Det är lätt att skylla på nya jobb och uppdrag. Det är ännu lättare att skylla på sina egna prestationskrav. Det går att hitta fel på organisation, chef, otydlig uppdragsbeskrivning, dålig arbetsmiljö, bristande skyddsombud dåligt fack med mera. Men faktum kvarstår - många mår rent ut sagt förjävligt på jobbet. Huruvida vi är fler nu än förr kan jag inte svara på, jag är för ung. Oavsett så mår jag och många i mitt umgänge allt sämre i arbetslivet. Därför blev jag provocerad av Sakine Madons ledare i Expressen med rubriken Flit och håg är goda arvedelar.
Madon menar att vi blivit lata och inte vill arbeta för pengarna vi tjänar. Och visst, det finns väl alltid någon som inte drar sitt strå till stacken, men är de så många? Är verkligen 23 procent av Sveriges unga lata och ovilliga att arbeta? Låt mig tvivla. Jag skulle hellre se en diskussion om vad vi egentligen förväntar oss av arbetstagarna. Vad är egentligen ett hållbart arbetsliv?
Vi har en bra arbetsmiljölagstiftning som säger hur vi ska ha det på arbetsplatsen. Vi har arbetstidslagen som säger hur mycket vi får arbeta. Men lagstiftning måste kännas till och implementeras för att få någon verkan. Framför allt måste vi som arbetar känna att vi har möjlighet att efterleva den. Många i min överpresterande närhet skulle hävda att 40-timmarsveckor sällan är nog för att få arbetsuppgifterna klara i den tid som arbetsgivaren tycker är lämpligt. Det leder till att de antingen arbetar gratis eller att deras plusflex ger dem två veckors extra ledigt sommar och vinter. Antingen är vi för dåliga på att säga nej, för lata eller så är vi för få personer på för mycket arbete. Vi mår i alla fall dåligt på jobbet.
För mig handlar det delvis om en för stor arbetsbörda, men även vad jag tror är rimligt att jag ska prestera, och vad jag tror att det förväntas av mig. Det förstnämnda går att åtgärda med en bra chef och god kommunikation, det senare kräver den större diskussionen.
Vem är det egentligen som arbetar, var arbetar de och hur? Lyfter vi blicken och ser på arbetslivet i stort är det minst sagt problematiskt att en del av den arbetsföra befolkningen verkar vara oerhört intresserade av att arbeta ihjäl sig. Samtidigt går unga arbetslösa och samtidigt som deras självkänsla, arbetsmoral och tilltro till samhället minskar för varje dag. Vissa går in i väggen medan vissa blir allt fattigare. Ojämlikheten och ojämställdheten i arbetet är ett problem. Att vi inte ger alla möjligheter och förutsättningar att ta sig ut i arbetslivet, eller återgå i arbete, är ett stort problem. Vi som håller på att arbeta oss till döds, vad gör vi det för egentligen?
Låt mig vara tydlig, det här handlar inte om något jävla livspussel. Det handlar om prestation- och konsumtionshjul som snurrar så snabbt att vi inte har tid att reflektera över vad det är vi håller på med. Vi arbetar för att uppfylla mål om självförverkligande, men även rent materiella mål. Vi måste ha vissa grejer, annars känner vi oss utanför. Och det är svårt att värja sig. Människan vill ha det alla andra har. Men vad händer med arbetslivet när vi det blir allt svårare att säga stopp? Vad händer när vi måste åka till Thailand, köpa fler julklappar, ha nya mobiltelefoner, platta tv-apparater? För det hänger ihop, arbetsprestationen och konsumtionen. Någonstans i shoppingångesten vet vi nog det, men vi orkar inte prata om det, orkar inte ta tag i det där gnagande samvetet. Inte heller orkar vi prata om att det ohållbara arbetslivet leder till en ohållbar livsstil som i sin tur sliter allt mer på vår planet. Vi riskerar att arbeta ihjäl oss på mer än ett sätt.
Jag vet att jag pratar från ett privilegierat medleklassprespektiv, men det gör inte min ångest och sömnlöshet mindre på riktigt. Snarare gör min ställning att jag kan och vågar dra i bromsen när väggen närmar sig. Jag har partner, vänner och familj som förstår och ställer upp genom alla kriser, emotionella likväl som ekonomiska. Jag har tur. Samtidigt börjar jag bli uppriktigt orolig för hur jag och mina vänner ska klara av ett helt arbetsliv. Så som vi jobbar just nu är helt ohållbart.
Att vara flitig och att må bra på arbetsplatsen står inte emot varandra. Snarare är ett hållbart arbetsliv en förutsättning för flit. Kanske är lite lathet det enda som räddar oss till slut.
Jonas Wikström har också skrivit om det här.
Madon menar att vi blivit lata och inte vill arbeta för pengarna vi tjänar. Och visst, det finns väl alltid någon som inte drar sitt strå till stacken, men är de så många? Är verkligen 23 procent av Sveriges unga lata och ovilliga att arbeta? Låt mig tvivla. Jag skulle hellre se en diskussion om vad vi egentligen förväntar oss av arbetstagarna. Vad är egentligen ett hållbart arbetsliv?
Vi har en bra arbetsmiljölagstiftning som säger hur vi ska ha det på arbetsplatsen. Vi har arbetstidslagen som säger hur mycket vi får arbeta. Men lagstiftning måste kännas till och implementeras för att få någon verkan. Framför allt måste vi som arbetar känna att vi har möjlighet att efterleva den. Många i min överpresterande närhet skulle hävda att 40-timmarsveckor sällan är nog för att få arbetsuppgifterna klara i den tid som arbetsgivaren tycker är lämpligt. Det leder till att de antingen arbetar gratis eller att deras plusflex ger dem två veckors extra ledigt sommar och vinter. Antingen är vi för dåliga på att säga nej, för lata eller så är vi för få personer på för mycket arbete. Vi mår i alla fall dåligt på jobbet.
För mig handlar det delvis om en för stor arbetsbörda, men även vad jag tror är rimligt att jag ska prestera, och vad jag tror att det förväntas av mig. Det förstnämnda går att åtgärda med en bra chef och god kommunikation, det senare kräver den större diskussionen.
Vem är det egentligen som arbetar, var arbetar de och hur? Lyfter vi blicken och ser på arbetslivet i stort är det minst sagt problematiskt att en del av den arbetsföra befolkningen verkar vara oerhört intresserade av att arbeta ihjäl sig. Samtidigt går unga arbetslösa och samtidigt som deras självkänsla, arbetsmoral och tilltro till samhället minskar för varje dag. Vissa går in i väggen medan vissa blir allt fattigare. Ojämlikheten och ojämställdheten i arbetet är ett problem. Att vi inte ger alla möjligheter och förutsättningar att ta sig ut i arbetslivet, eller återgå i arbete, är ett stort problem. Vi som håller på att arbeta oss till döds, vad gör vi det för egentligen?
Låt mig vara tydlig, det här handlar inte om något jävla livspussel. Det handlar om prestation- och konsumtionshjul som snurrar så snabbt att vi inte har tid att reflektera över vad det är vi håller på med. Vi arbetar för att uppfylla mål om självförverkligande, men även rent materiella mål. Vi måste ha vissa grejer, annars känner vi oss utanför. Och det är svårt att värja sig. Människan vill ha det alla andra har. Men vad händer med arbetslivet när vi det blir allt svårare att säga stopp? Vad händer när vi måste åka till Thailand, köpa fler julklappar, ha nya mobiltelefoner, platta tv-apparater? För det hänger ihop, arbetsprestationen och konsumtionen. Någonstans i shoppingångesten vet vi nog det, men vi orkar inte prata om det, orkar inte ta tag i det där gnagande samvetet. Inte heller orkar vi prata om att det ohållbara arbetslivet leder till en ohållbar livsstil som i sin tur sliter allt mer på vår planet. Vi riskerar att arbeta ihjäl oss på mer än ett sätt.
Jag vet att jag pratar från ett privilegierat medleklassprespektiv, men det gör inte min ångest och sömnlöshet mindre på riktigt. Snarare gör min ställning att jag kan och vågar dra i bromsen när väggen närmar sig. Jag har partner, vänner och familj som förstår och ställer upp genom alla kriser, emotionella likväl som ekonomiska. Jag har tur. Samtidigt börjar jag bli uppriktigt orolig för hur jag och mina vänner ska klara av ett helt arbetsliv. Så som vi jobbar just nu är helt ohållbart.
Att vara flitig och att må bra på arbetsplatsen står inte emot varandra. Snarare är ett hållbart arbetsliv en förutsättning för flit. Kanske är lite lathet det enda som räddar oss till slut.
Jonas Wikström har också skrivit om det här.
