tisdag 15 augusti 2017

Sorgeprocessen

Jag träffade en vän idag som, precis som jag, fått sin ad(h)d diagnos i vuxen ålder. Hen pratade om tiden efter diagnosen som en sorgeprocess. Inte en sorg över att få en diagnos, utan sorgen i all som gått förlorat genom att få diagnosen först i vuxen ålder.

Jag insåg att jag aldrig tillåtit mig att sörja det som varit. Jag har aldrig förstått att jag faktiskt behöver vara ledsen över att jag hade en barndom och ungdom fylld av ångest och ett ett utanförskap som jag inte kunde sätta ord på, men att det kanske inte hade behövt vara så.

Alla borttappade gympapåsar och smycken, alla sårande ord jag sagt till vänner utan att mena det. Att inte förstå sociala situationer och skämt.

Jag anser fortfarande att jag har haft tur. Jag har aldrig haft självskadebeteende eller allvarliga depressioner. Med en strukturerad uppväxtmiljö och regelbunden träning har livet funkat.

Men tänk jag fått en diagnos tidigare, hade jag då kunnat undvika de gånger jag balanserat på gränsen till utmattningsdiagnos? Hade jag kunnat få verktyg som gjort att jag orkat mer då och nu? Hade jag haft en bättre självkänsla?

Som vännen sa är sorgeprocessen ett bevis på att något tagit slut. Vi behöver inte längre undra vad som är fel på oss, varför vi inte är som alla andra.

Jag har alla skäl att vara glad över min adhd-diagnos, men också ett behov att sörja. Det hade jag inte förstått.  

Inga kommentarer: