Jag funderade inte på mitt kön när jag var yngre. Jag visste att jag var tjej, men det var inget jag direkt brydde mig om. Jag visste att jag kanske borde tycka om rosa, att ha kjol och att leka med dockor, men tänkte inte två gånger över det faktum att jag hellre ville ha blått eller rött och att min favoritsysselsättning var att läsa. Tankesättet underlättades såklart av att jag alltid gått i klasser med en stor majoritet tjejer där många tog större plats än killarna. Under många år reflekterade jag aldrig över skillnader i bemötande gentemot killar och tjejer.
2003 flyttade jag till Stockholm och började plugga. Väldigt snabbt drogs jag in i den fantastiska karusell som kallas studentliv. Jag blev en av dem som festade mycket, och festade i overall. Jag hade roligare än jag någonsin haft förut, och blev även uppmärksammad på ett nytt sätt. Jag syntes inte för den jag var, utan mycket för att jag var en ung, söt tjej. För en 19-åring med dålig självkänsla är all uppmärksamhet bra uppmärksamhet, och jag sögs in i en värld där jag svalde allt med hull och hår.
Jag lärde mig snabbt att anspelar jag på sex och kvinnlighet kommer jag dit jag vill. Jag kommer att bli vald till förtroendeposter, skaffa mig ett nätverk och bli en av de "coola". Så det gjorde jag. Och jag fick min första förtroendepost och lärde känna en massa människor. Men någonstans på skavde det. Var jag där jag var på grund av kompetens eller på grund av något annat?
Studentvärlden är på många sätt en gammal institution. Det sjungs sånger, det finns könsbestämda klädkoder och mycket anspelningar på sex och könsroller. Trots att tjejerna är i majoritet på högskolan, låter sig de gamla mönstren inte tonas ut. Istället spelar tjejer med, låter sig styras som om de är en minoritet. De manliga värdena är fortfarande de som spelar roll i det svenska studentlivet.
Såhär sju år senare är jag fortfarande inne i studentsvängen, men som fackligt-politiskt aktiv. Jag vet att jag är på min position eftersom jag förtjänar det och jag har verkligen kämpat mig hit. Och jag gillar de gamla traditionerna, det är trots allt de som fick mig engagerad från första början. Däremot måste vi bli bättre på att reflektera vilka av dessa traditioner vi för vidare, och vilka som bör begravas. Vi studenter, som ska bygga framtidens samhälle, måste vara de som sätter agendan och det i alla områden av vår studiemiljö, annars kommer vi aldrig bli jämställda.
----
Detta inlägg är en del i en bloggstafett för att uppmärksamma internationella kvinnodagen. Fler inlägg kan läsas hos Sjumilakliv, Själv är bäste dräng, Hanna Axelsson, Miss Peach, Enkel men komplicerad, Lilla O, Nattens bibliotek, Suzannes, En avdankad akademikers tankar, Paperlace, McSarcne, Gråvädersdagar, Julia Skott, Orchid Pussy, The Pink Princess, Schmut, Linas funderingar, Ung Verdandist, Gunillas blogg, Catya - Sticks & Stones, Pour le Moment, Karriärmorsan, Sussie i vida världen, Cumulunimbus och Petra Jankov.
4 kommentarer:
"Jag syntes inte för den jag var, utan mycket för att jag var en ung, söt tjej."
Så är det även utanför studentikosa sammanhang. Tyvärr. Men det ska och kan vi ändra på.
Den akademiska världen kan i många fall vara rätt mossig och dammig, men som tur är börjar väl de värsta (sexistiska) avarterna tona bort. Men det är fortfarande en rätt lång väg kvar att gå.
Kanske för att jag läste ett ämne som var starkt dominerat av tjejer och innehöll mycket genus, så märkte jag inte av kulturen du skriver om, tack och lov. Kanske för att jag läste på en ganska ung högskola också. Men det du skriver är mycket tänkvärt och intressant.
Ibland undrar jag om jag väljer att inte se. Är ibland lättast så, men inte alltid bäst.
Tänkvärt inlägg. Traditioner behöver inte vara dåliga, men det är viktigt att reflektera över vad vi egentligen gör. Lång väg kvar till jämställdhet är det helt klart och jag hoppas att du har makt att förändra.
Skicka en kommentar