torsdag 8 augusti 2013

Att välja valet

Jag funderar ofta på normer och inlåsningseffekter, och oftast kopplat till jämställdhet och familjepolitik. Det känns allt mer relevant då fler och fler i min närhet väljer att bilda familj och (från min synvinkel) oreflekterat faller in i statistiska mönster i alla de val som kommer efter att graviditetstestet visat positivt.

Jag läste idag en artikel i The New York Times Magazine, The Opt-Out Generetion Wants Back In. Framgångsrika karriärkvinnor i USA som i början av 2000-talet bestämde sig för att stanna hemma med sina barn istället för att arbeta, vill nu av olika skäl tillbaka in på arbetsmarknaden.

Mycket gör mig upprörd i artikeln. Som att kvinnornas karriärer mer eller mindre stannade upp när de fick sitt första barn, samtidigt som männens rullade på. Kvinnorna försökte anpassa sin arbetssituation efter barnen, inte männen. I artikeln framkommer inte att kvinnornas beslut att lämna arbetet och vara hemma föregicks av en diskussion om vem det skulle vara som slutade arbeta, men snarare verkar det som om det var en önskan från mannen att kvinnan skulle vara hemma. De tre kvinnorna är olika nöjda med sitt beslut att ha stannat hemma, och alla har inte lyckats återetablera sig på arbetsmarknaden. Normer och strukturer gör att de nu är på en plats i livet de inte hade tänkt sig från början.

Jag gläds åt att vi i Sverige har kommit längre. Att det finns en ordentlig föräldraförsäkring som gör det möjligt för båda föräldrarna att i ett tidigt skede dela på ansvaret för barnen. Det finns möjlighet att anpassa arbetstiden när barnen är små och många kollektivavtal bidrar till en högre ersättning vid föräldraledighet. Vi har väldigt goda förutsättningar för en mer jämställd föräldrabildning, men ändå är det kvinnorna som tar hand om barnen, vilket den här rapporten visar, svart på vitt.

Det finns ingen enkel väg mot ett mer jämställt samhälle. Men vi måste bygga en familjepolitik på jämlikhet och jämställdhet, fokuserad på att bryta normer. Till att börja med handlar det om vad som är en familj. I min närhet består familjer av två vuxna, två vuxna och (ett eller flera) barn, fyra vuxna och (flera gemensamma) barn, en vuxen och (ett eller flera) barn och så vidare.

Dagens familjepolitik bygger på normen mamma-pappa-barn som är gifta och kanske skiljer sig. Det har blivit bättre för samkönade par, men paret, och biologin, är det som räknas.

Enklaste sättet att bryta normerna kring de familjer som väljer att skaffa barn är att göra föräldraförsäkringen individuell. Och med det menar jag att alla föräldrar i familjen ska få en del av föräldraförsäkringskakan. Kanske är det så att vi ska ha en bit kvar som är överlåtelsebar till övriga föräldrar eller andra familjemedlemmar, så som mor/farföräldrar, men majoriteten ska tillfalla envar av föräldrarna. Jag är övertygad om att vi inte kommer att se ett jämt uttag av föräldraförsäkringen utan en sådan reform.

Men jag tror även att en del i att bryta normerna handlar om att prata om vad som är en familj. Jag och min sambo har inga barn, men vi är i allra högsta grad en familj. En diskussion om det här kan verka irrelevant, men för att bryta normer måste vi prata om det som anses vara icke-norm.

De inlåsningseffekter som familjenormerna skapar framförallt för kvinnor leder till en livslång ojämlikhet. I familjer där åtminstone ena partnern (oftast mannen) tjänar bra kan ett beslut om extra pensionssparande för den andra väga upp viss ojämställdhet vad gäller till exempel deltidsarbete. Men skilsmässor skapar alldeles för ofta kvinnliga fattigpensionärer. Det ligger många val bakom det så som utbildning, yrke, bransch, men det är framförallt vid familjebildning vi ser att kvinnorna förlorar (ekonomiskt) gentemot männen. Dagens system är uppbyggt så att varje familj själv ska få välja. Men hur många gör egentligen ett reellt val?

tisdag 8 januari 2013

Kanske är det latheten som räddar oss till slut

Det är lätt att skylla på nya jobb och uppdrag. Det är ännu lättare att skylla på sina egna prestationskrav. Det går att hitta fel på organisation, chef, otydlig uppdragsbeskrivning, dålig arbetsmiljö, bristande skyddsombud dåligt fack med mera. Men faktum kvarstår - många mår rent ut sagt förjävligt på jobbet. Huruvida vi är fler nu än förr kan jag inte svara på, jag är för ung. Oavsett så mår jag och många i mitt umgänge allt sämre i arbetslivet. Därför blev jag provocerad av Sakine Madons ledare i Expressen med rubriken Flit och håg är goda arvedelar.

Madon menar att vi blivit lata och inte vill arbeta för pengarna vi tjänar. Och visst, det finns väl alltid någon som inte drar sitt strå till stacken, men är de så många? Är verkligen 23 procent av Sveriges unga lata och ovilliga att arbeta? Låt mig tvivla. Jag skulle hellre se en diskussion om vad vi egentligen förväntar oss av arbetstagarna. Vad är egentligen ett hållbart arbetsliv?

Vi har en bra arbetsmiljölagstiftning som säger hur vi ska ha det på arbetsplatsen. Vi har arbetstidslagen som säger hur mycket vi får arbeta. Men lagstiftning måste kännas till och implementeras för att få någon verkan. Framför allt måste vi som arbetar känna att vi har möjlighet att efterleva den. Många i min överpresterande närhet skulle hävda att 40-timmarsveckor sällan är nog för att få arbetsuppgifterna klara i den tid som arbetsgivaren tycker är lämpligt. Det leder till att de antingen arbetar gratis eller att deras plusflex ger dem två veckors extra ledigt sommar och vinter. Antingen är vi för dåliga på att säga nej, för lata eller så är vi för få personer på för mycket arbete. Vi mår i alla fall dåligt på jobbet.

För mig handlar det delvis om en för stor arbetsbörda, men även vad jag tror är rimligt att jag ska prestera, och vad jag tror att det förväntas av mig. Det förstnämnda går att åtgärda med en bra chef och god kommunikation, det senare kräver den större diskussionen.

Vem är det egentligen som arbetar, var arbetar de och hur? Lyfter vi blicken och ser på arbetslivet i stort är det minst sagt problematiskt att en del av den arbetsföra befolkningen verkar vara oerhört intresserade av att arbeta ihjäl sig. Samtidigt går unga arbetslösa och samtidigt som deras självkänsla, arbetsmoral och tilltro till samhället minskar för varje dag. Vissa går in i väggen medan vissa blir allt fattigare. Ojämlikheten och ojämställdheten i arbetet är ett problem. Att vi inte ger alla möjligheter och förutsättningar att ta sig ut i arbetslivet, eller återgå i arbete, är ett stort problem. Vi som håller på att arbeta oss till döds, vad gör vi det för egentligen?

Låt mig vara tydlig, det här handlar inte om något jävla livspussel. Det handlar om prestation- och konsumtionshjul som snurrar så snabbt att vi inte har tid att reflektera över vad det är vi håller på med. Vi arbetar för att uppfylla mål om självförverkligande, men även rent materiella mål. Vi måste ha vissa grejer, annars känner vi oss utanför. Och det är svårt att värja sig. Människan vill ha det alla andra har. Men vad händer med arbetslivet när vi det blir allt svårare att säga stopp? Vad händer när vi måste åka till Thailand, köpa fler julklappar, ha nya mobiltelefoner, platta tv-apparater? För det hänger ihop, arbetsprestationen och konsumtionen. Någonstans i shoppingångesten vet vi nog det, men vi orkar inte prata om det, orkar inte ta tag i det där gnagande samvetet. Inte heller orkar vi prata om att det ohållbara arbetslivet leder till en ohållbar livsstil som i sin tur sliter allt mer på vår planet. Vi riskerar att arbeta ihjäl oss på mer än ett sätt.

Jag vet att jag pratar från ett privilegierat medleklassprespektiv, men det gör inte min ångest och sömnlöshet mindre på riktigt. Snarare gör min ställning att jag kan och vågar dra i bromsen när väggen närmar sig. Jag har partner, vänner och familj som förstår och ställer upp genom alla kriser, emotionella likväl som ekonomiska. Jag har tur. Samtidigt börjar jag bli uppriktigt orolig för hur jag och mina vänner ska klara av ett helt arbetsliv. Så som vi jobbar just nu är helt ohållbart.

Att vara flitig och att må bra på arbetsplatsen står inte emot varandra. Snarare är ett hållbart arbetsliv en förutsättning för flit. Kanske är lite lathet det enda som räddar oss till slut.

Jonas Wikström har också skrivit om det här