onsdag 8 januari 2014

Skammen är inte kvinnans

Jag har nu läst Ebba Witt-Brattströms text i DN säkert tre gånger. Jag har diskuterat den, sett reaktioner när personer har läst den och jag har försökt förklara vad det är hon menar med sin text.  

Jag vill börja med att säga att jag inte har läst Egenmäktigt förfarande, romanen som EWB bygger hela sin argumentation kring, men utifrån det hon lyfter från boken i sin text tycker jag ändå att jag kan dra någon form av slutsatser utifrån hennes argumentation. Har jag misstolkat något utifrån romanen, upplys mig gärna. 

Att skammen inte är kvinnans vid sexuella övergrepp är helt sant. Att kvinnor som blir utsatta för sexuellt våld eller tjatsex känner skuld och skam är en helt annan sak. 

EWB menar att t ex #prataomdet lägger för stort fokus på graden av frivillighet, istället för att analysera sexualakten. Ansvaret läggs då på den utsatta individen, som då, enligt henne EBW, "borde ha vetat bättre". Vidare för EWB ett resonemang som jag endast kan tolka som en likställelse mellan samtyckessex där parterna går in med olika förväntningar på akten (relation/tillfällig sexuell förbindelse) med sexuellt våld. I EWB:s text står feminismen på ena sidan och sexualradikalismen, främst illustrerat genom RFSU:s sexualundervisningsstöd, på den andra. 

För att citera en kär vän: Nej, jag tycker inte att den här texten är särskilt bra. Av flera anledningar. 

Min utgångspunkt är, precis som EWB, att skammen vid övergrepp aldrig är är den utsattes. Det är heller aldrig den utsattes fel, det är alltid förövarens. Alltid. 

Sex bygger på samtycke och respekt. Som RFSU har lärt mig ska det kännas bra före, under och efter. Då är det bra sex. Vem, vilka eller på vilket sätt någon har sex är bara mellan den och dennes partner(s), om sexet sker ömsesidigt. Men från det bra sexet till det sexuella våldet finns det tyvärr en gråskala. 

Är det sexuellt våld när ena parten "ställer upp" trots att den kanske inte har lust, men kanske inte har något emot det egentligen? Är det sexuellt våld när någon inte vågar säga att den inte vill ha sex? Är det sexuellt våld när någon blir fasthållen, trots att den tidigare visat någon form av motstånd/sagt nej, men sedan slutat göra motstånd för att utkomsten av händelsen kommer vara det samma  - sex mot hens vilja? Jag skulle säga nej, kanske, absolut, på de tre frågorna, men det är något som kan, bör och ska diskuteras. Var går gränserna?

Och det är det som samtalet om sex måste handla om. Det måste även handla om normer. Normen att killar alltid vill ligga och att tjejer inte får vara kåta. Att en alltid vill ligga med någon av motsatta könet. Att sex ska se ut på ett visst sätt. 

EWB:s text bygger på en form av hora/madonna-komplex där hon menar att slagfältet för sexdebatten är den oskyddade unga kvinnokroppen, ett skyddsvärt objekt. Det synsättet tror jag är direkt skadligt för unga tjejer som håller på att hitta sin sexualitet, att deras kropp är något som ska skyddas från det motsatta könets våldsamma händer. Det bygger vidare på den norm som måste brytas - att killar alltid vill ha sex och att tjejer aldrig vill det.  

Att tjejer känner skuld och skam i relation till sex (även sådant som känns bra före, under och efter, för sex utanför en relation är alltid en risk då du kan bli stämplad som hora) är ett stort problem. Men det löser sig inte genom att skambelägga de unga tjejer som känner eller har känt skam i samband med sex. Utan vi måste prata om det. Det dåliga med sex. Men framför allt det bra med sex, och ge unga tjejer utrymme att upptäcka sin egen sexualitet, med eller utan partner. Först då kan vi ta oss mot ett samhälle där kvinnor har rätt till sin egen kropp, i sann feministisk anda. 

Men vad vet jag. Jag är ju enligt Ebba Witt-Brattström av dem med en flathet inför etiskt förkastlig sexualpraktik, en jurist.  

1 kommentar:

torgust sa...

Hej!
Nu blev jag glad åt sociala medier och särskilt Twitter, där jag fann att du och en till i likhet med mig hade reagerat mot EBW:s artikel i DN.
Jag har läst "Egenmäktigt förfarande" och för mig är den allt annat än en bok om sexövergrepp. Kort sagt, jag håller med om allt du skriver i ditt blogginlägg.
Om boken: Visst är Hugo (tydligen Roy Andersson) en fegskit, som inte vill prata ut ordentligt efter att ha "trängt in i Esters kropp", vilket hon så länge strävat och trånat efter.(En tolkningsmöjlighet är att han går med på ett underförstått, långvarigt tjatsex) Och han och hon! vill inte prata ut varken före eller efter. Hon värnar och lever sina förhoppningar och förväntningar. Och är å sin sida oförstående och kall inför sitt ex. som hon spolat, och vars intresse för Ester naturligvis väcks till liv, när hon hastigt lämnar. Är inte då också det ett övergrepp? De har ju varit sambos och trängt in i varann, dock utan passion. Nej, EBW är verkligen ute och cyklar!
Jaja, hoppas jag inte spoilar boken för dej. Pinsam och befriande att läsa. Väl värd sitt Augustpris.