En svensk vision

De senaste två dagarna har handlat mycket om utbildningspolitik. I tisdags var det dags för TCO:s utbildningspolitiska dag, och igår arrangerade Saco-förbundet Naturvetarna en dag i forskningens tecken, Stockholm meeting. Av naturliga skäl rör sig diskussionerna mycket kring autonomi och kvalitetssystem, mycket om valfrågor. Men jag saknar något i diskussionerna. Jag saknar en klar och tydlig vision om var svensk högskola och forskning är på väg. Jag efterlyser en diskussion kring högskolans roll i samhället

Frihetspropositionen presenterar en, om ej överensstämmande med min, något visionär bild om framtidens högskoleorganisation. Med lite god vilja kanske det kan ses som ett försök att diskutera en vision för högskolan. Det är dock en god vilja jag inte är beredd att visa.

I båda debatterna de senaste dagarna talades det mycket om Sverige som kunskapssamhälle. Och vi är på väg mot ett samhälle där de klassiska arbetaryrkena allt mer försvinner, och tjänste- och kunskapssektorerna växer sig allt starkare. Men vad är då detta kunskapssamhälle för något? Vem är det som ska försörja Sverige med den kunskap vi behöver? Klarar vi av att vara världsledande inom vissa forskningsområden, eller är det viktigare att vi lyckas hålla Sverige på en jämn nivå där vi klarar välfärden? Behöver de två stå emot varandra?

Som Tobias Krantz jämt påpekar står högskolan inför stora internationella utmaningar, men hur ska vi klara det om vi inte kan presentera tydliga visioner om högskolans roll i samhället och hur mycket den ska bära? Och där visionerna finns, hur ska de finansiella behoven mötas?

Ibland krävs det att de stora frågorna utreds innan övrigt kan komma på agendan. Jag önskar tydliga och långsiktiga visioner för högskolan från båda blocken. Och därefter parlamentariska överenskommelser som leder till en stabil och långsiktig utbildningspolitik. Och, som Naturvetarbloggen tydligt har antecknat från Stockholm meeting, så kan det bli verklighet.

En nordisk vision

Igår kom jag hem efter två dagar i Helsingfors. Via Europafacket Unga (ETUC Youth), ett rådgivande organ till Europafacket, har de nordiska ländernas unga fackliga företrädare bildat Nordvision, och vi hade möte.

Nordvision är en fantastisk liten sammansättning av Saco Studentråd och TCO från Sverige, YS från Norge, Dansk magisterförening och AOVA och STTK från Finland. Vi har fördelen att vi alla har liknande arbetsmarknader, liknande arbetsrätt och att vi alla i någon mån organiserar akademiker.

Det här mötet kunde vi jämföra diskussionerna och införandet av studieavgifter i våra olika länder. Även autonomin följer ett mönster i Norden, både Finland och Danmark har nyligen genomfört autonomireformer. Det är tydligt att de nordiska utbildningsministrarna pratar med varandra, så självklart måste vi också göra det! Förhoppningsvis är Nordvision på väg mot ett tätare och bättre samarbete, som faktiskt kan leda till en gemensam nordisk opinion mot att ett misstag i ett land inte nödvändigtvis behöver införas i ett annat. Och att goda exempel självklart ska spridas över gränserna.

Så bra så bra så bra

Julia Skott är en fantastisk person som har dragit igång bästa grejen - Kroppsbilder. Min ångest för Beach 20xx minskas dramatiskt, och någon gång ska jag nog också våga vara med där. Ska bara träna först... eller hur var det nu?

Jag och herr Krantz

Det har varit en hektisk vecka. Min debattartikel på Newsmill fick genomslag, och ledde till debatt mot högskole- och forskningsminister Tobias Krantz på finaste morgontid i Gomorron Sverige. Veckan innehöll även radiointervju, intervju i City Malmö/Lund och möte med gymnasieungdomar i Fittja.



Kvalitetsutvärderingssystemet som jag och Krantz avhandlar i klippet ovan fortsätter debatteras på bloggar och genom debattinlägg. Här är förra veckans skörd (i urval):
Jusekbloggen, Saco Studentråds och Sacos gemensamma pressmeddelande, Maria Noleryd och Tobias Krantz debatterar på Europabloggen, SFS menar att Krantz inte vill ta debatten, Krantz menar att det vill han visst det, Socialdemokraterna säger att de inte accepterar förslaget, Krantz svarar mig, SFS förtydligar sin kritik, Sacobloggen.

Kvalitetssystemet riskerar missgynna de mindre högskolorna

Jag kommenterar idag kvalitetsutvärderingspropositionen på Newsmill.

I utkanten av stormen

Det pågår en utbildningspolitisk konflikt. Universitetskanslern kommer inte överens med högskoleminister Tobias Krantz, eller kanske framförallt statssekreterare Peter Honeth.

Konflikten har sin upprinnelse i det förslag till kvalitetsutvärderingssystem (PDF) som Högskoleverket tog fram under 2009 på uppdrag från utbildningsdepartementet. Förslaget lämnades till departementet i september och omgärdades de första månaderna av tystnad och den senaste tiden av rykten. Det har nu visat sig att flertalet av de parametrar som HSV föreslagit har strukits av departementet till förmån för en så kallad självutvärdering. Åsikterna kring detta är många, få håller med departementet.

Själv står jag i utkanten av stormen. Det är spännande att se en konflikt av den här typen på så pass nära håll, men framför allt undrar jag vad det här gör med sektorn och trovärdigheten för svensk högskoleutbildning. Jag hoppas att departementet tar ett steg tillbaka och, istället för att tvinga igenom ett system som få står bakom, våga ha tillförsikt och tillsammans med sektorn ta fram ett nytt förslag, även om detta innebär att beslutet måste tas efter valet. Ska Sverige tävla med en hög utbildningskvalitet måste vi ha ett trovärdigt utvärderingssystem. Med lite tålamod och dialog är jag säker på att det kan tas fram ett sådant som står sig i hela sektorn och över partigränser. Om ett sådant intresse finns.

Fler om kvalitetsutvärderingssystemet:
Kåre Bremer, Git Pipping Claesson - När det tar emot för mycket

Anders Flodström om senaste tidens högskolepropsitioner.

Uppdaterat:
SvD skriver om konflikten.

SULF har intervjuat Anders Flodström.

Bloggstaffet: En jämställd studietid

Jag funderade inte på mitt kön när jag var yngre. Jag visste att jag var tjej, men det var inget jag direkt brydde mig om. Jag visste att jag kanske borde tycka om rosa, att ha kjol och att leka med dockor, men tänkte inte två gånger över det faktum att jag hellre ville ha blått eller rött och att min favoritsysselsättning var att läsa. Tankesättet underlättades såklart av att jag alltid gått i klasser med en stor majoritet tjejer där många tog större plats än killarna. Under många år reflekterade jag aldrig över skillnader i bemötande gentemot killar och tjejer.

2003 flyttade jag till Stockholm och började plugga. Väldigt snabbt drogs jag in i den fantastiska karusell som kallas studentliv. Jag blev en av dem som festade mycket, och festade i overall. Jag hade roligare än jag någonsin haft förut, och blev även uppmärksammad på ett nytt sätt. Jag syntes inte för den jag var, utan mycket för att jag var en ung, söt tjej. För en 19-åring med dålig självkänsla är all uppmärksamhet bra uppmärksamhet, och jag sögs in i en värld där jag svalde allt med hull och hår.

Jag lärde mig snabbt att anspelar jag på sex och kvinnlighet kommer jag dit jag vill. Jag kommer att bli vald till förtroendeposter, skaffa mig ett nätverk och bli en av de "coola". Så det gjorde jag. Och jag fick min första förtroendepost och lärde känna en massa människor. Men någonstans på skavde det. Var jag där jag var på grund av kompetens eller på grund av något annat?

Studentvärlden är på många sätt en gammal institution. Det sjungs sånger, det finns könsbestämda klädkoder och mycket anspelningar på sex och könsroller. Trots att tjejerna är i majoritet på högskolan, låter sig de gamla mönstren inte tonas ut. Istället spelar tjejer med, låter sig styras som om de är en minoritet. De manliga värdena är fortfarande de som spelar roll i det svenska studentlivet.

Såhär sju år senare är jag fortfarande inne i studentsvängen, men som fackligt-politiskt aktiv. Jag vet att jag är på min position eftersom jag förtjänar det och jag har verkligen kämpat mig hit. Och jag gillar de gamla traditionerna, det är trots allt de som fick mig engagerad från första början. Däremot måste vi bli bättre på att reflektera vilka av dessa traditioner vi för vidare, och vilka som bör begravas. Vi studenter, som ska bygga framtidens samhälle, måste vara de som sätter agendan och det i alla områden av vår studiemiljö, annars kommer vi aldrig bli jämställda.

----

Detta inlägg är en del i en bloggstafett för att uppmärksamma internationella kvinnodagen. Fler inlägg kan läsas hos Sjumilakliv, Själv är bäste dräng, Hanna Axelsson, Miss Peach, Enkel men komplicerad, Lilla O, Nattens bibliotek, Suzannes, En avdankad akademikers tankar, Paperlace, McSarcne, Gråvädersdagar, Julia Skott, Orchid Pussy, The Pink Princess, Schmut, Linas funderingar, Ung Verdandist, Gunillas blogg, Catya - Sticks & Stones, Pour le Moment, Karriärmorsan, Sussie i vida världen, Cumulunimbus och Petra Jankov.