Företagen vann diskrimineringskampen

Ledare i Arbetarbladet den 3 mars 2014.

Sedan den 1 december 2011 har de varje torsdag inför regeringssammanträdet stått utanför Rosenbad. I ur och skur, sommar som vinter. I 824 dagar fick nätverket Torsdagsaktionen vänta på ett lagförslag som likställer bristande tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning med diskriminering. I måndags kom till slut förslaget på en uppdaterad diskrimineringslag. Torsdagsaktionen har äntligen uppnått sitt mål och kan sluta manifestera. Eller?

Torsdagsaktionen är bara en i mängden av alla organisationer och individer som sedan utredningen "Bortom fagert tal" släpptes 2010 har väntat på ett resultat. Det förslag som Erik Ullenhag lagt framgör det möjligt för personer med funktionsnedsättningar att inte bara anmäla bristande tillgänglighet. Det kan även ses som diskriminering, och därmed kan det utgå ersättning till den som blir drabbad.

Förslaget omfattar bristande tillgänglighet till exempel i form av att bord på ett fik står så tätt att det inte går att ta sig fram med en rullstol eller att du som synskadad inte kan beställa på en restaurang för ingen bemödar sig att läsa upp menyn för dig.

Det är ett bra och efterlängtat förslag. Men i sin förenklingsiver för småföretagare har regeringen i förslaget undantagit företag med färre än tio anställda från tillgänglighetskraven. Det finns massor av fik och affärer som faller inom undantaget. Många personer med funktionsnedsättning som ändå inte kommer att kunna röra sig i samhället på ett likvärdigt sätt som normalfungerande.

I slaget mellan regelförenkling för småföretagare och förbättrad tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning ger regeringen segern till företagen.

Torsdagsaktionen kanske kan sluta med sina manifestationer, men frågan är vilket fik de kommer att kunna fira segern på när lagen blir giltig om ett år.

Generaldirektörens twitterspya

Ledare i Arbetarbladet den 28 februari.

På torsdagskvällen skapade Försäkringskassans generaldirektör (GD) Dan Eliasson debatt genom en enkel tweet. "Normalt håller jag mig till socförsäkringen. Men J Åkesson i debatt gör att jag kräks!" En reaktion han fick när han såg Jimmie Åkesson debattera sin upplevelse av Sölvesborg på 80-talet i SVT Debatt. Reaktionen från Åkesson lät inte vänta, och innehöll självklart ett avgångskrav på Eliasson.

Självklart uppstod frågan, får en GD för en svensk myndighet säga vad som helst? Och svaret är kort. Nej, det får hen inte. Nästa fråga blir då så klart, får en GD för en svensk myndighet markera mot ett enskilt partis företrädare? Det beror på.

Som främsta företrädare för en myndighet har du förutom en allmän lojalitetsplikt gentemot arbetsgivaren även att förhålla sig till regeringsformen, en av våra grundlag. Enligt den ska de som arbetar på en myndighet iaktta saklighet och opartiskhet. Samtidigt har även en anställd på en myndighet yttrandefrihet.

Mellan lojalitetsplikten, opartiskheten och yttrandefriheten har en generaldirektör sitt handlingsutrymme. Det är stundtals en darrig balansgång som inte alltid handlar om vad en säger utan snarare hur. Till Svenska Dagbladet säger flertalet forskare att det kanske inte är Eliassons markering mot Åkesson som är problemet, utan ordvalet.

I Eliassons fall handlar inte tweeten så mycket om Åkesson som person, utan om det som Åkesson och hans parti står för. Det är ett ställningstagande mot rasismen i Sverige.

I ett samhällsklimat som allt mer präglas av en acceptans av rasism är det inte bara uppfriskande, utan nödvändigt, att framträdande personer tar bladet från munnen och markerar mot Sverigedemokraterna. Eller för att säga det med Dan Eliassons egna ord: "En del tycker att GD ska vara tyst! Passar inte mig. Hatar rasism!"

Björklund skadlig för utbildningsväsendet

Ledare i Arbetarbladet den 27 februari.

Sveriges universitet och högskolor kostar skattebetalarna runt 40 miljarder per år, fördelat på 50 lärosäten. Det är välinvesterade pengar i landets utveckling och individers möjligheter till att forma sina egna liv. För de pengarna förväntas det att lärosätena bedriver en relevant och högkvalitativ utbildning. Och just kvaliteten, eller snarare kvalitetsutvärderingssystemet, för högre utbildning är återigen på tapeten.

För fyra år sedan ledde införandet av ett nytt kvalitetsutvärderingssystem till att dåvarande myndighetschefen Anders Flodström omedelbart lämnade det som då hette Högskoleverket, nu Universitetskanslersämbetet. Konflikten med utbildningsdepartementet rörde kortfattat om systemet skulle utvärdera processen eller resultatet av högre utbildning. Departementet vann. En ny universitetskansler, Lars Haikola, tillsattes för att införa det resultatbaserade systemet.

Nu orsakar samma kvalitetsutvärderingssystem åter trubbel för regeringen. Den här gången på internationell nivå. Universitetskanslersämbetet har nämligen blivit uteslutet hur det europeiska nätverket för kvalitetsgranskning, ENQA. Kritiken rör bland annat ministerstyre. Regeringen kunde helt enkelt inte hålla sig borta från att detaljstyra det nya kvalitetutvärderingsssystemet.

Studentorganisationer, fackförbund, högskolerektorer och myndighetens egen chef påpekade redan vid införandet 2010 att systemet inte höll måttet. Utbildningsminister Jan Björklund hävdade dock så sent som för ett år sedan i en riksdagsdebatt att "det svenska systemet kommer att bli godkänt. Det är jag helt övertygad om."

Vad uteslutningen ur ENQA kommer att få för konsekvenser för Sveriges lärosäten är svårt att säga. Klart är i alla fall att anseendet för svensk högre utbildning kommer att sjunka internationellt.

Med uteslutningen ur ENQA och de senaste PISA-resultaten är det uppenbart att snart åtta år med Björklund på utbildningsdepartementet har varit direkt skadligt för svenskt utbildningsväsende. Det är inte bara kvalitetsutvärderingssystemet som får underkänt. Det får även Björklund.

Tobés handslag för dumheter

Ledare i Arbetarbladet den 26 februari 2014. 

I tisdags slank tungan på Gävles egen riksdagsledamot Tomas Tobé (M). I en tv-intervju sa Tobé att han genom ett handslag med alla Sveriges föräldrar ville minska datorspelandet hos barn och därmed förbättra skolresultaten, framför allt för pojkar.

Det är inte svårt att förstå vad Tobé är ute efter. Både den nysläppta utredningen "Män och jämställdhet" och Delegationen för jämställdhet i skolan lyfter pojkars sämre resultat i skolan jämfört med flickors. Samtidigt både trakasserar och trakasseras pojkar mer i skolan. Det här är allvarliga problem som måste adresseras.

Steget från pojkars resultat till spelande av datorspel är däremot häpnadsväckande. I stället för att föreslå en konkret åtgärd för att förbättra pojkars skolresultat, framstår Tobé som ur takt med samtiden. Forskning från det tyska forskningsinstitutet Max-Planck visar att datorspelande bland annat utvecklar viktiga förmågor som rumsuppfattning och strategisk planering.

Min pappa brukade under min barndom försöka få mig att sluta titta på MTV, eftersom han tyckte att jag kunde göra något vettigare med min tid. Men utan timmarna framför musikvideor och VJ:s hade jag inte lärt mig bra engelska redan i lågstadiet. Jag hade heller inte haft imponerande kunskaper i musik.

Många barn och ungdomar spelar onlinespel med och mot andra spelare som kan befinna sig var som helst i världen. Förutom att lära sig ett annat språk, får de en bättre social förmåga och nya vänner som delar deras intressen.

I stället för att föräldrarna ska förbjuda barnens datorspelande borde Tobé fundera ut förslag på hur barnens kunskaper på området kan användas i skolan. Själv hade jag gärna använt mina kunskaper i engelska och musik till något vettigt i skolbänken, och hade dessutom haft roligare när jag lärde mig.

Tobés förslag är inte ett handslag för en bättre skolgång. Det är ett handslag för rena dumheter.

Släpp inte greppet om vinstfrågan, LO

Krönika i Östran den 23 januari 2014.

Arbetarrörelsen kunde andas lite lättare efter att LO på sin kongress 2012 fattade beslut om att en icke-vinst-princip ska vara rådande i välfärden. Enligt en undersökning från Novus och LO från 2012 anser åtta av tio svenskar att vinsterna i den privata välfärden ska återinvesteras i verksamheten.

LO:s inställning till hur skattepengarna ska användas i välfärden är i linje med en förkrossande majoritet av den svenska befolkningens åsikter. Detta samtidigt som Dagens ETC avslöjar att den privata välfärdssektorn tjänat 30 miljarder kronor sedan Reinfeldt tillträdde.

Sedan beslutet har LO envist ställt krav på en lag som förbjuder vinster i välfärden, ivrigt påhejade av Vänsterpartiet och besvikna socialdemokrater. I alla fall tills LO:s förste vice ordförande Tobias Baudin i en intervju i DN menade att de nu har tröttnat på opinionsbildning. De ser inga resultat. LO vill istället gå förhandlingsvägen för att skynda på processen.

Efter måndagens utspel har LO fått arbeta hårt för att förmedla att beslutet ligger fast. Det viktigaste är fortfarande att reglera världens mest liberala välfärdsmarknad.

Kjell Rautio, välfärdsutredare på LO, skriver på organisationens blogg att i många av de stora samhällsfrågorna har LO varit med och tagit samhällsansvar, något de inte tänker sluta med nu. De vill se ordning och reda i välfärden. Visst skulle frågan kunna lösas genom partsmodellen, men varför?

Den åsiktsförskjutning som LO har åstadkommit gällande vinster i välfärden skulle gå om intet vid en lösning mellan parterna. Det finns en stor risk att LO skulle uppfattas som principlösa och medgörliga, för förhandlingar kräver kompromisser. När det gäller nyttjande av våra skattepengar i välfärden måste vi vara kompromisslösa. Vinsterna ska gå tillbaka till patienter, elever och anställda.

Det är knappast förvånande att LO inte har fått igenom sina krav om en non-profit-princip i välfärden med en vinstvurmande borgerlig regering vid makten. Att LO då förväntar sig att vinstlobbyisterna på arbetsgivarsidan ska vara intresserade av en partslösning är naivt.

Det nyliberala projekt som handlar om att förändra den svenska välfärdsmodellen måste stoppas. Med en regering som inte vill förbjuda riskkapitalbolag i välfärdssektorn och en socialdemokrati som är högst ovillig att ta ställning, litar arbetarrörelsen på att LO håller kursen i ”vinster-i-välfärden-frågan”.

Om nio månader är det val i Sverige. Innan dess kommer det inte att ske någon förändring i den svenska välfärdspolitiken.

LO måste våga hålla fast vid sina krav hela vägen in i hamn. Utan LO som kapten riskerar vi att få en havererad välfärdspolitik även efter ett regeringsskifte.

Tiggeriförbud en moraliskt förkastlig lagstiftning

Krönika i Dagens Arena 21 januari 2014.

Varje morgon på väg till tunnelbanan möter jag samme man. Han sitter vid ingången på en bit wellpapp, invirad i filtar. Framför sig har han en pappersmugg och han tittar bedjande på mig och jag hör ett ”please” när jag går förbi i morgonrusningen. Tiggandet är hans levebröd. I dagens Sverige är han inte ensam.

Allt fler människor inom EU kommer till Sverige med förhoppningen om ett bättre liv, men hamnar ofta i fattigdom. I en undersökning från Socialstyrelsen från slutet på 2012 mötte man under en natt i november 370 hemlösa EU-migranter i Sverige. Hur stort mörkertalet är vet vi inte.

Precis som Lotta Edholm och Erik Scheller (FP) i dag skriver i DN måste vi agera mot fattigdomen. Det är en anständighetsfråga.

Men frågan är hur. Att tro att rumänska myndigheter skulle gå med på att betala en räkning från Stockholms stad när det rör sig om en i landet systematiskt diskriminerad grupp kan i bästa fall beskrivas som naivt. Vi behöver söka andra vägar där de utsatta människornas rättigheter respekteras.

Att vända sig till lagstiftningen för att hantera fattigdomen kan verka enkelt. Med en votering i riksdagen tar vi ställning mot utsattheten. Ett förbud mot tiggeri flyttar ”problemen” från gatan. Medelklassen slipper se fattigdomen. Vi behöver inte ha dåligt samvete för att vi bryr oss mer om fredagsmys än utsatta medmänniskor. Likt att leka tittut med ett litet barn, lurar vi oss själva att det som inte syns inte finns.

Men frågan är vilken verkan en sådan lagstiftning har för de fattigaste. Lagstiftaren måste se var juridiken som styrmedel kommer till sin rätt. Vem är det egentligen dagens välfärdsstat vill skydda?

Juridiken kan inte lösa alla sociala problem. I exemplet om tiggeriförbud innebär det inte bara en moraliskt förkastlig lagstiftning, den når heller inte roten på problemet. Genom att förbjuda personer att ge pengar till tiggare, tar vi inte bara bort en försörjningskälla för de allra mest utsatta, utan riskerar även att än mer stigmatisera människor som lever i fattigdom.

Europas ojämlikhet måste lösas på en europeisk nivå. Anna Johansson på Stockholms Stadsmission menar att vi måste se över vem som har det sociala ansvaret. Invånare i EU måste få rätt till välfärdstjänster på EU-nivå. Men även Sverige har ett ansvar för dem som väljer att komma hit. Enligt regeringsformen ska det allmänna trygga rätten till arbete och bostad. Det förpliktigar.

EU-migranter måste få rätt hjälp hos Arbetsförmedlingen och rätt att lära sig svenska genom SFI för att kunna ta sig in på den svenska arbetsmarknaden och därmed det svenska samhället.

Sociala problem ska lösas med sociala insatser. Som vuxna människor vet vi att bara för att det inte syns, betyder det inte att det inte finns. Mannen vid min tunnelbanenedgång kommer inte att få det bättre bara för att han inte får lov att be mig om pengar.

Vad vill S med högskolan?

Med Camilla Georgsson. Debattartikel från Dagens Arena 7 oktober 2013.

Högskolan är den största enskilda statliga sektorn, där en halv miljon personer på något sätt är verksamma. Som politikområde står dock högskolan sällan i fokus.

Vi välkomnar därför Högskolelyftet som Socialdemokraterna presenterade häromveckan. I den svenska högskolepolitiken, där det folkpartistiska utbildningsdepartementet hafsigt genomför rekordsnabba, och oåterkalleliga, reformer, har socialdemokratin en möjlighet att bidra med visioner, riktning och mål.

En politik för den högre utbildningen måste vila på ideologi. Högskolan ska vara en aktör med stor frihet gällande utbildning och forskning, men ska samtidigt samspela med det omgivande samhället.

Det gör högskolepolitiken speciell. Högskolelyftet visar på stora socialdemokratiska ambitioner för högskolan, men förslaget lämnar en hel del att önska. Framför allt gäller detta just det övergripande och långsiktiga syftet med högre utbildning.

Högskolan ska främja frihet och jämlikhet. Alla ska inte studera på högskolan, men de som vill ska kunna göra det och ha möjlighet att slutföra sin utbildning oavsett bakgrund och var i livet de befinner sig. Det måste vara grunden i en socialdemokratisk politik.

Breddad rekrytering utgör därför ett välkommet fokus i Högskolelyftet. Mångfald berikar, även på högskolan. Vi ser fram emot de konkreta förslag som bör följa på området.

Fler än någonsin söker till högskolan, men utbildningsplatserna minskar. Socialdemokraternas förslag om att utöka antalet platser vid högskolan, och stärka kvaliteten i utbildningarna, är ett bra initiativ.

Kvalitetssatsningen avser i ett första skede endast lärarutbildningen. Här vill vi varna för att rikta resurser för snävt, då många utbildningar lider av kvalitetsbrister på grund av resursurholkning.

Vi välkomnar dock satsningen med en förhoppning om att den blir reell, breddad och långsiktig. Detsamma gäller förslagen om utökade möjligheter till omskolning och vidareutbildning mitt i arbetslivet, där förändringar gällande både studiemedel och a-kassa måste till för att förslaget ska kunna få avsedd effekt.

Arbetslivsanknytning är inte per definition bra eller dålig. Som med allt annat beror det på vad som läggs i begreppet och vilka åtgärder som knyts till det. Arbetslivsanknytning ska vara en hjälp för studenten att lära känna sin framtida arbetsmarknad och också vara en utjämnare vad gäller social bakgrund. Förslaget om studentmedarbetare är därför felriktat och överflödigt. De jobb- och praktikförmedlare som Socialdemokraterna vill satsa på kan ha en plats på högskolan, men de måste ha ett större uppdrag än att endast förmedla extrajobb.

Det vi ställer oss mest frågande till i Högskolelyftet är förslaget om treterminssystem. Detta ska enligt förslaget vara obligatoriskt för högskolorna, men frivilligt för individen. Förslaget är, i vårt tycke, såväl ogenomtänkt som ogenomförbart. Utbildningskvaliteten löper stor risk att bli lidande om detta tvingande förslag genomförs. Vi hurrar för ambitionen, men ser hellre att den fokuseras på förslaget om relevanta sommarkurser.

Den högskolepolitik som regeringen driver är fragmentarisk och kortsiktig. Politiken för detta självständiga och trögrörliga politikområde måste vara väl sammanhållen och grundas på en tydlig tanke om vilken roll högre utbildning ska spela. För individen, för arbetsmarknaden och inte minst för ett demokratiskt samhälle. Högskolelyftet är ett steg på vägen för svensk högskola, men frågan kvarstår dock: Vad vill socialdemokratin med den högre utbildningen?