Sidor

söndag 10 april 2011

Studentfackliga söndagsfunderingar

Jag har lämnat Medicine studerandes förbunds fullmäktige och sitter nu på ett tåg på väg till FSAStudent, våra arbetsterapeutstudenter. I torsdags hade jag ynnesten att äta middag med DIK Students nyvalda, tillika LUS avgående, ordförande Christoffer Ivarsson.

En av de bästa sakerna med att vara ordförande för Sveriges största fackliga studentorganisation är att jag får åka runt och träffa alla dessa förbund och förbundsrepresentanter. Det anordnas seminarier, paneldebatter, det skrivs artiklar och det hålls fackliga grundkurser. Framför allt fostras en helt ny generation fackliga representanter. På mina möten och träffar möts jag ofta av idérika och talangfulla unga fackliga aktivister, lika engagerade i professionfrågor som de är drivna i lönebildning, etableringsproblem på arbetsmarknaden och jämställda arbetsplatser. De visar på nya, spännande idéer, vill utveckla studentverksamheten och lära sig mer, förändra, förbättra. Jag blir lika inspirerad varje gång. Gott så. Men är det verkligen jag som ska vara mottagaren av alla idéer och inspiration?

Sacoförbunden är bra på att rekrytera och erbjuda förmåner till studenter. Det är bra, ett fackligt medlemskap ska löna sig och vara lika självklart och relevant termin ett på högskolan som det är år 27 på arbetsmarknaden. Men jag funderar över om förbunden verkligen nyttjar det engagemang och de idéer som kommer från studenterna. Ibland är det den där nya, oprövade - och lite skrämmande - idén som är det som får genomslag. Att ge studenterna mer utrymme är att ge mer utrymme till framtiden, vi som en gång ska bära förbunden.

Sacoförbunden är unika i organiseringen av studenter i sektioner och i en centralorganisation. Organiseringen av studenter är det vi kommer att vinna på i slutändan, tror jag, men då måste vi alla få plats och ges utrymme. Vi är bra på det, men kan bli bättre.