lördag 28 augusti 2010

onsdag 25 augusti 2010

Ännu ett lån ut ur fattigdomen

Så studenterna fick sitt vallöfte trots allt - höjt studiemedel med 500 kr om Alliansen vinner. Det är bra. Sveriges studenter har ont om pengar, speciellt de som bor i Stockholm och Göteborg. Det är dyra städer med bostadsbrist och höga hyror. Men frågan är varför Alliansen envisas med att tvinga studenterna att låna sig ur fattigdomen.

Jag skriver idag i Sydsvenskan om att det är dags att satsa på studenterna och se dem som en investering och inte som en kostnad. Alliansen förslag om höjda lån visar att de inte tycker att det är värt att investera mer i studenterna just nu. Tråkigt. Och dåligt för Sverige. Hur många talanger som väljer att inte studera på högskolan på grund av lånen de kommer vet vi inte. Kanske skulle en av dem vunnit det där Nobelpriset som Folkpartiet suktar så efter.

Det är bra att Alliansen ser behovet av ett höjt studiemedel. Jag önskar bara att de även kunde se värdet i att höja bidraget, att det är en investering i Sveriges framtid, inte en budgetpost som kostar mer än det smakar.

tisdag 24 augusti 2010

De flesta studenter blir pensionärer

Beatrice Högå uttalar sig, mycket bra, om att studenter måste vara prioriterade i valrörelsen. (Artikeln säger valspurten, men det är inte så att vallöftena haglar tätt vad gäller utbildningspolitiken). Med det sagt tycker jag ändå att artikeln inte är så slagkraftig som den skulle kunna vara.

300 000 studenter går på högskolan i Sverige. Just nu. Nästa år när 300 000 studenter pluggar på högskolan kommer det inte enbart vara samma studenter som året innan. Några har kommit till och några har lämnat för att gå ut på arbetsmarknaden.

Studenter är en otroligt ostatisk grupp. Perioden som du räknas som student är (förhoppningsvis) endast 3-5 år lång. Däremot är det en otroligt viktig grupp. Inte bara för att högskolan bygger Sverige, utan för att sannolikheten att dessa personer kommer att rösta inte bara i nästa val, utan många därefter, är stor. Ganska snart kommer 50 procent av alla röstberättigade vara på väg att bli, vara eller ha varit studenter.

I Sacos valundersökning anser de tillfrågade (självdefinierade) akademikerna att kvaliteten i högskolan är den näst viktigaste frågan inför valet. Att tro att det bara är 300 000 personer som bryr sig om vad som högskole- och studentpolitiken är naivt. Studiemedelsnivån kan hindra presumtiva studenter från att ta klivet, en dålig utbildning kan ge efterverkningar långt fram i livet om kunskaperna för det valda yrket inte räcker till och mor- och farföräldrar kan mycket väl rösta efter hur de ser på deras barnbarns möjligheter att studera utifrån de egna perspektiven.

Politikerna måste börja se högskolan i ett större perspektiv och inkludera högskole- och studentpolitiken på ett helt annat sätt. Annars kommer Sverige ohjälpligt att halka efter när högskola och arbetsmarknad går i otakt och nyexaminerade studenter flyttar utomlands för att få jobb.

Det är många fler än de 300 000 studenterna som tycker att utbildningspolitiken är viktig. Och de allra flesta studenterna blir faktiskt pensionärer en dag. De kanske kommer ihåg den där regeringen som förbättrade deras studietid och väljer att rösta på dem livet ut? Bara det måste ju vara värt någonting.

fredag 20 augusti 2010

Högskolan är vägen framåt!

Jag skriver idag på Sacobloggen om vad Saco Studentråd vill se för förändringar i högskolan och för studenter efter valet.

tisdag 10 augusti 2010

Framtidens kvinnliga ledare

I maj besökte jag evenemanget Framtidens kvinnliga ledare och reagerade då på att det var så få ideella ledare med bland "vinnarna". Jag samlade då, med hjälp av Rättviseförmedlingen, in en ansenlig lista med namn. Jag samlade ihop namnen, skrev ett mail, och... ja, glömde trycka på skicka. Nu har jag i alla fall gjort det, och det lyder såhär:

Hej FKL!

Det här mailet fastnade i min utkorg, men frågorna är lika aktuella nu som när ni höll ert evenemang. Jag hoppas på att se fler ideella kvinnliga ledare i er lista nästa år!

Jag vill först tacka för ett bra evenemang. Det är oerhört viktigt att uppmärksamma oss unga kvinnliga ledare. Däremot blev jag besviken över att ni återigen väljer att inte lyfta fram ideella ledare på samma sätt som företagsledare. Det ideella ledarskapet går inte att mäta på samma sätt som det inom företag eftersom framgångar inte kan mätas i ökad vinst. Framförallt är det följande tre saker ni inte verkar beakta:

1) De villkor som ledarskapet utövas under. Det ideella ledarskapet sköts oftast i princip gratis, många gånger under kvällar och helger. Det är samma sorts ledarskap, bara under andra förutsättningar.

2) En bredare definition av påverkan, till exempel sägs om antal kvinnor räddade till livet för att de skyddats av polisen mot sin man eller antal som inte avrättats - istället för enbart en snäv definition av omsättning. Som sagt så går det inte att mäta påverkan och resultat på samma sätt inom ideella organisationer som inom företag, därav måste även begreppet påverkan breddas.

3) De speciella svårigheter och därmed förmågor som ideella ledare har att tampas med och måste utveckla. Vi leder människor som vi i regel inte kan avskeda/omplacera eller ens får vara med och rekrytera, och vilka inte får betalt. Ideella ledare måste bli så grymt duktiga på att motivera, kommunicera, coacha och peppa, ibland utan att få något i gengäld.

Dessutom vill jag påpeka att ledarskap inte alltid är formellt. Att kunna engagera en stor grupp människor för en sak och hålla dem intresserade är även det ett stort mått på ett fantastiskt ledarskap.

Jag hoppas att ni nästa år kommer att ha vidgat er syn på ledarskap så fler ideella ledare får utrymme på er lista. Om den bristande närvaron av ideella kvinnliga ledare beror på att vi inte blir nominerade i samma utsträckning får vi i den ideella sektorn helt enkelt se till att nominera mera. Och för att ni inte ska stå utan inspiration skickar jag med en lista på unga kvinnliga ledare att hålla utkik efter under året som kommer.

Med vänliga hälsningar

Lisa Gemmel
Ordförande Saco Studentråd

Eftersom jag inte känner personerna på listan vill jag inte publicera den på bloggen.

torsdag 5 augusti 2010

En tung centersuck

Det finns Centerpartister och så finns det Centerpartister. Centerpartisten Helen Törnqvist tillhör dem som tycker att facket har för mycket makt. Det berättar hon även för Sverige i SvD Opinion idag. Jag känner *suck*. Jag känner att jag vill återupprepa mitt inlägg som jag skrev när CUF släppte sin valkampanj. Så jag gör det här och säger även följande:

Nej, facken är inte endast intresserade av att skapa jobb för sina egna ombudsmän. Det är att skjuta sig själv i foten. Utan folk i arbete har facken ingen grund för sin existens. Och jag kan utan att göra en bakgrundskoll säga att alla svenska fackförbund vill ha fler jobb. Vi vill ha ett Sverige som utvecklas, som hela tiden går framåt och bygger en stark välfärdsstat.

Facket är, enligt Helen, en bromskloss för reformer av arbetsrätten. Reformer är jag inte emot, jag är emot försvagningar av arbetstagarnas trygghet och möjligheter till självförverkligande. Att ge arbetsgivarna större makt gentemot arbetstagarna innebär mindre inflytande i sin vardag. Att skapa en flexiblare arbetsmarknad (läs: göra det lättare att säga upp) kräver en bättre arbetslöshetsförsäkring som gör att perioder av arbetslöshet inte innebär att hem måste säljas och liv måste brytas upp. Om det blir lättare att säga upp krävs det även att stigmatiseringen i Sverige kring att bli uppsagd och att vara arbetslös på något sätt luckras upp, annars kommer vi ha en stor mängd personer som blir uppsagda av allsköns anledningar som kommer att hamna utanför arbetsmarknaden. Just det som "en flexiblare arbetsmarknad" är tänkt förebygga. Behöver jag ens säga att jag inte tror på lösningen?

Fackförbund är till för sina medlemmar, inget konstigt med det, men vi jobbar även för alla arbetstagare i Sverige. För deras trygghet på arbetsmarknaden, för skäliga löner, för bra arbetsmiljö, för pensioner som går att leva på. För att alla arbetstagare ska kunna gå till sitt arbete i förvissning om att de även kan gå dit imorgon. För att de ska något att säga till om på sin arbetsplats. Och vi ska inte glömma att arbetsgivarna, de som erbjuder jobben och betalar löner, alltid har ett maktövertag. Hur fackförbunden då kan ha för mycket makt, det förstår jag inte.

Jag tycker att Centerpartiet ska lyssna mer på Annie Johansson. Hon och jag håller inte med varandra kring till exempel turordningsregler och LAS, men ser vikten av den svenska modellen med två starka parter som förhandlar om villkoren på arbetsmarknaden, utan inblandning från politiker. En antifacklig politik gynnar möjligtvis enstaka arbetsgivare, men inte Sverige.

Läs mer om myterna och halvsanningarna på Juridikbloggen.