lördag 15 mars 2014

Ta ledning i miljöfrågan

Krönika i Helsingborgs dagblad den 20 februari 2014. 

Nyligen släppte DN/Ipsos en undersökning om väljarnas viktigaste frågor. Skola, jobb och vård toppade som väljarnas viktigaste frågor. Långt viktigare än klimatfrågan, som ändå hamnade på en hedervärd femteplats. Det är kanske inte så konstigt, med tanke på miljöfrågans storlek och omfattning.

Det som däremot borde göra att inte minst socialdemokraterna sätter kaffet i halsen är att samma mätning visar att det fortfarande bara är Miljöpartiet som har väljarnas förtroende i miljöfrågan. Knappt 20 år efter Göran Persson höll sitt tal om det gröna folkhemmet är det bara sex procent av väljarna som anser att Socialdemokraterna har den bästa miljö- och klimatpolitiken. Samma siffra som för Moderaterna och Centerpartiet.

Att miljö, klimat och hållbarhet inte har en mer framträdande plats hos varken väljare eller politiker är problematiskt. Vi står inför en klimatkris. Forskningen går isär gällande hur många grader varmare jordens temperatur kommer att bli, men den bild som den bland annat FN:s klimatpanel målar upp är skrämmande.

Med en temperaturhöjning på tre grader kan vi räkna med matförsörjningsproblem och klimatflyktingar. Klart är att livet på jorden kommer att förändras oavsett om vi väljer att fortsätta leva livet som vi gör just nu, eller anpassa oss till en långsiktigt hållbar livsstil.

Ett samhälle med individens framgång och konsumtion i fokus skapar inte bara större skillnader mellan människor och länder, utan tär även mer på jordens resurser. Fokus måste istället vara på samhälleliga lösningar och långsiktig politik. Det är dags för vänstern i allmänhet och socialdemokratin i synnerhet att gå före.

Socialdemokratin har historiskt varit duktig på de långsiktiga lösningarna. Med en jämlikhetstanke och människors frihet som mål, byggde de under sina regeringsinnehav bostäder för alla och skapade folkpensionen. Den socialdemokratiska idén handlar just om gemensamma och politiska lösningar på gemensamma utmaningar.

Istället för att gå vidare med den kortsiktiga konsumtionsekonomin behöver Sverige satsa på samhällsbyggande. Ett hållbarhetsperspektiv måste läggas på alla politikområden. Här har socialdemokratin ett mycket bra läge att utveckla fundamenten om de gemensamma lösningarna till att också omfatta hållbarhet och miljö. Men inte ens Sveriges största parti kan möta klimatutmaningen ensamt.

Runt oss smälter isarna. I Sverige ökar nederbörden och översvämningarna. Det är svårt att säga vad som är klimatförändringar och vad som är väder, men jordens medeltemperatur blir allt högre. Världen behöver en strategi för att förhindra den stundande katastrof det innebär med en höjning av medeltemperaturen på tre grader.
Men en omläggning av vårt sätt att leva kräver att alla jordens länder gör sin hemläxa. Sverige ska vara en ledande nation i miljöfrågan. Det är dags för partierna att bli trovärdiga aktörer i miljöfrågan. Vår framtid vilar på att Sverige kan driva en hållbar miljöpolitik.

Samhällskroppen har gått sönder

Lördagskrönika i Arbetarbladet den 8 mars 2014. 

8 mars är inte kvinnornas dag, utan kvinnokampens. Och trots att det pratas feminism som har gått för långt på bästa sändningstid på TV, så är det uppenbart att feminismen har långt kvar att vandra. Vi är långt ifrån jämställda.
Den ojämställdhet som jag och mina vänner möter tar sig i uttryck på många olika sätt. Vi behöver bättre kvalifikationer för samma jobb som männen. Trots mer utbildning och bättre kompetens, får vi ändå mindre betalt för samma arbete. Vi förväntas ta mer ansvar för hemmet, vilket går ut över den karriär vi så hårt arbetar för.
Men det finns inte någonstans där ojämställdheten gör sig så påmind som hos arbetarkvinnorna. Jämställdhetsproblemen på arbetsmarknaden i Sverige hänger i stor utsträckning samman med vilken klass du tillhör.
Både LO och Katalys, ett institut för facklig idéutveckling, har den senaste veckan släppt rapporter som visar att det är arbetarkvinnan som genom sin ekonomi, sin kropp och sin själ får betala för att vi inte lyckas med jämställdheten. De bär samhället med sin hälsa som insats.
Det finns ingen grupp i samhället som arbetar så mycket deltid som arbetarkvinnorna. “Heltid en rättighet, deltid en möjlighet” har länge varit en LO-paroll. Heltidsarbete är idag en förutsättning för att kunna försörja sig och ha ett värdigt liv. Hos många deltidsarbetande kvinnor finns en vilja att gå upp till heltid, men frågan är om de orkar?
Den arbetsmarknad som arbetarkvinnorna möter präglas av dåliga villkor och dålig arbetsmiljö. Enligt siffror från Statistiska centralbyrån (SCB) har 25 procent av arbetarkvinnorna en visstidsanställning. Genom staplande av vikariat och allmänna visstidsanställningar kan en arbetstagare arbeta fyra år på samma arbetsplats utan att få en tillsvidareanställning.
Samtidigt arbetar över 50 procent av alla arbetarkvinnor deltid, vilket enligt Katalys ofta sammanfaller med visstidsanställningar. Förutom att en osäker anställningssituation går ut över livet genom sämre pension och socialförsäkringar, innebär otryggheten stora påfrestningar för psyket. Finns det pengar nog nästa månad att betala hyran? Köpa mat? Vad händer om ungarna behöver pengar till en skolutflykt?
De arbetsuppgifter som arbetarkvinnorna utför innebär tunga lyft av dina gamla och sjuka släktingar i vården. Det är långa dagar på fötterna bakom kassan där du köper din mat. Det är rörelser som återupprepas timmar i sträck, varje dag, varje år. I affären och på förskolan är kroppsarbetet blandat med höga ljud.
Det har berättats för mig om en kvinna som arbetar inom detaljhandeln. En bidragande orsak till att hon och hennes partner valde att skaffa ett till barn, var att hon inte orkade arbeta. Hon behövde vara föräldraledig för att återhämta sig. Den påfrestning som graviditet, förlossning och småbarnsår innebär var alltså att föredra framför den press hon mötte på arbetet. Och hon är sannolikt inte ensam.
Arbetarkvinnornas situation uttrycks kanske ändå bäst genom titeln på Katalys rapport: ”Jag tar värktabletter men det hjälper inte”. Kvinnorna på arbetsmarknaden går sönder, både i kropp och i själ. Självmedicinering genom piller går till en viss gräns, men den har vi för länge sedan passerat. Det finns ingen medicin mot ojämställdheten. Värken som arbetarkvinnorna bär i sina kroppar är också samhällets. När de vars kroppar bär samhället inte längre håller, då går även samhällskroppen sönder.
Den 8 mars ska jag demonstrera. Jag kommer att gå i tåget för visa att jag inte längre tolererar att vår samhällskropp håller på att gå sönder. Jag kommer att demonstrera i solidaritet med mina systrar som är den trasiga, värkande kroppen och för att de ska få den arbetsmiljö de förtjänar.

Oförmedlad forskning är värdelös

Ledare i Arbetarbladet den 5 mars 2014.

I skoldebatten pratas det ofta om lärarens viktiga roll för elevernas kunskapsinhämtning. Att inte samma krav på pedagogisk kompetens och en vilja att förmedla kunskap ställs på lärare inom högre utbildning är märkligt.
Stiftelsen Näringsliv och Samhälle (SNS) släppte på onsdagen rapporten "Utbildning, forskning, samverkan. Vad kan svenska universitet lära av Stanford och Berkeley?". I en jämförelse med de två amerikanska universiteten försöker forskarna hitta var svenska lärosäten har sina största brister. Forskarna lyfter, bland annat, att det som gör Stanford och Berkeley till så framgångsrika universitet är samspelet mellan utbildning och forskning. I centrum för detta står forskaren.
I rapporten får vi veta att svenska lärosäten fokuserar allt mer på forskning, på bekostnad av undervisning. Dessutom ges en bild av att "undervisning vid svenska universitet och högskolor är underbetald, underskattad och allmänt understimulerad", för att inte prata om underfinansierad från statens sida.
Både TCO och fackförbundet Jusek har gjort undersökningar som visar på att svenska studenter kan ha så lite som 10 lärarledda timmar i veckan. Det är alarmerande siffror i sig. Om studenten på dessa timmar dessutom möts av lärare som antingen inte har insyn i den senaste forskningen eller inte har pedagogisk kompetens, är frågan om vi över huvud taget kan prata om kvalitativa utbildningar.
Som lösning på problemet vill rapportförfattarna bland annat se att det den som anställs som forskare i Sverige ska uppvisa jämna prestationer inom forskning och undervisning. Samtidigt måste forskning i högre grad nå studenterna på alla nivåer, både genom undervisning och eget deltagande. För detta krävs ökade medel för undervisning.
Det är i samspelet mellan forskning, forskare och student som kunskap bäst förmedlas. Precis som i skolan, är läraren även inom högre utbildning nyckeln.
Kulturen kring undervisning på svenska lärosäten måste ändras. Forskning som inte förmedlas saknar värde.

Priset på ojämställdhet är 20 000 kr i månaden

Ledare i Arbetarbladet den 5 mars 2014.

Livspusslet. Ett begrepp som TCO lanserade för att belysa den ojämställda arbetsmarknaden i Sverige. Det är även ett begrepp som skaver. Det säger att om du som individ (läs kvinna) ­inte får livet att gå ihop, så är det upp till dig att lägga ihop alla bitar så att det till slut blir en helhet som fungerar.
På onsdagen släppte LO rapporten ”Tid, makt och pengar” om den ojämställda arbetsmarknaden. Samma dag släppte akademikernas centralorganisation Saco en livslönekoll. Där kan du se hur mycket du som akademiker och kvinna under en livstid förlorar lönemässigt på att vara just kvinna. Det är dystra besked för kvinnorna på arbetsmarknaden.
Akademiker har en livslöneskillnad på 2,6 miljoner kronor. Det innebär att kvinnor som kollektiv förlorar 2,6 miljoner kronor på ett arbetsliv jämfört med männen.
För LO-yrkena ser det ännu värre ut. En genomsnittlig LO-kvinna tjänar 17 000 kr i månaden. En man inom LO-kollektivet tjänar 23 000 kr. Detta ska ställas mot de tjänstemän som är just män. De har en genomsnittlig lön på knappt 37 000 kr. Mellan LO-kvinnan och tjänstemannen skiljer det 20 000 kr i månaden i inkomst.
Anledningarna till löneskillnaderna är många. Till förvånansvärt liten del beror den på att två individer av olika kön har olika lön. Det problemet finns, och är mätbart. Men de största löneskillnaderna beror på könsbestämda branscher och att kvinnor jobbar deltid i mycket högre utsträckning.
Ojämställda löner bygger på normer och strukturer som finns i samhället, som vi får med oss från barnsben. Kvinnor ska jobba i offentlig sektor, män i privat. Kvinnor ska ta hand om barnen, män tar ansvar för ekonomin. De strukturerna ger symtom som ojämställda löner.
Vägen till jämställda löner är inget livspussel. Det är en livskamp. För strukturer handlar om varför kvinnor vabbar mer, inte att vi faktiskt gör det. Om vi tillsammans inte arbetar för att bryta normerna i vårt ojämställda samhälle kan vi pussla oss matta.
Löneskillnaderna kommer ändå att bestå.

Företagen vann diskrimineringskampen

Ledare i Arbetarbladet den 3 mars 2014.

Sedan den 1 december 2011 har de varje torsdag inför regeringssammanträdet stått utanför Rosenbad. I ur och skur, sommar som vinter. I 824 dagar fick nätverket Torsdagsaktionen vänta på ett lagförslag som likställer bristande tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning med diskriminering. I måndags kom till slut förslaget på en uppdaterad diskrimineringslag. Torsdagsaktionen har äntligen uppnått sitt mål och kan sluta manifestera. Eller?
Torsdagsaktionen är bara en i mängden av alla organisationer och individer som sedan utredningen "Bortom fagert tal" släpptes 2010 har väntat på ett resultat. Det förslag som Erik Ullenhag lagt framgör det möjligt för personer med funktionsnedsättningar att inte bara anmäla bristande tillgänglighet. Det kan även ses som diskriminering, och därmed kan det utgå ersättning till den som blir drabbad.
Förslaget omfattar bristande tillgänglighet till exempel i form av att bord på ett fik står så tätt att det inte går att ta sig fram med en rullstol eller att du som synskadad inte kan beställa på en restaurang för ingen bemödar sig att läsa upp menyn för dig.
Det är ett bra och efterlängtat förslag. Men i sin förenklingsiver för småföretagare har regeringen i förslaget undantagit företag med färre än tio anställda från tillgänglighetskraven. Det finns massor av fik och affärer som faller inom undantaget. Många personer med funktionsnedsättning som ändå inte kommer att kunna röra sig i samhället på ett likvärdigt sätt som normalfungerande.
I slaget mellan regelförenkling för småföretagare och förbättrad tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning ger regeringen segern till företagen.
Torsdagsaktionen kanske kan sluta med sina manifestationer, men frågan är vilket fik de kommer att kunna fira segern på när lagen blir giltig om ett år.

Generaldirektörens twitterspya

Ledare i Arbetarbladet den 28 februari.

På torsdagskvällen skapade Försäkringskassans generaldirektör (GD) Dan Eliasson debatt genom en enkel tweet. "Normalt håller jag mig till socförsäkringen. Men J Åkesson i debatt gör att jag kräks!" En reaktion han fick när han såg Jimmie Åkesson debattera sin upplevelse av Sölvesborg på 80-talet i SVT Debatt. Reaktionen från Åkesson lät inte vänta, och innehöll självklart ett avgångskrav på Eliasson.
Självklart uppstod frågan, får en GD för en svensk myndighet säga vad som helst? Och svaret är kort. Nej, det får hen inte. Nästa fråga blir då så klart, får en GD för en svensk myndighet markera mot ett enskilt partis företrädare? Det beror på.
Som främsta företrädare för en myndighet har du förutom en allmän lojalitetsplikt gentemot arbetsgivaren även att förhålla sig till regeringsformen, en av våra grundlag. Enligt den ska de som arbetar på en myndighet iaktta saklighet och opartiskhet. Samtidigt har även en anställd på en myndighet yttrandefrihet.
Mellan lojalitetsplikten, opartiskheten och yttrandefriheten har en generaldirektör sitt handlingsutrymme. Det är stundtals en darrig balansgång som inte alltid handlar om vad en säger utan snarare hur. Till Svenska Dagbladet säger flertalet forskare att det kanske inte är Eliassons markering mot Åkesson som är problemet, utan ordvalet.
I Eliassons fall handlar inte tweeten så mycket om Åkesson som person, utan om det som Åkesson och hans parti står för. Det är ett ställningstagande mot rasismen i Sverige.
I ett samhällsklimat som allt mer präglas av en acceptans av rasism är det inte bara uppfriskande, utan nödvändigt, att framträdande personer tar bladet från munnen och markerar mot Sverigedemokraterna. Eller för att säga det med Dan Eliassons egna ord: "En del tycker att GD ska vara tyst! Passar inte mig. Hatar rasism!"

Björklund skadlig för utbildningsväsendet

Ledare i Arbetarbladet den 27 februari.

Sveriges universitet och högskolor kostar skattebetalarna runt 40 miljarder per år, fördelat på 50 lärosäten. Det är välinvesterade pengar i landets utveckling och individers möjligheter till att forma sina egna liv. För de pengarna förväntas det att lärosätena bedriver en relevant och högkvalitativ utbildning. Och just kvaliteten, eller snarare kvalitetsutvärderingssystemet, för högre utbildning är återigen på tapeten.
För fyra år sedan ledde införandet av ett nytt kvalitetsutvärderingssystem till att dåvarande myndighetschefen Anders Flodström omedelbart lämnade det som då hette Högskoleverket, nu Universitetskanslersämbetet. Konflikten med utbildningsdepartementet rörde kortfattat om systemet skulle utvärdera processen eller resultatet av högre utbildning. Departementet vann. En ny universitetskansler, Lars Haikola, tillsattes för att införa det resultatbaserade systemet.
Nu orsakar samma kvalitetsutvärderingssystem åter trubbel för regeringen. Den här gången på internationell nivå. Universitetskanslersämbetet har nämligen blivit uteslutet hur det europeiska nätverket för kvalitetsgranskning, ENQA. Kritiken rör bland annat ministerstyre. Regeringen kunde helt enkelt inte hålla sig borta från att detaljstyra det nya kvalitetutvärderingsssystemet.
Studentorganisationer, fackförbund, högskolerektorer och myndighetens egen chef påpekade redan vid införandet 2010 att systemet inte höll måttet. Utbildningsminister Jan Björklund hävdade dock så sent som för ett år sedan i en riksdagsdebatt att "det svenska systemet kommer att bli godkänt. Det är jag helt övertygad om."
Vad uteslutningen ur ENQA kommer att få för konsekvenser för Sveriges lärosäten är svårt att säga. Klart är i alla fall att anseendet för svensk högre utbildning kommer att sjunka internationellt.
Med uteslutningen ur ENQA och de senaste PISA-resultaten är det uppenbart att snart åtta år med Björklund på utbildningsdepartementet har varit direkt skadligt för svenskt utbildningsväsende. Det är inte bara kvalitetsutvärderingssystemet som får underkänt. Det får även Björklund.

Tobés handslag för dumheter

Ledare i Arbetarbladet den 26 februari 2014. 


I tisdags slank tungan på Gävles egen riksdagsledamot Tomas Tobé (M). I en tv-intervju sa Tobé att han genom ett handslag med alla Sveriges föräldrar ville minska datorspelandet hos barn och därmed förbättra skolresultaten, framför allt för pojkar.
Det är inte svårt att förstå vad Tobé är ute efter. Både den nysläppta utredningen "Män och jämställdhet" och Delegationen för jämställdhet i skolan lyfter pojkars sämre resultat i skolan jämfört med flickors. Samtidigt både trakasserar och trakasseras pojkar mer i skolan. Det här är allvarliga problem som måste adresseras.
Steget från pojkars resultat till spelande av datorspel är däremot häpnadsväckande. I stället för att föreslå en konkret åtgärd för att förbättra pojkars skolresultat, framstår Tobé som ur takt med samtiden. Forskning från det tyska forskningsinstitutet Max-Planck visar att datorspelande bland annat utvecklar viktiga förmågor som rumsuppfattning och strategisk planering.
Min pappa brukade under min barndom försöka få mig att sluta titta på MTV, eftersom han tyckte att jag kunde göra något vettigare med min tid. Men utan timmarna framför musikvideor och VJ:s hade jag inte lärt mig bra engelska redan i lågstadiet. Jag hade heller inte haft imponerande kunskaper i musik.
Många barn och ungdomar spelar onlinespel med och mot andra spelare som kan befinna sig var som helst i världen. Förutom att lära sig ett annat språk, får de en bättre social förmåga och nya vänner som delar deras intressen.
I stället för att föräldrarna ska förbjuda barnens datorspelande borde Tobé fundera ut förslag på hur barnens kunskaper på området kan användas i skolan. Själv hade jag gärna använt mina kunskaper i engelska och musik till något vettigt i skolbänken, och hade dessutom haft roligare när jag lärde mig.
Tobés förslag är inte ett handslag för en bättre skolgång. Det är ett handslag för rena dumheter.

Släpp inte greppet om vinstfrågan, LO

Krönika i Östran den 23 januari 2014.

Arbetarrörelsen kunde andas lite lättare efter att LO på sin kongress 2012 fattade beslut om att en icke-vinst-princip ska vara rådande i välfärden. Enligt en undersökning från Novus och LO från 2012 anser åtta av tio svenskar att vinsterna i den privata välfärden ska återinvesteras i verksamheten.
LO:s inställning till hur skattepengarna ska användas i välfärden är i linje med en förkrossande majoritet av den svenska befolkningens åsikter. Detta samtidigt som Dagens ETC avslöjar att den privata välfärdssektorn tjänat 30 miljarder kronor sedan Reinfeldt tillträdde.
Sedan beslutet har LO envist ställt krav på en lag som förbjuder vinster i välfärden, ivrigt påhejade av Vänsterpartiet och besvikna socialdemokrater. I alla fall tills LO:s förste vice ordförande Tobias Baudin i en intervju i DN menade att de nu har tröttnat på opinionsbildning. De ser inga resultat. LO vill istället gå förhandlingsvägen för att skynda på processen.
Efter måndagens utspel har LO fått arbeta hårt för att förmedla att beslutet ligger fast. Det viktigaste är fortfarande att reglera världens mest liberala välfärdsmarknad.
Kjell Rautio, välfärdsutredare på LO, skriver på organisationens blogg att i många av de stora samhällsfrågorna har LO varit med och tagit samhällsansvar, något de inte tänker sluta med nu. De vill se ordning och reda i välfärden. Visst skulle frågan kunna lösas genom partsmodellen, men varför?
Den åsiktsförskjutning som LO har åstadkommit gällande vinster i välfärden skulle gå om intet vid en lösning mellan parterna. Det finns en stor risk att LO skulle uppfattas som principlösa och medgörliga, för förhandlingar kräver kompromisser. När det gäller nyttjande av våra skattepengar i välfärden måste vi vara kompromisslösa. Vinsterna ska gå tillbaka till patienter, elever och anställda.
Det är knappast förvånande att LO inte har fått igenom sina krav om en non-profit-princip i välfärden med en vinstvurmande borgerlig regering vid makten. Att LO då förväntar sig att vinstlobbyisterna på arbetsgivarsidan ska vara intresserade av en partslösning är naivt.
Det nyliberala projekt som handlar om att förändra den svenska välfärdsmodellen måste stoppas. Med en regering som inte vill förbjuda riskkapitalbolag i välfärdssektorn och en socialdemokrati som är högst ovillig att ta ställning, litar arbetarrörelsen på att LO håller kursen i ”vinster-i-välfärden-frågan”.
Om nio månader är det val i Sverige. Innan dess kommer det inte att ske någon förändring i den svenska välfärdspolitiken.
LO måste våga hålla fast vid sina krav hela vägen in i hamn. Utan LO som kapten riskerar vi att få en havererad välfärdspolitik även efter ett regeringsskifte.

Tiggeriförbud en moraliskt förkastlig lagstiftning

Krönika i Dagens Arena 21 januari 2014.

Varje morgon på väg till tunnelbanan möter jag samme man. Han sitter vid ingången på en bit wellpapp, invirad i filtar. Framför sig har han en pappersmugg och han tittar bedjande på mig och jag hör ett ”please” när jag går förbi i morgonrusningen. Tiggandet är hans levebröd. I dagens Sverige är han inte ensam.
Allt fler människor inom EU kommer till Sverige med förhoppningen om ett bättre liv, men hamnar ofta i fattigdom. I en undersökning från Socialstyrelsen från slutet på 2012 mötte man under en natt i november 370 hemlösa EU-migranter i Sverige. Hur stort mörkertalet är vet vi inte.
Precis som Lotta Edholm och Erik Scheller (FP) i dag skriver i DN måste vi agera mot fattigdomen. Det är en anständighetsfråga.
Men frågan är hur. Att tro att rumänska myndigheter skulle gå med på att betala en räkning från Stockholms stad när det rör sig om en i landet systematiskt diskriminerad grupp kan i bästa fall beskrivas som naivt. Vi behöver söka andra vägar där de utsatta människornas rättigheter respekteras.
Att vända sig till lagstiftningen för att hantera fattigdomen kan verka enkelt. Med en votering i riksdagen tar vi ställning mot utsattheten. Ett förbud mot tiggeri flyttar ”problemen” från gatan. Medelklassen slipper se fattigdomen. Vi behöver inte ha dåligt samvete för att vi bryr oss mer om fredagsmys än utsatta medmänniskor. Likt att leka tittut med ett litet barn, lurar vi oss själva att det som inte syns inte finns.
Men frågan är vilken verkan en sådan lagstiftning har för de fattigaste. Lagstiftaren måste se var juridiken som styrmedel kommer till sin rätt. Vem är det egentligen dagens välfärdsstat vill skydda?
Juridiken kan inte lösa alla sociala problem. I exemplet om tiggeriförbud innebär det inte bara en moraliskt förkastlig lagstiftning, den når heller inte roten på problemet. Genom att förbjuda personer att ge pengar till tiggare, tar vi inte bara bort en försörjningskälla för de allra mest utsatta, utan riskerar även att än mer stigmatisera människor som lever i fattigdom.
Europas ojämlikhet måste lösas på en europeisk nivå. Anna Johansson på Stockholms Stadsmission menar att vi måste se över vem som har det sociala ansvaret. Invånare i EU måste få rätt till välfärdstjänster på EU-nivå. Men även Sverige har ett ansvar för dem som väljer att komma hit. Enligt regeringsformen ska det allmänna trygga rätten till arbete och bostad. Det förpliktigar.
EU-migranter måste få rätt hjälp hos Arbetsförmedlingen och rätt att lära sig svenska genom SFI för att kunna ta sig in på den svenska arbetsmarknaden och därmed det svenska samhället.
Sociala problem ska lösas med sociala insatser. Som vuxna människor vet vi att bara för att det inte syns, betyder det inte att det inte finns. Mannen vid min tunnelbanenedgång kommer inte att få det bättre bara för att han inte får lov att be mig om pengar.

Vad vill S med högskolan?

Högskolan är den största enskilda statliga sektorn, där en halv miljon personer på något sätt är verksamma. Som politikområde står dock högskolan sällan i fokus.
Vi välkomnar därför Högskolelyftet som Socialdemokraterna presenterade häromveckan. I den svenska högskolepolitiken, där det folkpartistiska utbildningsdepartementet hafsigt genomför rekordsnabba, och oåterkalleliga, reformer, har socialdemokratin en möjlighet att bidra med visioner, riktning och mål.
En politik för den högre utbildningen måste vila på ideologi. Högskolan ska vara en aktör med stor frihet gällande utbildning och forskning, men ska samtidigt samspela med det omgivande samhället.
Det gör högskolepolitiken speciell. Högskolelyftet visar på stora socialdemokratiska ambitioner för högskolan, men förslaget lämnar en hel del att önska. Framför allt gäller detta just det övergripande och långsiktiga syftet med högre utbildning.
Högskolan ska främja frihet och jämlikhet. Alla ska inte studera på högskolan, men de som vill ska kunna göra det och ha möjlighet att slutföra sin utbildning oavsett bakgrund och var i livet de befinner sig. Det måste vara grunden i en socialdemokratisk politik.
Breddad rekrytering utgör därför ett välkommet fokus i Högskolelyftet. Mångfald berikar, även på högskolan. Vi ser fram emot de konkreta förslag som bör följa på området.
Fler än någonsin söker till högskolan, men utbildningsplatserna minskar. Socialdemokraternas förslag om att utöka antalet platser vid högskolan, och stärka kvaliteten i utbildningarna, är ett bra initiativ.
Kvalitetssatsningen avser i ett första skede endast lärarutbildningen. Här vill vi varna för att rikta resurser för snävt, då många utbildningar lider av kvalitetsbrister på grund av resursurholkning.
Vi välkomnar dock satsningen med en förhoppning om att den blir reell, breddad och långsiktig. Detsamma gäller förslagen om utökade möjligheter till omskolning och vidareutbildning mitt i arbetslivet, där förändringar gällande både studiemedel och a-kassa måste till för att förslaget ska kunna få avsedd effekt.
Arbetslivsanknytning är inte per definition bra eller dålig. Som med allt annat beror det på vad som läggs i begreppet och vilka åtgärder som knyts till det. Arbetslivsanknytning ska vara en hjälp för studenten att lära känna sin framtida arbetsmarknad och också vara en utjämnare vad gäller social bakgrund. Förslaget om studentmedarbetare är därför felriktat och överflödigt. De jobb- och praktikförmedlare som Socialdemokraterna vill satsa på kan ha en plats på högskolan, men de måste ha ett större uppdrag än att endast förmedla extrajobb.
Det vi ställer oss mest frågande till i Högskolelyftet är förslaget om treterminssystem. Detta ska enligt förslaget vara obligatoriskt för högskolorna, men frivilligt för individen. Förslaget är, i vårt tycke, såväl ogenomtänkt som ogenomförbart. Utbildningskvaliteten löper stor risk att bli lidande om detta tvingande förslag genomförs. Vi hurrar för ambitionen, men ser hellre att den fokuseras på förslaget om relevanta sommarkurser.
Den högskolepolitik som regeringen driver är fragmentarisk och kortsiktig. Politiken för detta självständiga och trögrörliga politikområde måste vara väl sammanhållen och grundas på en tydlig tanke om vilken roll högre utbildning ska spela. För individen, för arbetsmarknaden och inte minst för ett demokratiskt samhälle. Högskolelyftet är ett steg på vägen för svensk högskola, men frågan kvarstår dock: Vad vill socialdemokratin med den högre utbildningen?

Lagar mot kärlek

Det blev ett hastigt påkommet möte med HBTQ-organisationer i Uganda för Anders Borg. Detta sedan det blev klart att premiärminister Yoweri Museveni skrivit under den omtalade antihomolagen. HBTQ-personer i Uganda kan nu dömas till livstidsfängelse för att de blir kära i någon av motsatt kön. Uganda är tyvärr inte ensam i världen med detta förbud.
Den lagstiftning som Uganda nu inför sätter ljus på Sverige och vår bedömning av rätt till asyl när en person riskerar förföljelse på grund av sin sexuella läggning. För det räcker inte att en person är homosexuell och att det förbjudet i hemlandet.
Först och främst ska det fastställas om den asylsökande i fråga faktiskt är en HBTQ-person. Detta görs främst genom intervjuer med den asylsökande.
Det ska även göras en bedömning av risken för förföljelse om personen återvänder. I den bedöms bland annat om den asylsökande på något sätt manifesterat sin sexuella läggning i tillräcklig utsträckning för att det ska finnas en förföljelserisk när personen återvänder till sitt hemland, och om hen då kommer att leva i enlighet med sin sexuella läggning.
Konsekvenserna av detta kan bli orimliga. Någon som av rädsla för förföljelse inte har vågat komma ut, kan nekas rätt till asyl om hen inte heller fortsättningsvis vill leva öppet i sitt hemland. Det är ett uppenbart moment 22 för den asylsökande.
Det var förhoppningsvis oundvikligt för Anders Borg att ta upp frågan om HBTQ-personers rättigheter när han träffade Museveni. Politiska påtryckningar gentemot länder som straffbelägger homosexualitet borde vara en självklarhet i den svenska utrikespolitiken. Men vi måste även städa framför vår egen dörr.
I Italien är förbud mot homosexualitet i hemlandet skäl nog för en HBTQ-person att få asyl. Sverige har ingen anledning att vara sämre.