Min blogg känns väldigt läst. Jotack.
Jag har insett att jag snart borde börja söka jobb, precis när vi är på väg in i den värsta krisen sedan början på 90-talet. Tack för den, finansmarknaden! Detta har gett ett snabbt och tydligt utslag på arbetsmarknaden. Där det för två-tre månader sedan fanns tre-fyra jobb i veckan för mig som nyutexad jurist att söka, finns nu typ noll. Allt som ligger ute är chefspositioner eller befattningar där man behöver minst 5 års arbetslivserfarenhet. Roligt? Inte någon stans.
Jag måste ju ändå inse att jag har de ganska bra. Jag har snart (hoppas jag) en juris kandidatexamen. Inte med de bästa betygen, men ändock en examen. Jag har och har haft diverse styrelseuppdrag och andra förtroendepositioner. Jag har arbetat ideellt med barn, jag har praktisk utlandserfarenhet och, genom allt detta, vad man får kalla ett bra nätverk. Ändå är panikångesten nära. Jag vill inte ens veta hur de varslade på Volvo känner sig, som kanske endast har gymnasieutbildning och jobbat 1 år i fabrik. Jag har det nog inte så jobbigt trots allt.
Det känns bara så ouppnåligt, det där med jobb. Varför skulle någon vilja anställa lilla mig?
Fascinerande att ett sådant här läge kan få mig, som är ganska bra, att tappa fotfästet såhär.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar