Sidor

torsdag 8 augusti 2013

Att välja valet

Jag funderar ofta på normer och inlåsningseffekter, och oftast kopplat till jämställdhet och familjepolitik. Det känns allt mer relevant då fler och fler i min närhet väljer att bilda familj och (från min synvinkel) oreflekterat faller in i statistiska mönster i alla de val som kommer efter att graviditetstestet visat positivt.

Jag läste idag en artikel i The New York Times Magazine, The Opt-Out Generetion Wants Back In. Framgångsrika karriärkvinnor i USA som i början av 2000-talet bestämde sig för att stanna hemma med sina barn istället för att arbeta, vill nu av olika skäl tillbaka in på arbetsmarknaden.

Mycket gör mig upprörd i artikeln. Som att kvinnornas karriärer mer eller mindre stannade upp när de fick sitt första barn, samtidigt som männens rullade på. Kvinnorna försökte anpassa sin arbetssituation efter barnen, inte männen. I artikeln framkommer inte att kvinnornas beslut att lämna arbetet och vara hemma föregicks av en diskussion om vem det skulle vara som slutade arbeta, men snarare verkar det som om det var en önskan från mannen att kvinnan skulle vara hemma. De tre kvinnorna är olika nöjda med sitt beslut att ha stannat hemma, och alla har inte lyckats återetablera sig på arbetsmarknaden. Normer och strukturer gör att de nu är på en plats i livet de inte hade tänkt sig från början.

Jag gläds åt att vi i Sverige har kommit längre. Att det finns en ordentlig föräldraförsäkring som gör det möjligt för båda föräldrarna att i ett tidigt skede dela på ansvaret för barnen. Det finns möjlighet att anpassa arbetstiden när barnen är små och många kollektivavtal bidrar till en högre ersättning vid föräldraledighet. Vi har väldigt goda förutsättningar för en mer jämställd föräldrabildning, men ändå är det kvinnorna som tar hand om barnen, vilket den här rapporten visar, svart på vitt.

Det finns ingen enkel väg mot ett mer jämställt samhälle. Men vi måste bygga en familjepolitik på jämlikhet och jämställdhet, fokuserad på att bryta normer. Till att börja med handlar det om vad som är en familj. I min närhet består familjer av två vuxna, två vuxna och (ett eller flera) barn, fyra vuxna och (flera gemensamma) barn, en vuxen och (ett eller flera) barn och så vidare.

Dagens familjepolitik bygger på normen mamma-pappa-barn som är gifta och kanske skiljer sig. Det har blivit bättre för samkönade par, men paret, och biologin, är det som räknas.

Enklaste sättet att bryta normerna kring de familjer som väljer att skaffa barn är att göra föräldraförsäkringen individuell. Och med det menar jag att alla föräldrar i familjen ska få en del av föräldraförsäkringskakan. Kanske är det så att vi ska ha en bit kvar som är överlåtelsebar till övriga föräldrar eller andra familjemedlemmar, så som mor/farföräldrar, men majoriteten ska tillfalla envar av föräldrarna. Jag är övertygad om att vi inte kommer att se ett jämt uttag av föräldraförsäkringen utan en sådan reform.

Men jag tror även att en del i att bryta normerna handlar om att prata om vad som är en familj. Jag och min sambo har inga barn, men vi är i allra högsta grad en familj. En diskussion om det här kan verka irrelevant, men för att bryta normer måste vi prata om det som anses vara icke-norm.

De inlåsningseffekter som familjenormerna skapar framförallt för kvinnor leder till en livslång ojämlikhet. I familjer där åtminstone ena partnern (oftast mannen) tjänar bra kan ett beslut om extra pensionssparande för den andra väga upp viss ojämställdhet vad gäller till exempel deltidsarbete. Men skilsmässor skapar alldeles för ofta kvinnliga fattigpensionärer. Det ligger många val bakom det så som utbildning, yrke, bransch, men det är framförallt vid familjebildning vi ser att kvinnorna förlorar (ekonomiskt) gentemot männen. Dagens system är uppbyggt så att varje familj själv ska få välja. Men hur många gör egentligen ett reellt val?

4 kommentarer:

Anna Lasses sa...

Du skriver klokt Lisa, men som gravid småbarnsmamma skulle jag vilja vidga frågan ännu mer. För det handlar inte bara om karriär och arbetsliv och familjenormer. Det handlar om samhällsnormen i stort. Vi har i dag ett samhälle som utgår från arbetet, inte från människan. Ett samhälle där klockan, ditt kön, din ålder och hälsa avgör din status. Ett samhälle anpassat för människor utan ansvar för andra familjemedlemmar, där man förväntas kunna ställa upp på arbetslivets ibland fullkomligt absurda krav. Helt enkelt ett samhälle för robotar. Vi har alla ett enda liv. Vi borde se till att ordna det på ett sådant sätt så att det som verkligen betyder något, dvs vi människor - inte våra yrkestitlar - får plats.

Lisa Gemmel sa...

Anna, jag håller med! Men det fick inte plats med fler resonemang den här gången!

Grön feminist sa...

Jag fick en bra kommentar från en vän till min sambo när jag var föräldraledig. "Visst avsätter han pengar nu för det du tappar i löneutveckling under tiden du är föräldraledig" ? :)
Den här frågan blir lite annorlunda beroende på vilka grupper du tittar på. Skulle vara intressant att höra ditt resonemang kring tex LO-kollektivet, vilka som bekant är de hårdaste motståndarna mot den individualiserade föräldraförsäkringen-och det är kvinnorna som driver det. Där är det i princip alltid mannen som ska ha det tyngsta försörjningsansvaret.Finns en stor kamp att ta där!

Lisa Gemmel sa...

Grön feminist - jag planerar att återkomma till ämnet och reflektera mer över klassaspekter. Mitt inlägg osar akademikermedelklass, men en måste börja någonstans!