Sidor

fredag 18 juli 2014

Jag och mina grannar trängs i Högalidskyrkan

Jag kan inte släppa tanken på att jag en dag ska vakna till att alla broar till och från Södermalm där jag bor, är avstängda. På motsatta stränderna i Årsta, Liljeholmen, på Norr Mälarstrand och i vattnet utanför Reimersholme befinner det sig trupper från den svenska militären som hindrar invånarna från att lämna ön. De enda som släpps in över broarna till Södermalm är fordon som tar sig vidare för att skjuta mot mål, både militära och civila.

De skjuter mot Södersjukhuset och äldreboendet vid Rosenlund. Raketer demolerar byggnader på hela Södermalm. Jag och mina grannar trängs i Högalidskyrkan i hopp om att militären inte ska angripa oss där. Vi har inget skydd, vi hör inga varningssignaler, har ingenstans att ta vägen. Vi vet att runtomkring oss dör våra grannar och vänner.

Paniken. Rädslan. Sorgen. Maktlösheten.

När det twittras om barnkroppar utan huvuden och att det enda skydd som kan ges är en annan människas kropp, då går jag sönder. Markinvasionen i Gaza måste vara det vidrigaste på länge. I ett område helt avstängt genom vatten och murar, går en militär in och tar livet inte bara av motståndsstyrkorna, utan även av civila, däribland barn. Raketer mot Israel till trots; jag kan inte på något sätt, varken personligt eller rättsligt, rättfärdiga offensiven.

I mina mörkare stunder tänker att jag att folkrätten är överspelad. Att det vi ser nu är en återgång till idén om nationalstaten och att denna ensam ska hantera sina angelägenheter. Att Kosovo var ett undantag. Att den humanitära rätten kommer att stanna vid en god idé. Att Gazas folk aldrig kommer att få komma till andra sidan muren.

Men sen tänker jag, att det kan inte få vara så. Att någonstans så bor det en medmänsklighet, även i det internationella samfundet.

Och en enda fråga återkommer, i det snurrande huvud som är mitt:

Vad fan är det vi håller på med?

Inga kommentarer: