Studenter och lågkonjunkturen

Rensar datorn på jobbet, och då dyker det upp lite saker. Här är debattartikeln jag fick i uppdrag att skriva som ordförandekandidat, på temat Studenter och lågkonjunkturen. Eftersom det bara var några månader sen så är den fortfarande aktuell.

Studenter i lågkonjunkturen – en god investering

Högre utbildning är alltid en god investering, i kristider blir det viktigare än någonsin att både beslutsfattare och individer vågar satsa på utbildning. För regeringen gäller det att lyfta blicken och inte bara betrakta fler platser på högskolan som ett sätt att förbättra arbetslöshetsstatistiken. Det krävs ett engagemang och vilja inte bara från utbildningsminister Tobias Krantz, utan även från finansminister Anders Borg, att höja kvaliteten på den högre utbildningen. Det kostar så klart pengar, men frågan är om Sverige har råd att inte satsa på högre utbildning och förbättrad kvaliteten.

I finanskrisens spår vågar fler och fler ta beslutet att gå vidare eller återgå till högre utbildning. Det är ett klokt val, då utbildning förhoppningsvis ger ett mer kvalificerat arbete, högre lön, bättre möjligheter till karriär och samtidigt borgar för samhällsutveckling. Högre utbildning är en väldigt bra investering, sett ur både samhällets och individens perspektiv.

Fler och fler i finanskrisens Sverige befinner sig i en situation där de står utan sysselsättning, och utan inkomst. Arbetslösheten föder osäkerhet och det finns många idag som undrar om de kan få komma tillbaka till ett jobb i den sektor man tvingats lämna. För många studenter som är på väg ut i arbetslivet handlar oron om ifall man kommer få ett jobb överhuvudtaget. Jag kan förstå oron, men jag är övertygad om att utbildning lönar sig, dock borde det löna sig mer.

I kristider tenderar politikerna att öka antalet utbildningsplatser enbart för att dämpa den öppna arbetslösheten, utan en tanke på vad en sådan enkelspårig form av satsningar gör för studenterna och högskolan i stort. För faktum är att en ogenomtänkt ökning av antalet platser på den högre utbildningen alltid leder till en kvalitetssänkning. Detta eftersom lärosätena oftast inte väljer att öka antalet lärare i den mån det behövs för att möta de ökade studentkullarna.

Redan idag är kvaliteten på många utbildningar, framförallt de samhällsvetenskapliga och humanistiska, skrämmande låg. Vi vet att studenter på en del lärosäten får så lite som fyra timmars undervisning i veckan. Att ovanpå detta öppna för fler platser på utbildningen utan att se till att höja de generella anslagen till lärosätena grundar för att utbildningen som ges är långt ifrån den utbildning i världsklass som eftersträvas. Jag menar helt enkelt det spelar ingen roll om det är fler studenter i högskolan om de inte finns tillräckligt med föreläsningar eller seminarier att gå på.

Vad är då utbildningskvalitet? För det första handlar det om lärarledd tid. Studenter måste få en möjlighet att ställa frågor, diskutera och få problemställningar förklarade av en kompetent lärare. Det handlar även om att vara i tillräckligt små grupper för att alla studenter ska få utrymme att känna att just dennes frågor kan få relevanta svar.

Utbildningskvalitet handlar även om förväntningar. Förväntningar från studenten om vad denna ska lära sig under de närmsta åren. Men även förväntningar från arbetsmarknaden vad en student ska kunna när de båda möts. I dagsläget saknar ofta nyutexaminerade studenter de kunskaper som arbetsmarknaden kräver, många gånger på grund av bristande resurser.

Jag vill att så många som möjligt går vidare till högre utbildning. Det finns inget bättre sätt att investera i sin egen framtid. Men för att våga göra den investeringen måste även Krantz och Borg satsa på högre utbildning. Annars är satsningen inget annat än en dålig placering – både för individen och för samhället.