torsdag 29 april 2010

Leva livet på lika villkor

Idag meddelar socialförsäkringsminister Cristina Husmark Persson att det ska tillsättas en parlamentarisk utredning av socialförsäkringssystemet. ÄNTLIGEN, tänkte jag först. Tills jag läste nedanstående sammanfattning:

Sammanfattningen av kommitténs uppdrag:

Följande frågor ska utredas avseende sjukförsäkringen:

  • Arbetsförmåga och sjukdom.
  • Sjukpenninggrundande inkomst.
  • Arbetsgivarens kostnadsansvar.
  • Ökat ansvar för arbetsmarknadens parter.
  • Lämplighet och konsekvenser av en från statsbudgeten fristående sjukförsäkring.
  • Huvudmannaskapet för vissa delar av sjukförsäkringen.
  • Självrisk och skadekontroll.

När det gäller arbetslöshetsförsäkringen ska bland annat utredas:

  • En obligatorisk arbetslöshetsförsäkring.
  • Arbetslöshetsförsäkringens organisation.

Dessutom ska kommittén analysera och pröva möjligheten att utveckla samhällets stöd för återgång i arbete:

  • Kan stödåtgärderna utvecklas genom organisations- och strukturförändringar?
  • Kan rehabiliteringsansvaret för personer som saknar sjukpenninggrundande inkomst göras tydligare?
  • Behöver hälso- och sjukvårdens roll och ansvar i sjukskrivningsprocessen göras tydligare?

Därutöver ska kommittén analysera samspelet mellan olika försäkringar och system:

Samspelet mellan sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen ska belysas. Även samspelet med ekonomiskt bistånd och aktivitetsstöd ska klarläggas. Dessutom ska samspelet mellan de allmänna, de kollektivavtalade och de privata försäkringarna belysas. Nya regler ska utformas så att de främjar den fria rörligheten, särskilt i gränsområdena i Norden.

Min fråga blev på istället då - var är studenterna? Var är samspelet mellan CSN/studier, sjuk- och arbetslöshetsförsäkring samt ekonomiskt bistånd. Efter en snabb sökning i dokumentet (PDF) hittar jag inte ordet student nämnt en enda gång. Till Husmark Perssons räddning har de i alla fall Stärkt stöd för studier, studiesociala utredningen, som en av de utredningar som ska ligga till grund för översynen. Tyvärr var det en ganska undermålig utredning, sett ur ett trygghetsperspektiv.

Saco Studentråd har tillsammans med Stockholms universitets studentkår, Umeå studentkår och Uppsala studentkår regelbundet sedan 1997 gett ut skriften Utbildning straffbart?. I år är det dags att uppdatera den igen. Bristen av initiativ hos regeringen att vilja förbättra den studiesociala situationen för studenterna visar sig en än gång, och gör vårt arbete ännu viktigare. Målet är att även studenter ska kunna få barn, bli sjuka och vara arbetslösa. Helt enkelt kunna leva på lika villkor som övriga medborgare.

Du borde bry dig om avtalsrörelsen

Publicerade idag följande artikel i Götheborgske Spionen:

Som student känns det ofta som om det här med jobb är en bit bort. Kanske bryr du dig inte alls när någon nämner ordet avtalsrörelse. Inte nog med att du inte ska ut på arbetsmarknaden på ett tag, det där med facket kanske inte riktigt heller är din grej. Kanske tycker du faktiskt att det är konstigt att någon annan förhandlar människors villkor på arbetsmarknaden. Inget att bry sig om alltså. Eller?

Avtalsrörelsen är ett stort maskineri. De som förhandlar är arbetsgivarorganisationer som Svenskt näringsliv och Sveriges kommuner och landsting på ena sidan, och fackförbund som Sveriges Ingenjörer, Jusek och Sveriges Psykologförbund på den andra. Anledningen till att kollektivavtal kan förhandlas fram, är att så många är medlemmar i facket, och att så många företag är medlemmar i arbetsgivarorganisationer.

I media är det lätt att få bilden att det bara är LO-kollektivet och sjuksköterskor som det förhandlas för, men de flesta akademiker omfattas också av kollektivavtal. Kollektivavtal bestämmer saker som antal semesterdagar, uppsägningstider, pension, föräldraledighetsersättning, friskvårdsbidrag och så vidare. En del regleras i lag, men kollektivavtalen ger dig en trygghet och förmåner som lagstiftningen aldrig kan ge.

Har du inte så många år kvar på högskolan kommer avtalen som sluts i år gälla för dig när du kommer ut på arbetsmarknaden. Nu bestäms alltså dina villkor på ditt första jobb. Och inte minst – lönekriterierna för din ingångslön.

Därför tycker jag att du som student i allra högsta grad ska bry dig om avtalsrörelsen! De flesta förmåner som kollektivavtalen ger dig har många inte en tanke på att förhandla om när du får ditt första jobb, till exempel övertidsersättning, om arbetsgivaren fyller upp till 90% av lönen under din föräldraledighet, eller arbetsgivarens ansvar om du blir uppsagd. Om du vet vad som gäller för din bransch och din sektor, har du mycket större möjligheter att få till ett anställningsavtal som passar just dig. Och i och med kollektivavtalet, kan du koncentrera dig på att argumentera för din lön innan du skriver på ditt första anställningsavtal som akademiker.

Har du ett extrajobb är dina villkor med största sannolikhet reglerade via ett kollektivavtal. Om du till exempel jobbar extra i affär, kommer din nästa löneökning vara helt beroende av kommande kollektivavtal.

Nu hoppas jag att du blivit mer nyfiken på hur avtalsrörelsen påverkar just dig. Vill du veta mer om kollektivavtal för akademiker, besök www.saco.se/kollektivavtal. Där kan du till exempel få veta varför en person med kollektivavtal kan få 10 000 mer per månad i pension, än en person utan kollektivavtal.

Lisa Gemmel

Ordförande för Saco Studentråd

fredag 23 april 2010

En avgiftsbelagd högskola

I onsdags togs beslutet - studenter från tredje land måste betala avgifter. Jag skrev om detta på Sacobloggen och Saco Studentråd släppte ett pressmeddelande.

De enda som röstade emot förslaget var V och MP. 32 röster. Väldigt illa. Nu fortsätter kampen. Jag vill ha fler och bättre stipendier för studenter från tredje land samt att avgiftsfriheten skrivs in i grundlagen. Avgiftsfriheten står nu i högskolelagen, men lika enkelt som bestämmelsen har införts (via ett beslut i riksdagen) kan det ändras. Det invaggar de svenska studenterna i en falsk trygghet.

onsdag 21 april 2010

Ett attraktivare Sverige

SCB och Högskoleverket presenterar idag siffror som visar svårigheter för kommuner ute i landet att hålla kvar sina nyexaminerade studenter i regionen. Jag är inte förvånad, men ändå oroad.

Sverige har en väl utbyggd högskolesektor som täcker nästan hela landet. Du kan studera från Kiruna i norr till Malmö i söder, bli allt från arbetsterapeut till ekonom och lärare. Jag tycker det är fantastiskt, vilken möjlighet för oss svenskar! Steget för dem från studieovan bakgrund blir även mindre om det finns ett lärosäte i den egna regionen än om du tvingas flytta för att studera.

Det blir dock ett problem om de flesta som väljer att studera utanför storstadsregionerna måste flytta efter studierna för att få ett kvalificerat jobb. Kanske har studenterna familj, kanske vill de inte flytta. Det kan dessutom vara snudd på omöjligt att på kort varsel få tag i bostad i Stockholm, Göteborg och Malmö/Lund.

Vad ska vi då göra för att göra landsbygden mer attraktiv? Utlokaliseringen av många myndigheter har skapat kvalificerade arbeten i många orter. Men det räcker inte. Jag tror att högskolans förmåga att samverka med det omgivande samhället spelar stor roll. För att mindre, lokala företag ska våga satsa på att anställa en akademiker måste de vet och förstå på vilket sätt denna kan hjälpa företaget att bli starkare och mer produktivt. För att de minsta kommuner ska anställa en ekonom, socionom eller statsvetare måste de förstå vilken skillnad det kan göra för medborgarna att anställa någon med dessa kunskaper. Högskolorna och universiteten måste informera om deras verksamhet och vad deras studenter faktiskt lär sig!

Det krävs äevn kommunala och regionala satsningar för att få dessa områden attraktiva för akademiker, satsningar som jag är övertygade är värda varenda krona. Vi måste gemensamt göra hela Sverige attraktivt att bo och arbeta i. Det vinner vi alla på.

tisdag 20 april 2010

Utbildningspolitisk debatt

Idag anordnade Saco Studentråd och Stockholms universitets studentkår en utbildningspolitisk debatt ute på Stockholms universitet. Panelen bestod av högskole- och forskningsminister Tobias Krantz (FP) och riksdagsledamöterna Betty Malmberg (M), Mikael Damberg (S) och Rossana Dinamarca (V).

Det var en, med Stockholms universitets mått mätt, välbesökt debatt med runt 60 gäster. Det som debatterades var främst frihets- och kvalitetspropositionerna samt studenters ekonomi. I diskussionerna kring frihets- och kvalitetspropositionerna framkom inget nytt. Alliansen tycker att deras förslag är bra, oppositionen tycker inte det. I diskussionen kring studenters ekonomi saknade jag tydliga ansatser och viljor från alla utom Dinamarca att faktiskt vilja höja studiemedlet. Damberg håller fast i sin åsikt om att det främst är studenter med barn som behöver förbättrade villkor. Men vid en studiemedelshöjning förbättras även deras situation. Krantz anser att studiemedlet bör höjas, men att ekonomiska avvägningar bör göras.

Efteråt kommenterade Kajsa Borgnäs. ordförande för S-studenter, och Erik Schiller, styrelseledamot Liberala ungdomsförbundet, debatten. Tyvärr var jag tvungen att springa iväg, och kunde inte lyssna.

Det var en väldigt bra debatt, som livesändes genom ideella krafter i form av Humanistiska föreningen. Tack! Debatten finns att titta på här. Det var även en del i publiken som twittrade, och det flödet hittar du här.

fredag 16 april 2010

En svensk vision

De senaste två dagarna har handlat mycket om utbildningspolitik. I tisdags var det dags för TCO:s utbildningspolitiska dag, och igår arrangerade Saco-förbundet Naturvetarna en dag i forskningens tecken, Stockholm meeting. Av naturliga skäl rör sig diskussionerna mycket kring autonomi och kvalitetssystem, mycket om valfrågor. Men jag saknar något i diskussionerna. Jag saknar en klar och tydlig vision om var svensk högskola och forskning är på väg. Jag efterlyser en diskussion kring högskolans roll i samhället

Frihetspropositionen presenterar en, om ej överensstämmande med min, något visionär bild om framtidens högskoleorganisation. Med lite god vilja kanske det kan ses som ett försök att diskutera en vision för högskolan. Det är dock en god vilja jag inte är beredd att visa.

I båda debatterna de senaste dagarna talades det mycket om Sverige som kunskapssamhälle. Och vi är på väg mot ett samhälle där de klassiska arbetaryrkena allt mer försvinner, och tjänste- och kunskapssektorerna växer sig allt starkare. Men vad är då detta kunskapssamhälle för något? Vem är det som ska försörja Sverige med den kunskap vi behöver? Klarar vi av att vara världsledande inom vissa forskningsområden, eller är det viktigare att vi lyckas hålla Sverige på en jämn nivå där vi klarar välfärden? Behöver de två stå emot varandra?

Som Tobias Krantz jämt påpekar står högskolan inför stora internationella utmaningar, men hur ska vi klara det om vi inte kan presentera tydliga visioner om högskolans roll i samhället och hur mycket den ska bära? Och där visionerna finns, hur ska de finansiella behoven mötas?

Ibland krävs det att de stora frågorna utreds innan övrigt kan komma på agendan. Jag önskar tydliga och långsiktiga visioner för högskolan från båda blocken. Och därefter parlamentariska överenskommelser som leder till en stabil och långsiktig utbildningspolitik. Och, som Naturvetarbloggen tydligt har antecknat från Stockholm meeting, så kan det bli verklighet.

fredag 9 april 2010

En nordisk vision

Igår kom jag hem efter två dagar i Helsingfors. Via Europafacket Unga (ETUC Youth), ett rådgivande organ till Europafacket, har de nordiska ländernas unga fackliga företrädare bildat Nordvision, och vi hade möte.

Nordvision är en fantastisk liten sammansättning av Saco Studentråd och TCO från Sverige, YS från Norge, Dansk magisterförening och AOVA och STTK från Finland. Vi har fördelen att vi alla har liknande arbetsmarknader, liknande arbetsrätt och att vi alla i någon mån organiserar akademiker.

Det här mötet kunde vi jämföra diskussionerna och införandet av studieavgifter i våra olika länder. Även autonomin följer ett mönster i Norden, både Finland och Danmark har nyligen genomfört autonomireformer. Det är tydligt att de nordiska utbildningsministrarna pratar med varandra, så självklart måste vi också göra det! Förhoppningsvis är Nordvision på väg mot ett tätare och bättre samarbete, som faktiskt kan leda till en gemensam nordisk opinion mot att ett misstag i ett land inte nödvändigtvis behöver införas i ett annat. Och att goda exempel självklart ska spridas över gränserna.