Får jag äntligen vara med?

Jag har alltid fascinerats av subkulturer. De där människorna som bara behöver titta på varandra för att veta att de har massor gemensamt och en hel del att prata om. Jag har närt en önskan om att gilla musiken nog för att bli punkare, ha tillräckligt stort mod för att färga håret svart och bli panda eller skaffa tillräckligt stora byxor för att få kalla mig hiphopare. Men jag har aldrig haft ork (eller mod) nog att gräva ner mig i något tillräckligt för att kunna identifiera mig med, än mindre tillhöra, en subkultur.

Under sommaren har jag, ungefär två år efter alla andra, blivit lätt besatt av hipsters, denna genre av människor som enligt sig själva inte existerar. Eftersom jag inte visste vad det var började mina efterforskningar lite lätt - alltså, jag frågade på Facebook och Twitter. Ett svar jag fick var: men det är ju du! Tonåringen i mig slog en extra volt av glädje, nu får jag äntligen vara med! Nu är även jag inrutad i en subkultur, även om jag inte vet vad den innebär.

Och så började lite länkar dyka upp och DN gjorde en briljant artikel där de intervjuade killen bakom Look at this fucking hipster. En hipster är en (oftast) väldigt smal person med färgglada kläder och stora glasögon. En hipster är höjden av ironi, den gör aldrig något på riktigt. En hipster kommer gärna från akademikermedelklassen och ryktas egentligen inte kunna existera i Sverige eftersom den tydligen måste dricka en viss sorts öl och röka en viss sorts cigg.

Jag måste ju erkänna, jag gillar mina färgglada kläder och stora glasögon, är expert på ironi och är definitionen av svensk akademikermedelklass, har mer en 500 följare på twitter och hänger frekvent på Debaser. Men när det kommer till att alltid ligga steget före, att vara "inne" innan alla andra är det och vara kulturell, det är inte riktigt jag. Jag har alltid känt någon form av avundsjuka gentemot dem som alltid lyckas lyssna på ett band innan de slår igenom eller är först med en viss stil. Jag lyckas liksom aldrig med det. Men främst så skulle jag acceptera att vara en del av denna subkultur, vilket innebär diskvalificering för en hipster.

Jag har alltid velat vara en del av en subkultur, mest för att jag aldrig har känt att jag hör till. Den där tryggheten i att veta att här, här står jag stabilt och kan falla utan att det gör ont. Att tillhöra en grupp människor har alltid tett sig så tryggt för mig, och subkulturer verkar vara det enklaste sättet att höra till. Men än så länge har jag inte fått vara med.

Även om jag sitter här i lägenheten på Södermalm, lyssnar på pophits från 2000-talets mitt och twittrar lätt hysteriskt så måste jag konstatera: jag får inte vara med den här gången heller. Men för första gången känns det bra. Subkultur eller inte, jag hör hemma där jag är i alla fall.