Då har det hänt, Lars Leijonborg har sagt upp sig för att sluta med politiken helt och hållet (JKL, hörde ni det, ni kan få ännu en politikerpamp knuten till er!). Och detta inte en dag för tidigt, snarare ett år eller två för sent.
Kåre Bremer, rektor på Stockholms universitet, bloggar om allt bra Leijoborg har gjort under sina snart tre år som minister. Jag önskar jag kunde stämma in i lovsången.
Ur ett studentperspektiv kan det mycket väl bli så att Leijonborg kommer bli ihågkommen som den minister som inte haft kunskap, inte förstått och avskaffat studentinflytandet. För högskolorna verkar han ju ändå ha gjort en del (om man litar på Kåre, vilket jag gör), synd bara att politiken inte har främjat studenterna.
Att Leijonborg avgår dagen efter avskaffandet av kårobligarotiet är verkligen bitterljuvt. Vi blir äntligen av med honom, men det är alldeles, alldeles för sent och skadan är redan gjord.
1 kommentar:
Förstår att det känns surt att kårobligatoriet är borta men var inte hela alliansen ganska avigt inställd till den? Nu är jag inte insatt i ämnet men det är väl inte Leijonborg personligen som fått detta att hända?
Skicka en kommentar