Sidor

tisdag 11 augusti 2015

Mitt skav och jag

Jag är inte den enda flickan från medelklassen som anses vara duktig, men kanske inte riktigt klarar av att prestera enligt förväntan. Som kanske är lite lat, eftersom hon aldrig klarar av att plugga ordentligt. Som det går bra för, men inte mår så bra inuti. Som har dålig självkänsla och en oidentifierbar mental klåda.

Som lever i ett kaos i sitt rum, i oförmågan att hålla koll på sina saker. Som kan spendera timmar med att organisera innehållet i skrivbordslådorna medan dammråttorna växer under sängen. 

Som aldrig egentligen skapar skäl för oro för sin omgivning men inombords aldrig hittar ett lugn, hittar en ro, en plats att vara sig själv och passa in. Som önskar att hon visste hur hon skulle ge uttryck för känslorna hon har men inte kan sätta ord på, som bara blir en ångest. 

Jag är långt ifrån den enda. Men jag är en av alldeles för få som har fått något som kan ses som, kanske inte ett facit, men någon form av förklaring. I september 2014 fick jag en adhd-diagnos. 

Det är snart ett år sedan nu. Ända sedan dess har jag funderat på den här texten. Men det har tagit den här tiden för mig att faktiskt landa i, börja förstå och acceptera vad diagnosen är för mig. 

Jag vet fortfarande inte riktigt vad som är jag, vad som är adhd och vad som bara är symptom på att något blivit för mycket och ångesten kommer travande igen. Men det är nog så att det är allt eller inget. Fastän jag så gärna skulle vilja stoppa vissa saker i en adhd-låda. Distansiera mig ifrån det där som gör vissa saker lättare eller mycket svårare för mig än för dem som inte har en diagnos. 

Min adhd är som ett skav. En lapp på tröjan som hela tiden ligger och stör, kliar, kittlar i nacken så en klipper bort den, men då kliar lapptresten. Problemet är att jag inte kan ta av mig tröjan med skavet. I stället får jag hitta positioner att sitta för att lapphelvetet ska skava så lite som möjligt. 

Och ibland gör jag det. Och jag glömmer skavet. Lever som att den där lappen inte finns, att jag lyckats ta av mig tröjan. Det är fint i stunden, men sen blir det bortglömda skavet en tvångströja. Den outsägliga tröttheten kommer. Den som inte går att sova bort. Eller så kommer sömnproblemen. 

Jag tappar all form av initiativförmåga, kreativitet. Klarar inte av att umgås. Tanken på att behöva socialisera med någon jag inte har valt får mig att vilja gråta (det är iofs inte ovanligt att denna känsla infaller ändå. Ovalda människor kan vara pest.) 

För att lappen inte ska skava särskilt mycket behöver jag rutiner. Jag behöver självsamhet och egentid. Samtidigt behöver jag stimulans och något att göra. En helg utan planer gör mig helt handlingsförlamad. Jag kan sitta i en stol, stirra in i väggen, pilla i mitt hår och må allt sämre i takt med att rastlösheten ökar. För att undvika det bokar jag in kvällar helger, dagar, luncher till den grad att jag inte kan få stopp mig själv. Tvångströjan kommer på och ångesten med den.

Lika mycket som jag behöver rutiner, är jag helt värdelös på att upprätthålla dem. Jag skulle kunna spendera timmar på att lägga upp vecko-, månads- och årsplaner (organisering, älskar det!), och totalt misslyckas med att följa dem. Det beror inte på att jag inte vill följa en plan, en rutin. Men det är som att jag inte är förmögen att göra det. Det GÅR liksom inte. Ett jobb att gå till, tider att passa och tydliga deadlines är därför mina bästa vänner. Det leder till att jag tar mig någonstans och klarar av att prestera. 

Det värsta jag vet är att någon säger "gör typ det här till när det passar dig". Det gör mig handlingsförlamad och stressad. Under oklara förväntingar faller jag. Jag får ångest. Tvångströjan åker på.

Tydliga uppdrag, ramar och ett slutdatum och du kan förvänta dig, om inte stordåd, så i alla fall en riktigt bra prestation. Under klara och tydliga förväntingar trivs jag och är kreativ. Jag mår bra. 

Däremot kan jag, med ytterst få undantag, inte göra en sak i taget. Jag klarar sällan att göra en uppgift från början till slut, ofta avslutar jag inte grejer alls.

Min adhd är inte utåtagerande. Min rastlöshet vänds inåt. Blir till snurrande tankar som aldrig vill stanna. Blir till en diffus blandning av känslor som blir till en cocktail av ångest. Men ändå en ganska lindrig sådan. 

Jag har klarat mig bra. Jag har en examen, ett jobb, partner, vänner. Är förälder. Jag har troligtvis en strukturerad barndom med rutiner att tacka för det. Sannolikt hade jag inte fått en diagnos om det inte varit för att jag på egen hand uppsökte en psykolog när jag inte längre kunde hantera min ångest. Det tog hen två sessioner att se att det sannolikt var adhd som spökade. 

Då hade jag vid två tidigare tillfällen mött personer inom vården på grund av min ångest. En av dem gjorde ett adhd-snabbtest, där jag inte uppnådde tillräckliga poäng i hens ögon. Den andra letade barndomstrauman (har inga) för att förklara min ångest och då lätta depression. 

För många kvinnor som mig kommer en adhd-diagnos när utmattningen är ett faktum. När en ansträngt sig i bitar för att projektleda hemmet, hålla sig fokuserad på jobbet med en hjärna som aldrig någonsin vilar. 

Risken för mig att hamna där är numera så mycket mindre. Om inte annat har jag alltid ett nummer att ringa när tvångströjan kommer på. Tacksamheten gentemot den där psykologen är oändlig. 

Min resa hur jag ska hantera mitt skav har bara börjat. För den där tröjan, den kommer jag aldrig att bli av med. Men den har börjat passa mig bättre och lappens skav har blivit lättare att hantera. Vi börjar långsamt bli ett, adhd-diagnosen och jag.

4 kommentarer:

Cicci C x 3 sa...

Vilken otroligt bra beskrivning av MIN ADHD! Tack! Tyvärr har mitt äktenskap spruckit på grund av makens alkoholism, 17-åringen börjat med droger istället för att ta sin ADHD medicin och min tillvaro rasat samman ännu mer, med en påtaglig ångestökning som sjukvården inte kan/har resurser att hjälpa mig att hantera...

Bombus Bombus sa...

Oj vad jag kände igen mig. Det gick under mitt skin och jag har nu storbölat i en kvart.
Fick min diagnos för tre år sedan och fyller 37 i år.
Tänker absolut följa din blogg.

Froet sa...

Jag tror faktiskt att du förstår hur JÄVLA FANTASTISKT det känns att läsa ord som likagärna skulle kunna varit mina egna. Det här låter konstigt, men det är som att mina ord får en annan tyngd när någon annan kan beskriva saker som andra lätt skulle kunna avfärda som lathet eller brist på engagemang. Det som faktiskt är min adhd blir legitim när någon annan beskriver det som är mina svårigheter. Det är en tvångströja och förvirrande att i andras ögon vara "lyckad och alldeless vanlig", det gör ju att man bara känner sig desto mer misslyckad när en inte riktigt förstår vad alla normalstörda sysslar med, det där konstanta skavet som gnager och gör en disträ. När människor säger "va?! har du adhd? det har jag aldrig märkt" blir jag nog egentligen ganska kränkt, men det som händer är att jag istället ifrågasätter min diagnos och liksom tänker "nej men det kanske jag inte har, jag är nog bara allmänt fel och gör fel". Men ingen vet ju vad som försiggår i mitt huvud och hur mycket jag behöver anstränga mig. Tack!

Unknown sa...

Det känns befriande att läsa dina ord. Ord som skulle kunnat vara mina egna. Det är svårt att få andra att inse vad det är man tampas med varje dag. Det syns ju liksom inte på utsidan! Samtidigt tänker jag att alla andra går miste om så mycket. I min värld händer allt - både i huvudet och i verkligheten ;) Tack!