Två snabba steg framåt som ett svar på de många löpstegen bakåt?

De senaste dagarna har det varit stora rabalder kring de nya antagningsreglerna som effektivt utestänger alla som har tagit studenten samma år som mig, 2002, eller tidigare från de mest attraktiva utbildningarna. För att bli läkare krävs det nu 22,5 i betyg från gymnasiet av 20,0. Detta på grund av de nya så kallade meritpoängen som ger eleverna extra poäng om de läser matte eller språk. Sett i ljuset av att samma regering som slopade positiv särbehandling eftersom de ansåg att de diskriminerade ett kön, känns det hela mycket märkligt. Nu diskriminerar de istället alla som är 27 år eller äldre, likaväl som de som har läst sin gymnasiekompetens på komvux. Orimligt och absurt enligt mig. Detta går inte ihop med det av Tobias Krantz ständigt påvisade livslånga lärandet. Dessutom är det olagligt med åldersdiskriminering. Jag hoppas det här resulterar i många rättsfall som prövar lagligheten i de nya meritpoängen. Förhoppningsvis ser även Alliansen orimligheten i meritpoängen och slopar reglerna. En utredning ska i alla fall tillsättas.

Liksom för att kontra kommer Tobias Krantz idag med ett utspel om att det bör införas ett tre terminierssystem. Applåder! Som Saco Studentråd, i gott lag med Centerpartiet och Socialdemkraterna, har pratat om den frågan! Det skulle innebära kortare studietid för många samtidigt som sommarförsörjningen skulle vara säkrad. Många plus alltså, framförallt om systemet görs frivilligt. På minussidan är de oroliga röster som hörs från lärarna som undrar hur de ska få tid till forskning med en extra termin att undervisa. Det är en oro jag absolut delar. Däremot ser jag inte att det är ett olösligt problem. Tillsammans med sektorn och SULF måste detta gå att lösa. Kanske kan det vara ett första steg till en långsiktig, sammanhållen forsknings- och högskolepolitik? Vågar vi hoppas på så mycket?

Sist men inte minst infrias idag löftet om att universitet och högskolor ska få hyra ut bostäder till studenter. Det är 9 lärosäten i de värst drabbade städerna som får lov att bistå studenter med bostäder. Mycket bra!

Summan av kardemumman: Högskolepolitiken har idag gått två steg framåt, men det kompenserar knappast för den här mandatperiodens många löpsteg bakåt gällande beslut om avgifter, kvalitetssystem och autonomi, för att inte tala om de obefintliga framsteg som gjorts för studenternas trygghet. Lite går inte alltid en lång väg.

Edit:
Christoffer Ivarsson bloggar även han om de här tre frågorna.

Bostadsbrist för unga

Det behövs fler billiga hyresrätter i storstäder och attraktiva studentstäder. Hjälp ändamålet i Malmö genom att skriva under här.

Malmöinitiativet verkar förövrigt vara ett fantastiskt sätt att få medborgarna engagerade i lokala frågor samt ett sätt för politikerna att få reda på vad som är viktigt i deras kommun. Bra Malmö!

90 lägenheter är en bra början!

Ett bostadsbolag bygger 90 lägenheter enbart för unga i Råcksta, bra där! Samtidigt är det 60 000 unga som står i bostadskö i Stockholm, och fler lär det bli. Kolla A-ekonomi från imorse (förstår ff inte hur man lägger upp videor, får ta mig tiden att lära mig det snart)

När ska politikerna inse allvaret? Utan bostäder för unga kan de inte flytta hit och Stockholmsregionen kommer förlora en hel generation av driftiga, smarta människor. Detta är vad SSCO valt att kalla "Brain drain" och ett seminarium ska hållas om detta den 4 december på Studentpalatset. Kom dit!

Fler hyresrätter på G?

I dagens DN tar en artikel upp den eventualiteten att finanskrisen kanske kan leda till fler billiga hyresrätter. Detta eftersom höga räntor och hög arbetslöshet gör att folk inte har råd att bo i stora, nybyggda och dyra bostadsrätter. Efterfrågan på mindre, billigare hyresrätter kommer att öka, menar artikeln, och då kommer även fastighetsbolag inse att det lönar sig att bygga sådana lägenheter.

Frågan är om detta är sant, kommer bostadsbolagen bygga små, billiga hyresrätter, trots att det inte existerar några som helst byggsubventioner? Vi kan ju bara hoppas. Och vi kan hoppas att dessa bostäder i så fall byggs i storstadsområdena och i Lund så att studenter kan få tillgång till bostäder bättre anpassade till deras inkomst.

Ändå undrar jag om det inte är att sätta lite för stor tilltro till marknadskrafterna. Jag har nämligen fått uppfattningen att små hyresrätter är svårt att göra lönsamma och fastighetsbolagen därmed drar sig i det längsta att bygga sådana bostäder. Därav den svåra bostadssituationen för studenter i storstadsområdena. Vi behöver fler små och billiga hyresrätter. Om marknaden kan ordna det blir vi alla glada, men är det ändå inte dags för lite statlig stimulans för att förbättra bostadssituationen för studenter och andra låginkomsttagare?