tisdag 15 augusti 2017

Sorgeprocessen

Jag träffade en vän idag som, precis som jag, fått sin ad(h)d diagnos i vuxen ålder. Hen pratade om tiden efter diagnosen som en sorgeprocess. Inte en sorg över att få en diagnos, utan sorgen i all som gått förlorat genom att få diagnosen först i vuxen ålder.

Jag insåg att jag aldrig tillåtit mig att sörja det som varit. Jag har aldrig förstått att jag faktiskt behöver vara ledsen över att jag hade en barndom och ungdom fylld av ångest och ett ett utanförskap som jag inte kunde sätta ord på, men att det kanske inte hade behövt vara så.

Alla borttappade gympapåsar och smycken, alla sårande ord jag sagt till vänner utan att mena det. Att inte förstå sociala situationer och skämt.

Jag anser fortfarande att jag har haft tur. Jag har aldrig haft självskadebeteende eller allvarliga depressioner. Med en strukturerad uppväxtmiljö och regelbunden träning har livet funkat.

Men tänk jag fått en diagnos tidigare, hade jag då kunnat undvika de gånger jag balanserat på gränsen till utmattningsdiagnos? Hade jag kunnat få verktyg som gjort att jag orkat mer då och nu? Hade jag haft en bättre självkänsla?

Som vännen sa är sorgeprocessen ett bevis på att något tagit slut. Vi behöver inte längre undra vad som är fel på oss, varför vi inte är som alla andra.

Jag har alla skäl att vara glad över min adhd-diagnos, men också ett behov att sörja. Det hade jag inte förstått.  

söndag 30 juli 2017

Hoppet till ett piller

Det är ganska exakt två år sedan jag senast skrev ett inlägg på bloggen. Det var ett genomtänkt sådant, som jag verkligen behövde skriva, för mig själv och andra. Då hade jag levt med min adhd-diagnos i nästan ett år. I dag, nästan tre år senare, har jag tagit min första tablett innehållandes metylfenidat. Jag har valt att prova att medicinera min adhd.

När jag fick min diagnos var jag gravid. Det gjorde att medicinering inte var ett alternativ då. Och eftersom jag alltid kunnat själv, ville jag även se om jag kunde hantera min vardag utan medicin. Något som ändå gick skapligt även innan diagnos.

Men ju längre tid som har gått, desto mer har jag tänkt på hur skönt det skulle vara att medicinera, om det fungerar. Att få ett lugn i huvudet. Att många saker på en gång inte blir ett kaos. Att kunna fokusera och koncentrera mig. Att inte vara konstant trött.

För det är det få som pratar om - adhd-tröttheten. Många är trötta – det är småbarn som håller en vaken, roliga kvällar med vänner, sömnproblem, ångest – skälen är många. Men adhd-tröttheten inbillar jag mig är annorlunda. Den är alltid närvarande och går inte att sova bort. Jag kan inte minnas senast jag kände mig utvilad och pigg, och då inkluderar jag tonåren i det. Som jag längtar efter att få vara pigg!

Det har inte varit ett enkelt beslut att börja medicinera. Metylfenidat är inte snällt mot kroppen. Innan jag fick börja medicinera behövde jag kolla både hjärta, blodtryck och mitt blod för att se om min kropp kan hantera medicinering. Medicinen kan även ge upphov till en massa spännande biverkningar, som hallucinationer och minskad matlust.

Så här fyra timmar in i experiment medicinering kan jag inte säga att jag upplever någon större skillnad, men har heller inte fått någon av de omvittnade biverkningarna ångest, frossa, depression eller liknande som kan dyka upp innan kroppen fattat vad den ska medicinen till, eller vid för låg dos.

Förhoppningsvis kommer det ljusgula lilla pillret ge mig förmåga till mer struktur, mer mental ork och bättre förmåga att påbörja saker. Jag förväntar mig inte något mirakel, men en lite enklare vardag vore tacksamt och ork till att göra sådant jag vill men inte förmått.

Jag sätter mitt hopp om en enklare vardag till ett litet piller.