatt mot högskole- och forskningsminister Tobias Krantz på finaste morgontid i Gomorron Sverige. Veckan innehöll även radiointervju, intervju i City Malmö/Lund och möte med gymnasieungdomar i Fittja.



Kvalitetsutvärderingssystemet som jag och Krantz avhandlar i klippet ovan fortsätter debatteras på bloggar och genom debattinlägg. Här är förra veckans skörd (i urval):
Jusekbloggen, Saco Studentråds och Sacos gemensamma pressmeddelande, Maria Noleryd och Tobias Krantz debatterar på Europabloggen, SFS menar att Krantz inte vill ta debatten, Krantz menar att det vill han visst det, Socialdemokraterna säger att de inte accepterar förslaget, Krantz svarar mig, SFS förtydligar sin kritik, Sacobloggen.

lördag 13 mars 2010

I utkanten av stormen

Det pågår en utbildningspolitisk konflikt. Universitetskanslern kommer inte överens med högskoleminister Tobias Krantz, eller kanske framförallt statssekreterare Peter Honeth.

Konflikten har sin upprinnelse i det förslag till kvalitetsutvärderingssystem (PDF) som Högskoleverket tog fram under 2009 på uppdrag från utbildningsdepartementet. Förslaget lämnades till departementet i september och omgärdades de första månaderna av tystnad och den senaste tiden av rykten. Det har nu visat sig att flertalet av de parametrar som HSV föreslagit har strukits av departementet till förmån för en så kallad självutvärdering. Åsikterna kring detta är många, få håller med departementet.

Själv står jag i utkanten av stormen. Det är spännande att se en konflikt av den här typen på så pass nära håll, men framför allt undrar jag vad det här gör med sektorn och trovärdigheten för svensk högskoleutbildning. Jag hoppas att departementet tar ett steg tillbaka och, istället för att tvinga igenom ett system som få står bakom, våga ha tillförsikt och tillsammans med sektorn ta fram ett nytt förslag, även om detta innebär att beslutet måste tas efter valet. Ska Sverige tävla med en hög utbildningskvalitet måste vi ha ett trovärdigt utvärderingssystem. Med lite tålamod och dialog är jag säker på att det kan tas fram ett sådant som står sig i hela sektorn och över partigränser. Om ett sådant intresse finns.

Fler om kvalitetsutvärderingssystemet:
Kåre Bremer, Git Pipping Claesson - När det tar emot för mycket

Anders Flodström om senaste tidens högskolepropsitioner.


Uppdaterat:
SvD skriver om konflikten.

SULF har intervjuat Anders Flodström.

måndag 8 mars 2010

Bloggstaffet: En jämställd studietid

Jag funderade inte på mitt kön när jag var yngre. Jag visste att jag var tjej, men det var inget jag direkt brydde mig om. Jag visste att jag kanske borde tycka om rosa, att ha kjol och att leka med dockor, men tänkte inte två gånger över det faktum att jag hellre ville ha blått eller rött och att min favoritsysselsättning var att läsa. Tankesättet underlättades såklart av att jag alltid gått i klasser med en stor majoritet tjejer där många tog större plats än killarna. Under många år reflekterade jag aldrig över skillnader i bemötande gentemot killar och tjejer.

2003 flyttade jag till Stockholm och började plugga. Väldigt snabbt drogs jag in i den fantastiska karusell som kallas studentliv. Jag blev en av dem som festade mycket, och festade i overall. Jag hade roligare än jag någonsin haft förut, och blev även uppmärksammad på ett nytt sätt. Jag syntes inte för den jag var, utan mycket för att jag var en ung, söt tjej. För en 19-åring med dålig självkänsla är all uppmärksamhet bra uppmärksamhet, och jag sögs in i en värld där jag svalde allt med hull och hår.

Jag lärde mig snabbt att anspelar jag på sex och kvinnlighet kommer jag dit jag vill. Jag kommer att bli vald till förtroendeposter, skaffa mig ett nätverk och bli en av de "coola". Så det gjorde jag. Och jag fick min första förtroendepost och lärde känna en massa människor. Men någonstans på skavde det. Var jag där jag var på grund av kompetens eller på grund av något annat?

Studentvärlden är på många sätt en gammal institution. Det sjungs sånger, det finns könsbestämda klädkoder och mycket anspelningar på sex och könsroller. Trots att tjejerna är i majoritet på högskolan, låter sig de gamla mönstren inte tonas ut. Istället spelar tjejer med, låter sig styras som om de är en minoritet. De manliga värdena är fortfarande de som spelar roll i det svenska studentlivet.

Såhär sju år senare är jag fortfarande inne i studentsvängen, men som fackligt-politiskt aktiv. Jag vet att jag är på min position eftersom jag förtjänar det och jag har verkligen kämpat mig hit. Och jag gillar de gamla traditionerna, det är trots allt de som fick mig engagerad från första början. Däremot måste vi bli bättre på att reflektera vilka av dessa traditioner vi för vidare, och vilka som bör begravas. Vi studenter, som ska bygga framtidens samhälle, måste vara de som sätter agendan och det i alla områden av vår studiemiljö, annars kommer vi aldrig bli jämställda.

----

Detta inlägg är en del i en bloggstafett för att uppmärksamma internationella kvinnodagen. Fler inlägg kan läsas hos Sjumilakliv, Själv är bäste dräng, Hanna Axelsson, Miss Peach, Enkel men komplicerad, Lilla O, Nattens bibliotek, Suzannes, En avdankad akademikers tankar, Paperlace, McSarcne, Gråvädersdagar, Julia Skott, Orchid Pussy, The Pink Princess, Schmut, Linas funderingar, Ung Verdandist, Gunillas blogg, Catya - Sticks & Stones, Pour le Moment, Karriärmorsan, Sussie i vida världen, Cumulunimbus och Petra Jankov.