I fredags blev jag tonåring igen. Jag och Martin begav oss till Gröna Lund för att se Håkan Hellströms sista Stockholmsspelning på ett bra tag. Jag blev helt tagen. Jag hade glömt hur fantastisk Håkan är live och hur bra han är generellt. På något sätt gjorde även konserten att jag försonades med mina tonår.
Där, någonstans i ljuset, står Håkan. Bättre bilder än så här blir det inte kvällstid med en iPhone.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar