Sidor

lördag 26 juni 2010

LAS-kramare och LAS-hatare

Jag är grunden ingen LAS-kramare. Lagstiftning är en abnormalitet i svensk arbetsrätt. Ingen var speciellt nöjd när lagstiftningen kom och rubbade balanserna i den svenska modellen under 70-talet. Att det hörs röster för ett avskaffande är därför inte konstigt. Däremot tycker jag inte att det är konstigt att facken inte hakar på de högljudda LAS-hatarna. Anledningen till att Svenskt näringsliv och Centerpartister vill avskaffa LAS är på ytan för att de vill komma till rätta med ungdomsarbetslöshet, den egentliga anledningen verkar vara att försvaga fackförbunden.

LAS är egentligen inte ett problem, ur mitt perspektiv. Finns det en fackförening och arbetsgivaren är medlem i en arbetsgivarförening, kan det förhandlas fram en avtalsturlista som bestämmer vilka som får gå och vilka som får stanna. LAS är alltså inte ett problem. Om man vill prata med facket.

I dagsläget finns det flera olika anställningar att välja mellan. Allmän visstid, tillsvidare, vikariat osv. Det skriks om en mer flexibel arbetsmarknad. Det måste vara lättare att säga upp, det måste vara lättare att anställa på kort tid. Det går att kombinera de olika anställningsformerna hejvilt och dessutom skriva hängavtal som innebär en visstid längre än LAS aviserar utan att personen får en tillsvidaretjänst. Jag skulle säga att anställningsformerna är ganska flexibla. Vill de göra dem ännu flexiblare är det dags att se över a-kassenivån. En flexibel arbetsmarknad utan hög a-kassa är en katastrof.

Det finns många fler exempel där LAS är möjlig att förhandla bort, bara arbetsgivaren vill prata med facket. Det är där stötestenen finns - facket. Framförallt ur ett akademikerperspektiv skulle jag absolut kunna tänka mig att föra diskussioner kring hur LAS skulle kunna avskaffas (LO och TCO får svara för sig själva), å andra sidan är det sällan vi "drabbas" av LAS regler. Ett avskaffande av LAS måste bygga på en vilja att ha kvar en svensk modell med arbetsgivarorganisationer och starka fackförbund som har en vilja att förhandla.

Den svenska modellen bygger på att det finns två jämbördiga parter som förhandlar om villkoren på arbetsmarknaden och stadfäster dessa i kollektivavtal. Detta är en modell som LAS-hatarna verkar vilja ta avsteg ifrån. De vill ha starkare arbetsgivare och svagare fackförbund. Mer makt hos arbetsgivaren, mindre till arbetstagarna. Under de förhållandena ser jag inte hur ett avskaffande av LAS kan vara möjligt. Då öppnar vi upp en arbetsmarknad där arbetstagaren inte på något sätt har möjlighet att påverka sin arbetssituation.

Innan Svenskt näringslivs och övriga arbetsgivarorganisationer visar att de värnar den svenska modellen tänker jag vara en LAS-kramare. Jag är övertygad om att om företagen anställer lite ungdomar kommer vi att se mycket mer förbättrade arbetslöshetssiffror än om vi avskaffar LAS, men det är en metod som vi nog får vänta på.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Jag vill bara säga att jag tillhör ett SACO-förbund och är oerhört tacksam för LAS vilket är förutsättningen för vår anställningstrygghet. Med så små svaga fack som vi har är lagstiftningen betydligt viktigare än för LO-kollektivet som jag uppfattar det.

Lisa Gemmel sa...

Det är sällan jag hör Saco-medlemmar vara tydligt för en stark LAS. Själv tycker jag att LAS fördelat överväger eventuella nackdelar i dagsläget, men att den liksom alla lagar bör övervägas till och från.