tisdag 11 augusti 2015

Mitt skav och jag

Jag är inte den enda flickan från medelklassen som anses vara duktig, men kanske inte riktigt klarar av att prestera enligt förväntan. Som kanske är lite lat, eftersom hon aldrig klarar av att plugga ordentligt. Som det går bra för, men inte mår så bra inuti. Som har dålig självkänsla och en oidentifierbar mental klåda.

Som lever i ett kaos i sitt rum, i oförmågan att hålla koll på sina saker. Som kan spendera timmar med att organisera innehållet i skrivbordslådorna medan dammråttorna växer under sängen. 

Som aldrig egentligen skapar skäl för oro för sin omgivning men inombords aldrig hittar ett lugn, hittar en ro, en plats att vara sig själv och passa in. Som önskar att hon visste hur hon skulle ge uttryck för känslorna hon har men inte kan sätta ord på, som bara blir en ångest. 

Jag är långt ifrån den enda. Men jag är en av alldeles för få som har fått något som kan ses som, kanske inte ett facit, men någon form av förklaring. I september 2014 fick jag en adhd-diagnos. 

Det är snart ett år sedan nu. Ända sedan dess har jag funderat på den här texten. Men det har tagit den här tiden för mig att faktiskt landa i, börja förstå och acceptera vad diagnosen är för mig. 

Jag vet fortfarande inte riktigt vad som är jag, vad som är adhd och vad som bara är symptom på att något blivit för mycket och ångesten kommer travande igen. Men det är nog så att det är allt eller inget. Fastän jag så gärna skulle vilja stoppa vissa saker i en adhd-låda. Distansiera mig ifrån det där som gör vissa saker lättare eller mycket svårare för mig än för dem som inte har en diagnos. 

Min adhd är som ett skav. En lapp på tröjan som hela tiden ligger och stör, kliar, kittlar i nacken så en klipper bort den, men då kliar lapptresten. Problemet är att jag inte kan ta av mig tröjan med skavet. I stället får jag hitta positioner att sitta för att lapphelvetet ska skava så lite som möjligt. 

Och ibland gör jag det. Och jag glömmer skavet. Lever som att den där lappen inte finns, att jag lyckats ta av mig tröjan. Det är fint i stunden, men sen blir det bortglömda skavet en tvångströja. Den outsägliga tröttheten kommer. Den som inte går att sova bort. Eller så kommer sömnproblemen. 

Jag tappar all form av initiativförmåga, kreativitet. Klarar inte av att umgås. Tanken på att behöva socialisera med någon jag inte har valt får mig att vilja gråta (det är iofs inte ovanligt att denna känsla infaller ändå. Ovalda människor kan vara pest.) 

För att lappen inte ska skava särskilt mycket behöver jag rutiner. Jag behöver självsamhet och egentid. Samtidigt behöver jag stimulans och något att göra. En helg utan planer gör mig helt handlingsförlamad. Jag kan sitta i en stol, stirra in i väggen, pilla i mitt hår och må allt sämre i takt med att rastlösheten ökar. För att undvika det bokar jag in kvällar helger, dagar, luncher till den grad att jag inte kan få stopp mig själv. Tvångströjan kommer på och ångesten med den.

Lika mycket som jag behöver rutiner, är jag helt värdelös på att upprätthålla dem. Jag skulle kunna spendera timmar på att lägga upp vecko-, månads- och årsplaner (organisering, älskar det!), och totalt misslyckas med att följa dem. Det beror inte på att jag inte vill följa en plan, en rutin. Men det är som att jag inte är förmögen att göra det. Det GÅR liksom inte. Ett jobb att gå till, tider att passa och tydliga deadlines är därför mina bästa vänner. Det leder till att jag tar mig någonstans och klarar av att prestera. 

Det värsta jag vet är att någon säger "gör typ det här till när det passar dig". Det gör mig handlingsförlamad och stressad. Under oklara förväntingar faller jag. Jag får ångest. Tvångströjan åker på.

Tydliga uppdrag, ramar och ett slutdatum och du kan förvänta dig, om inte stordåd, så i alla fall en riktigt bra prestation. Under klara och tydliga förväntingar trivs jag och är kreativ. Jag mår bra. 

Däremot kan jag, med ytterst få undantag, inte göra en sak i taget. Jag klarar sällan att göra en uppgift från början till slut, ofta avslutar jag inte grejer alls.

Min adhd är inte utåtagerande. Min rastlöshet vänds inåt. Blir till snurrande tankar som aldrig vill stanna. Blir till en diffus blandning av känslor som blir till en cocktail av ångest. Men ändå en ganska lindrig sådan. 

Jag har klarat mig bra. Jag har en examen, ett jobb, partner, vänner. Är förälder. Jag har troligtvis en strukturerad barndom med rutiner att tacka för det. Sannolikt hade jag inte fått en diagnos om det inte varit för att jag på egen hand uppsökte en psykolog när jag inte längre kunde hantera min ångest. Det tog hen två sessioner att se att det sannolikt var adhd som spökade. 

Då hade jag vid två tidigare tillfällen mött personer inom vården på grund av min ångest. En av dem gjorde ett adhd-snabbtest, där jag inte uppnådde tillräckliga poäng i hens ögon. Den andra letade barndomstrauman (har inga) för att förklara min ångest och då lätta depression. 

För många kvinnor som mig kommer en adhd-diagnos när utmattningen är ett faktum. När en ansträngt sig i bitar för att projektleda hemmet, hålla sig fokuserad på jobbet med en hjärna som aldrig någonsin vilar. 

Risken för mig att hamna där är numera så mycket mindre. Om inte annat har jag alltid ett nummer att ringa när tvångströjan kommer på. Tacksamheten gentemot den där psykologen är oändlig. 

Min resa hur jag ska hantera mitt skav har bara börjat. För den där tröjan, den kommer jag aldrig att bli av med. Men den har börjat passa mig bättre och lappens skav har blivit lättare att hantera. Vi börjar långsamt bli ett, adhd-diagnosen och jag.

fredag 18 juli 2014

Jag och mina grannar trängs i Högalidskyrkan

Jag kan inte släppa tanken på att jag en dag ska vakna till att alla broar till och från Södermalm där jag bor, är avstängda. På motsatta stränderna i Årsta, Liljeholmen, på Norr Mälarstrand och i vattnet utanför Reimersholme befinner det sig trupper från den svenska militären som hindrar invånarna från att lämna ön. De enda som släpps in över broarna till Södermalm är fordon som tar sig vidare för att skjuta mot mål, både militära och civila.

De skjuter mot Södersjukhuset och äldreboendet vid Rosenlund. Raketer demolerar byggnader på hela Södermalm. Jag och mina grannar trängs i Högalidskyrkan i hopp om att militären inte ska angripa oss där. Vi har inget skydd, vi hör inga varningssignaler, har ingenstans att ta vägen. Vi vet att runtomkring oss dör våra grannar och vänner.

Paniken. Rädslan. Sorgen. Maktlösheten.

När det twittras om barnkroppar utan huvuden och att det enda skydd som kan ges är en annan människas kropp, då går jag sönder. Markinvasionen i Gaza måste vara det vidrigaste på länge. I ett område helt avstängt genom vatten och murar, går en militär in och tar livet inte bara av motståndsstyrkorna, utan även av civila, däribland barn. Raketer mot Israel till trots; jag kan inte på något sätt, varken personligt eller rättsligt, rättfärdiga offensiven.

I mina mörkare stunder tänker att jag att folkrätten är överspelad. Att det vi ser nu är en återgång till idén om nationalstaten och att denna ensam ska hantera sina angelägenheter. Att Kosovo var ett undantag. Att den humanitära rätten kommer att stanna vid en god idé. Att Gazas folk aldrig kommer att få komma till andra sidan muren.

Men sen tänker jag, att det kan inte få vara så. Att någonstans så bor det en medmänsklighet, även i det internationella samfundet.

Och en enda fråga återkommer, i det snurrande huvud som är mitt:

Vad fan är det vi håller på med?

onsdag 9 april 2014

Alla är dumma under ett valår!

Publicerad i Helsingborgs Dagblad 20 mars 2014.

“Everybody’s stupid in an election year” - Alla är dumma under ett valår. Citatet kommer från CJ Cregg, presidentens pressekreterare i tv-serien Vita huset som sändes på SVT i början på 2000-talet. Så här några månader in på supervalåret börjar man lätt undra om hon inte har rätt.

Mina flöden i sociala medier fylls allt mer av partimegafoner som oreflekterat hyllar sitt eget partis politik. Det som för ett år sedan skulle varit en intellektuell diskussion blir istället en tävling i sitt partis senaste valfloskelutspel. Det verkar som de tror att vi väljare inte längre kan ta till oss en substantiell argumentation utan behöver få politiken delgiven till oss i snärtiga oneliners.

Alla är dumma under ett valår. Eller? CJ Cregg får efter nämnda replik ett snabbt mothugg från sin kollega Charlie Young. “No, everybody gets treated stupid in an election year” - Nej, alla blir behandlade som dumma under ett valår.

Människor tenderar att se sig själva så som de blir behandlade. Behandlas vi väljare som om vi är dumma kommer vi till slut också tro på det. I ett politiskt landskap där Socialdemokraterna går till val på att effektivisera myndigheter och inte höja skatten samtidigt som Moderaterna skamlöst snor Socialdemokraternas skolpolitik, börjar jag fundera på hur dumma de tror att vi väljare egentligen är. Tror partierna att vi inte längre är intresserade av politiska förslag grundade i ideologi?

Jag befann mig nyligen på ett seminarium där Miljöpartiet diskuterade sitt valprogram för Stockholmsregionen. En åsikt som framkom i diskussionen var att Miljöpartiet med regionprogrammet tagit ett steg mot att vara “partiet alla gillar”. Men vill ett parti vara det “alla” gillar?

Allt fler partier lyssnar på och frågar väljare om vad som är deras viktigaste frågor inför valet. Att vara i takt med samtiden är nyckeln för varje framgångsrikt parti. Men det är skillnad på att ha örat mot marken och att hela tiden röra sig i den riktning där det låter mest.

I trianguleringens valår 2014 verkar politik inte längre handla om att utifrån ideologi hitta lösningar på samhällets problem. I stället ägnar sig nervösa partier åt att flytta sig mot en allt trängre mitt. Vi väljare har allt svårare att se skillnad på de politiska alternativen. I kampen om att gillas av alla, riskerar partierna att inte gillas av någon utanför den innersta kretsen.

Jag tolkar Vänsterpartiets framgång i opinionen som att de har förstått vad väljarna vill ha: Tydliga lösningar på samhällets problem som är förankrade i ideologi, inte en politik som i första hand mäts gentemot partiers förslag. Politiskt mod verkar löna sig.

För att vi väljare ska hålla intresset uppe måste valrörelserna handla om idéer, inte om regeringsalternativ och regeringsduglighet. Det måste finnas anledningar att gå och rösta. För det krävs det mer innehåll och mindre strategi i politiken.

Väljare är inte dumma, särskilt inte under ett valår. Men vi börjar tröttna på att inte tas på allvar.  

lördag 15 mars 2014

Ta ledning i miljöfrågan

Krönika i Helsingborgs dagblad den 20 februari 2014. 

Nyligen släppte DN/Ipsos en undersökning om väljarnas viktigaste frågor. Skola, jobb och vård toppade som väljarnas viktigaste frågor. Långt viktigare än klimatfrågan, som ändå hamnade på en hedervärd femteplats. Det är kanske inte så konstigt, med tanke på miljöfrågans storlek och omfattning.

Det som däremot borde göra att inte minst socialdemokraterna sätter kaffet i halsen är att samma mätning visar att det fortfarande bara är Miljöpartiet som har väljarnas förtroende i miljöfrågan. Knappt 20 år efter Göran Persson höll sitt tal om det gröna folkhemmet är det bara sex procent av väljarna som anser att Socialdemokraterna har den bästa miljö- och klimatpolitiken. Samma siffra som för Moderaterna och Centerpartiet.

Att miljö, klimat och hållbarhet inte har en mer framträdande plats hos varken väljare eller politiker är problematiskt. Vi står inför en klimatkris. Forskningen går isär gällande hur många grader varmare jordens temperatur kommer att bli, men den bild som den bland annat FN:s klimatpanel målar upp är skrämmande.

Med en temperaturhöjning på tre grader kan vi räkna med matförsörjningsproblem och klimatflyktingar. Klart är att livet på jorden kommer att förändras oavsett om vi väljer att fortsätta leva livet som vi gör just nu, eller anpassa oss till en långsiktigt hållbar livsstil.

Ett samhälle med individens framgång och konsumtion i fokus skapar inte bara större skillnader mellan människor och länder, utan tär även mer på jordens resurser. Fokus måste istället vara på samhälleliga lösningar och långsiktig politik. Det är dags för vänstern i allmänhet och socialdemokratin i synnerhet att gå före.

Socialdemokratin har historiskt varit duktig på de långsiktiga lösningarna. Med en jämlikhetstanke och människors frihet som mål, byggde de under sina regeringsinnehav bostäder för alla och skapade folkpensionen. Den socialdemokratiska idén handlar just om gemensamma och politiska lösningar på gemensamma utmaningar.

Istället för att gå vidare med den kortsiktiga konsumtionsekonomin behöver Sverige satsa på samhällsbyggande. Ett hållbarhetsperspektiv måste läggas på alla politikområden. Här har socialdemokratin ett mycket bra läge att utveckla fundamenten om de gemensamma lösningarna till att också omfatta hållbarhet och miljö. Men inte ens Sveriges största parti kan möta klimatutmaningen ensamt.

Runt oss smälter isarna. I Sverige ökar nederbörden och översvämningarna. Det är svårt att säga vad som är klimatförändringar och vad som är väder, men jordens medeltemperatur blir allt högre. Världen behöver en strategi för att förhindra den stundande katastrof det innebär med en höjning av medeltemperaturen på tre grader.
Men en omläggning av vårt sätt att leva kräver att alla jordens länder gör sin hemläxa. Sverige ska vara en ledande nation i miljöfrågan. Det är dags för partierna att bli trovärdiga aktörer i miljöfrågan. Vår framtid vilar på att Sverige kan driva en hållbar miljöpolitik.

Samhällskroppen har gått sönder

Lördagskrönika i Arbetarbladet den 8 mars 2014. 

8 mars är inte kvinnornas dag, utan kvinnokampens. Och trots att det pratas feminism som har gått för långt på bästa sändningstid på TV, så är det uppenbart att feminismen har långt kvar att vandra. Vi är långt ifrån jämställda.
Den ojämställdhet som jag och mina vänner möter tar sig i uttryck på många olika sätt. Vi behöver bättre kvalifikationer för samma jobb som männen. Trots mer utbildning och bättre kompetens, får vi ändå mindre betalt för samma arbete. Vi förväntas ta mer ansvar för hemmet, vilket går ut över den karriär vi så hårt arbetar för.
Men det finns inte någonstans där ojämställdheten gör sig så påmind som hos arbetarkvinnorna. Jämställdhetsproblemen på arbetsmarknaden i Sverige hänger i stor utsträckning samman med vilken klass du tillhör.
Både LO och Katalys, ett institut för facklig idéutveckling, har den senaste veckan släppt rapporter som visar att det är arbetarkvinnan som genom sin ekonomi, sin kropp och sin själ får betala för att vi inte lyckas med jämställdheten. De bär samhället med sin hälsa som insats.
Det finns ingen grupp i samhället som arbetar så mycket deltid som arbetarkvinnorna. “Heltid en rättighet, deltid en möjlighet” har länge varit en LO-paroll. Heltidsarbete är idag en förutsättning för att kunna försörja sig och ha ett värdigt liv. Hos många deltidsarbetande kvinnor finns en vilja att gå upp till heltid, men frågan är om de orkar?
Den arbetsmarknad som arbetarkvinnorna möter präglas av dåliga villkor och dålig arbetsmiljö. Enligt siffror från Statistiska centralbyrån (SCB) har 25 procent av arbetarkvinnorna en visstidsanställning. Genom staplande av vikariat och allmänna visstidsanställningar kan en arbetstagare arbeta fyra år på samma arbetsplats utan att få en tillsvidareanställning.
Samtidigt arbetar över 50 procent av alla arbetarkvinnor deltid, vilket enligt Katalys ofta sammanfaller med visstidsanställningar. Förutom att en osäker anställningssituation går ut över livet genom sämre pension och socialförsäkringar, innebär otryggheten stora påfrestningar för psyket. Finns det pengar nog nästa månad att betala hyran? Köpa mat? Vad händer om ungarna behöver pengar till en skolutflykt?
De arbetsuppgifter som arbetarkvinnorna utför innebär tunga lyft av dina gamla och sjuka släktingar i vården. Det är långa dagar på fötterna bakom kassan där du köper din mat. Det är rörelser som återupprepas timmar i sträck, varje dag, varje år. I affären och på förskolan är kroppsarbetet blandat med höga ljud.
Det har berättats för mig om en kvinna som arbetar inom detaljhandeln. En bidragande orsak till att hon och hennes partner valde att skaffa ett till barn, var att hon inte orkade arbeta. Hon behövde vara föräldraledig för att återhämta sig. Den påfrestning som graviditet, förlossning och småbarnsår innebär var alltså att föredra framför den press hon mötte på arbetet. Och hon är sannolikt inte ensam.
Arbetarkvinnornas situation uttrycks kanske ändå bäst genom titeln på Katalys rapport: ”Jag tar värktabletter men det hjälper inte”. Kvinnorna på arbetsmarknaden går sönder, både i kropp och i själ. Självmedicinering genom piller går till en viss gräns, men den har vi för länge sedan passerat. Det finns ingen medicin mot ojämställdheten. Värken som arbetarkvinnorna bär i sina kroppar är också samhällets. När de vars kroppar bär samhället inte längre håller, då går även samhällskroppen sönder.
Den 8 mars ska jag demonstrera. Jag kommer att gå i tåget för visa att jag inte längre tolererar att vår samhällskropp håller på att gå sönder. Jag kommer att demonstrera i solidaritet med mina systrar som är den trasiga, värkande kroppen och för att de ska få den arbetsmiljö de förtjänar.

Oförmedlad forskning är värdelös

Ledare i Arbetarbladet den 5 mars 2014.

I skoldebatten pratas det ofta om lärarens viktiga roll för elevernas kunskapsinhämtning. Att inte samma krav på pedagogisk kompetens och en vilja att förmedla kunskap ställs på lärare inom högre utbildning är märkligt.
Stiftelsen Näringsliv och Samhälle (SNS) släppte på onsdagen rapporten "Utbildning, forskning, samverkan. Vad kan svenska universitet lära av Stanford och Berkeley?". I en jämförelse med de två amerikanska universiteten försöker forskarna hitta var svenska lärosäten har sina största brister. Forskarna lyfter, bland annat, att det som gör Stanford och Berkeley till så framgångsrika universitet är samspelet mellan utbildning och forskning. I centrum för detta står forskaren.
I rapporten får vi veta att svenska lärosäten fokuserar allt mer på forskning, på bekostnad av undervisning. Dessutom ges en bild av att "undervisning vid svenska universitet och högskolor är underbetald, underskattad och allmänt understimulerad", för att inte prata om underfinansierad från statens sida.
Både TCO och fackförbundet Jusek har gjort undersökningar som visar på att svenska studenter kan ha så lite som 10 lärarledda timmar i veckan. Det är alarmerande siffror i sig. Om studenten på dessa timmar dessutom möts av lärare som antingen inte har insyn i den senaste forskningen eller inte har pedagogisk kompetens, är frågan om vi över huvud taget kan prata om kvalitativa utbildningar.
Som lösning på problemet vill rapportförfattarna bland annat se att det den som anställs som forskare i Sverige ska uppvisa jämna prestationer inom forskning och undervisning. Samtidigt måste forskning i högre grad nå studenterna på alla nivåer, både genom undervisning och eget deltagande. För detta krävs ökade medel för undervisning.
Det är i samspelet mellan forskning, forskare och student som kunskap bäst förmedlas. Precis som i skolan, är läraren även inom högre utbildning nyckeln.
Kulturen kring undervisning på svenska lärosäten måste ändras. Forskning som inte förmedlas saknar värde.

Priset på ojämställdhet är 20 000 kr i månaden

Ledare i Arbetarbladet den 5 mars 2014.

Livspusslet. Ett begrepp som TCO lanserade för att belysa den ojämställda arbetsmarknaden i Sverige. Det är även ett begrepp som skaver. Det säger att om du som individ (läs kvinna) ­inte får livet att gå ihop, så är det upp till dig att lägga ihop alla bitar så att det till slut blir en helhet som fungerar.
På onsdagen släppte LO rapporten ”Tid, makt och pengar” om den ojämställda arbetsmarknaden. Samma dag släppte akademikernas centralorganisation Saco en livslönekoll. Där kan du se hur mycket du som akademiker och kvinna under en livstid förlorar lönemässigt på att vara just kvinna. Det är dystra besked för kvinnorna på arbetsmarknaden.
Akademiker har en livslöneskillnad på 2,6 miljoner kronor. Det innebär att kvinnor som kollektiv förlorar 2,6 miljoner kronor på ett arbetsliv jämfört med männen.
För LO-yrkena ser det ännu värre ut. En genomsnittlig LO-kvinna tjänar 17 000 kr i månaden. En man inom LO-kollektivet tjänar 23 000 kr. Detta ska ställas mot de tjänstemän som är just män. De har en genomsnittlig lön på knappt 37 000 kr. Mellan LO-kvinnan och tjänstemannen skiljer det 20 000 kr i månaden i inkomst.
Anledningarna till löneskillnaderna är många. Till förvånansvärt liten del beror den på att två individer av olika kön har olika lön. Det problemet finns, och är mätbart. Men de största löneskillnaderna beror på könsbestämda branscher och att kvinnor jobbar deltid i mycket högre utsträckning.
Ojämställda löner bygger på normer och strukturer som finns i samhället, som vi får med oss från barnsben. Kvinnor ska jobba i offentlig sektor, män i privat. Kvinnor ska ta hand om barnen, män tar ansvar för ekonomin. De strukturerna ger symtom som ojämställda löner.
Vägen till jämställda löner är inget livspussel. Det är en livskamp. För strukturer handlar om varför kvinnor vabbar mer, inte att vi faktiskt gör det. Om vi tillsammans inte arbetar för att bryta normerna i vårt ojämställda samhälle kan vi pussla oss matta.
Löneskillnaderna kommer ändå att bestå.