Oförmedlad forskning är värdelös

Ledare i Arbetarbladet den 5 mars 2014.

I skoldebatten pratas det ofta om lärarens viktiga roll för elevernas kunskapsinhämtning. Att inte samma krav på pedagogisk kompetens och en vilja att förmedla kunskap ställs på lärare inom högre utbildning är märkligt.

Stiftelsen Näringsliv och Samhälle (SNS) släppte på onsdagen rapporten "Utbildning, forskning, samverkan. Vad kan svenska universitet lära av Stanford och Berkeley?". I en jämförelse med de två amerikanska universiteten försöker forskarna hitta var svenska lärosäten har sina största brister. Forskarna lyfter, bland annat, att det som gör Stanford och Berkeley till så framgångsrika universitet är samspelet mellan utbildning och forskning. I centrum för detta står forskaren.

I rapporten får vi veta att svenska lärosäten fokuserar allt mer på forskning, på bekostnad av undervisning. Dessutom ges en bild av att "undervisning vid svenska universitet och högskolor är underbetald, underskattad och allmänt understimulerad", för att inte prata om underfinansierad från statens sida.

Både TCO och fackförbundet Jusek har gjort undersökningar som visar på att svenska studenter kan ha så lite som 10 lärarledda timmar i veckan. Det är alarmerande siffror i sig. Om studenten på dessa timmar dessutom möts av lärare som antingen inte har insyn i den senaste forskningen eller inte har pedagogisk kompetens, är frågan om vi över huvud taget kan prata om kvalitativa utbildningar.

Som lösning på problemet vill rapportförfattarna bland annat se att det den som anställs som forskare i Sverige ska uppvisa jämna prestationer inom forskning och undervisning. Samtidigt måste forskning i högre grad nå studenterna på alla nivåer, både genom undervisning och eget deltagande. För detta krävs ökade medel för undervisning.

Det är i samspelet mellan forskning, forskare och student som kunskap bäst förmedlas. Precis som i skolan, är läraren även inom högre utbildning nyckeln.

Kulturen kring undervisning på svenska lärosäten måste ändras. Forskning som inte förmedlas saknar värde.

Välkommen, Björklund!

Texten finns även på Sacobloggen.

Väntan på de nya ministrarna har varit lång och spännande. Det har spekulerats i hur mycket Reinfeldt skulle röra om i grytan. Och visst blev det omrört (och även lite rörigt där ett tag). Förvirringen huruvida det var Björklund eller Sabuni som skulle ha ansvar för högskola och forskning klarnade först när ett nyhetsbrev landade i inkorgen. Men nu kan Saco Studentråd med glädje välkomna Jan Björklund till det roligaste politikområdet!

Lite förvånade blev Saco Studentråd över att en minister nu har hela ansvaret för den ”raka” utbildningslinjen – från förskola till forskning. Jag tror att det är på gott och ont som en person har ansvaret för allt.

Drömläget är ju att ett ansvar som detta gör att utbildningspolitiken äntligen får den helhetssyn som behövs för att se hur beslut på förskoleområdet får efterverkningar i högskolan. Regeringen har nu ett guldläge för att verkligen ta ett helhetsgrepp kring hela utbildningsväsendet för att ge alla elever samma möjligheter att nå högskolan. Att en person har ansvaret för de fyra största områdena inom utbildningsdepartementet innebär sannolikt att statssekreterarna kommer att spela en ännu viktigare roll de närmsta fyra åren. Frågan blir ju då vem som verkligen bestämmer på departementet.

Oavsett vem det är som kommer att styra utbildningsdepartementet är det dags för Björklund att se till att högskolan får mer resurser. Samhällsvetenskap- och humaniorastudenter har inte automatiskt fått fler timmar med sina lärare bara för att det är en ny minister. Arbetslivsanknytningen lyser fortfarande med sin frånvaro på allt för många utbildningar. Anknytningen till forskningen måste också bli bättre och lärarna måste ha tid att forska. Dessutom har Björklund en autonomireform, experimentet med studieavgifter och ett nytt kvalitetssystem att övervaka under mandatperioden. Ett hårt jobb, även för den som inte har implementeringen av en ny skollag på sitt bord.

Saco Studentråd vill även gratulera Nyamko Sabuni till utnämningen till biträdande utbildningsminister. På hennes bord ligger studiemedlen och därmed ansvaret för den viktiga frågan att se till att studiemedlet och socialförsäkringarna samspelar på ett bättre sätt. Som det ser ut i dagsläget finns det alldeles för många glapp i studenternas trygghetssystem. Sabuni, vår nya socialförsäkringsminister Ulf Kristersson och huvudsekreteraren för socialförsäkringsutredningen Irene Wennemo bör sätta sig ner och en gång för alla se över hur socialförsäkringsreglerna i dagens form stänger ute studenter.

Utbildningsdepartementet har stora utmaningar framför sig. Nu är det upp till bevis för Björklund och Sabuni. Än en gång, grattis! Och lycka till med Sveriges viktigaste departement!

Rödgröna satsningar på utbildning

Bloggar lite kort om det på Sacobloggen. Mer kommer när jag har löst ungdomsarbetslöshetproblemen genom en konferens i Madrid.

Media:
DN, SvD

En vecka senare eller att smälta (intrycken) i värmen

Det kommer nog ta mig längre tid än en vecka att smälta Almedalen. Det hände mycket i ett högt tempo och jag fick välbehövlig panelträning, fyra stycket allt som allt.

Vad tar jag då med mig från Almedalen? Först och främst det oväntat attraktiva seminariet Klipp dig och skaffa ett jobb!. Seminariet gick bra, men inget nytt kom fram kring hur vi bättre kan arbeta med att minska glappet mellan studier och arbete. Det är bara att fortsätta arbetet med frågan och vikten av stöd även för nyexade akademiker för steget ut i arbetslivet.

Det sades även att utbildningspolitiken stod ovanligt högt i kurs under årets Almedalsvecka. Huruvida detta är sant eller inte, kan jag inte svara på, däremot kan jag tycka att det är på tiden. Sverige är på väg mot att bli ett allt mer renodlat kunskapssamhälle. Det är av största vikt att vi har en genomtänkt och långsiktig utbildningspolitik som är väl sammankopplad med arbetsmarknads- och näringspolitiken. Annars kommer vi ohjälpligt att halka efter.

I detta ligger även den av SULF lyfta frågan (hittar inte valmanifestet) om en enhetlig högskole- och forskningspolitik. Vill vi ha ett livskraftigt Sverige kan vi inte särskilja de två. Forskning är beroende av bra utbildning och bra utbildning bygger på god forskning. Därav bör de båda vara föremål för en långsiktig och enhetlig politik.

I övrigt fick Saco Studentråd väldigt bra respons på vårt valmanifest, frågor vi tänker driva stenhårt inför valet den 19 september. I vimlet på Gutekällaren fick jag en kväll även höra att vi unga fackligt aktiva är inte bara Sverige utan världens framtid. Men ingen press.

Almedalen är en karamell jag måste suga på ett tag till, uppenbarligen. Missade ni seminarierna där jag satt i panelen ser du Best of arbetslivsanknytning och Framtidens arbetsmarknad på nätet så länge.

Bättre sent än aldrig...

...passar jag på att välkomna moderaternas nya talesperson för högre utbildning, Lars Hjälmered in på arenan. Jag hoppas att vi får möjlighet att träffas och prata utbildningspolitik! (Det är ju trots allt något av det roligaste som finns.)

Oense

Tobias Krantz är intervjuad i Sydsvenskan. Han menar där att lärosätena måste bli mer specialiserade, att några ska syssla med grundutbildning och andra med forskning i världsklass. Jag blir fundersam över att högskole- och forskningsministern inte ser sambandet mellan en högkvalitativ grundutbildning och lärare som forskar. Det går inte att särskilja grundutbildning och forskning och hävda att utbildningen blir lika bra, eller till och med bättre. Och hur ska studenterna få upp ögonen för forskarutbildningen om de aldrig får möta den och forskare under utbildningen? Nej, Tobias, här håller jag inte med dig.

Sänkta anslag = kvalitativ utbildning?

I morse debatterade högskole- och forskningsminister Tobias Krantz studieavgifter mot Klas-Herman i TV4. Jag är emot avgifter, argument har lämnats av Klas-Herman och Stina tidigare.

Under debatten kom det fram att studieavgifter innebär sänkta statsanslag för utbildning. Detta eftersom studieavgifterna från studenter från tredje land ska vara fullkostnadstäckande. Vad jag inte förstår är den här ekvationen: sänkta statsanslag + studieavgifter från tredje land = höjd kvalitet. Jag får det inte att gå ihop. Alls.

Man kan vara ideologiskt för avgifter, men påstå inte att de kommer vara kvalitetshöjande. Den enda monetära satsning som ökar kvaliteten är ett höjt statsanslag per student.

Nu bestämmer SÄPO vem som ska plugga

Brunchrapporten i P3 rapporterar att personer med iranskt medborgarskap inte får läsa vissa fysikutbildningar som rör kärnkraft. Detta efter ett brev som SÄPO skickat ut till högskolor och universitet som håller i dessa utbildningar.

Jag är inte den enda som tycker detta är diskriminering . Bland annat Högskoleverket håller med. Dessutom går exakt samma utbildningar att finna i Iran. Och att dessutom sätta en stämpel på en nationalitet på grund av misstankar om att staten producerar kärnvapen? Förkastligt. Ännu värre blir det när man inser att det även kan gälla personer med iranskt medborgarskap som har uppehållstillstånd i Sverige.

Nu kommer det övergripande direktivet från EU, så visst, Sverige är bundna av EG-rätten och vi måste därmed vidta dessa åtgärder. Och visst, att utbytesstudenter från Iran läser kärnteknik kan nog sticka i ögonen på en del, men man kan inte låta bli att undra, vad är nästa steg?

Edit: Det gäller även studenter från Nordkorea

Bildning i dagens Sverige

Seminarium arrangerat av Socialdemokratiska studenter, Gröna studenter och Vänsterns studentförbund.

Nobelpris eller jobb - vad ska styra högskolans finansiering?

Almega, Jusek, Civilekonomerna och Sveriges ingenjörer anordnar seminarium om vad som ska styra resurstilldelningen. Anordnarna vill att samarbete med arbetsmarknaden ska vara en faktor i det nya, planerade resursfördelningssystemet.

Den fria forskningen

Jag sitter just nu på ett seminarium om den fri forskningen, anordnat
av SULF. Ett återkommande tema från panelen är ökad autonomi för
universiteten och forskarna och förtroende mellan forskare och
finansiärer.

Varför befinner jag mig på detta seminarium i egenskap av
studeranderepresentant?

Vi studenter glömmer ofta att det vi lär oss till största delen är
resultat av mångårig och framgångsrik forskning. Utan god och
självständig forskning kommer utbildningen inte utvecklas och det vi
lär oss idag skulle vara samma som om 10 år. Vidare gör
framgångsrik forskning att studenter blir intresserade av forskning
och väljer forskarbanan. Sverige måste ha en bra och fri forskning
för att fortsätta växa som kunskapsnation.

Lobbying i värmen

Det är otroligt varmt idag. Knappt att man orkar vara ute. Trots detta har jag hunnit med tre seminarer (eller ja fyra, men ett vara bara för lunchmackan) och en fika med Yosef.

Det första seminariet gick under namnet It's the education, stupid!, och behandlade fem punkter som SSCO och TCO anser är det viktigaste inom högskolepolitiken, vilka är följande:

• Att regeringen förbättrar kvaliteten i den högre utbildningen genom att höja tilldelningen av resurser per student.
• Att regeringen möter efterfrågan på högutbildade genom en strategisk utökning av antalet studieplatser i den högre utbildningen.
• Att samhället aktivt motverkar den sociala snedrekryteringen till högskolan.
• Att studenter får bättre möjligheter att utbilda sig under rimliga levnadsförhållanden.
• Att studentinflytandet bevaras och tillvaratas som en kvalitetsfaktor inom den högre utbildningen

Det resulterade i en ganska generell diskussion kring utbildningspolitik, där bland annat Mikael Damberg, utbildningspolitisk talesman för socialdemokraterna och utbildnings- och forskningsministern deltog. Även rektor för Karlstads univeristet och en representant för PriceWaterhouseCoopers deltog. En mycket bra sak med debatten var att det pratades mycket om samarbete mellan näringsliv och högskola, mycket om praktik, saker som JSS och Jusek är mycket positiva till.

Efterföljande seminarium handlade om ett av Nordnet och Saco Studentråd framtaget Studentprisindex. Indexet är till för att man ska koppla studiemedlet till detta istället för KPI, som görs idag, för att få en bättre anpassning till studenters situation.

Det sista seminariet rörde utbildningsavgifter. Trots att alla säger sig vara mot, förs det ändå mycket diskussioner kring det hela. Jag ska hålla ett litet tal idag mot avgifter på Saco Studentråds mingel, om lite mer än en timme. Därav hinner jag inte skriva mer nu (måste in i duschen innan avfärd). Återkommer med mer under kvällen eller imorgon.

Paneldebatt

Med Mikael Damberg (s), representant från PriceWaterhouseCooper,
rektor för Karlstads universitet och Tobias Krantz (fp), Högskole-
och forskningsminister. Moderator Sofia Karlsson.

It's the education stupid!

Välbesökt seminarium arrangerat av TCO och SSCO.

Den farliga kvinnodominansen

Vi måste akta oss! Tjejerna är på väg att ta över högskolan. De blir bara fler och fler på de attraktiva utbildningarna som t.ex. jurist-, läkare- och psykologutbildningen. Man jobbar nu på högskolor och universitet för att få fram antagningsförfaranden som leder till en jämn rekrytering bland könen, vilket har lett till att SLU blivit fällda i tingsrätten för diskriminering för ett lottningsförfarande som i realiteten gjorde att endast män blev antagna i gruppen för folkhögskoleutbildning. Man kan fråga sig, hur ska man då jämna ut könsfördelningen på utbildningarna?

Om vi tar ett steg tillbaka och tittar lite, så kanske vi kan se "problemet" ur en annan synvinkel.

Det är ett faktum att tjejer idag (och faktiskt alltid haft) bättre betyg än killar. Det sträcker sig så långt tillbaka man kan mäta. Varför det är så kan jag bara spekulera om. Vissa säger att det beror på att tjejers hjärnor utvecklas tidigare. Så kanske det är. Det kanske även är så enkelt att tjejer på grundskola och gymnasium är bättre på att studera och därmed får bättre betyg. Kanske. I vilket fall som helst - hårdfaktan är att tjejer har bättre betyg än killar.

Så, då är ju nästa steg inte så konstigt - det finns fler tjejer på de utbildningar som har hårdast konkurrens. Helt enkelt för att de, enligt de intagningskriterier som finns, är bättre. Man kan ju fråga sig varför kvinnor inte alltid varit i majoritet på högskolan, men det fanns ju faktiskt en tid när kvinnans plats var i hemmet och ta hand om hus och barn, oavsett hur smart hon var. Som tur är, är vi inte längre där. Som tur är, sätter tjejer ett värde på sig själva och sin utbildning idag och väljer därför helt efter eget huvud vilken utbildning hon vill läsa. Det leder till att det finns kvinnliga läkare, lärare, civilingenjörer, brandmän, jurister, kulturvetare osv. Tjejer har insett att de kan bli precis det de vill. Vi gör precis det man vill att vi ska göra - ta plats och välja själva.

Men, då vi har gjort precis som vi ska och valt efter eget huvud, då får vi inte bära frukten av våra betyg och våra val. När vi äntligen vågar ta plats, då är det plötsligt ett problem. Då måste man hitta sätt att få män att komma in på högstatusutbildningarna, trots att de har sämre meriter än kvinnorna, enligt de fastslagna antagningsreglerna. Vi måste ju ha lika många manliga läkare som kvinnliga, hur går det annars med jämställdheten? Det jag undrar över då, var är alla program, kampanjer och alternativa antagningsmetoder på lärar- och socionomutbildningen? Lärarna är trots allt de personer som ska lära våra barn hur samhället fungerar, och där är majoriteten kvinnor. Varför är det så få som problematiserar detta? (Det finns de som gör det, creds till er!)

Vi måste akta oss! Tjejerna är på väg att ta över högskolan. Och det görs enbart till ett problem. Det faktum att tjejerna är fler på prestigeutbildningarna kan i sig inte vara det enda problemet. Det löser man genom att göra studier och höga betyg till hög status även bland killar. Ett hårt arbete, men absolut görbart. Viktigare är att ge även så kallade lågstatusutbildningarna status så att könsfördelningen där blir jämnare. Då kommer vi snabbt närma oss 50/50 könsfördelning på högskolan. Eller är det kanske inte så viktigt att våra barn har lika många manliga lärare på förskolan som kvinnliga, men desto viktigare att varannan jurist de möter är man? Då måste vi i alla fall vara ärliga - det är var mans rättighet att tjäna mycket pengar, men vi kvinnor ska fortfarande ta hand om barnen.

10 hp nätverkande?

För någon månad sen släppte Jusek en rapport om hur arbetsmarknaden för invandrade akademiker eller de med annan etnisk bakgrund än svensk i Juseks medlemsgrupper ser ut. Resultaten var nedslående. I veckan har TCO kommit med en liknande rapport. Den gav inga upplyftande resultat den heller.

Jag undrar varför det är så svårt? Ett problem är de informella kanalerna, kontaktnäten som de som inte har en bakgrund i Sverige saknar (t.ex. att pappas bästa polares frus syster kan ge en praktikplats). Ett problem tror jag är att man fortfarande har någon form av rädsla för det som kan vara annorlunda än en själv, där man lätt kan dra paralleller till kvinnor i bolagsstyrelser.

Jag tror även att problemet kan appliceras akademiker med arbetarbakgrund, dock inte i samma utsträckning. Den akademiska miljön och arbetslivet efter är så oerhört präglat av informella vägar och kontakter att man effektivt stänger ute stora grupper. Det krävs en medvetenhet om detta från högskolor och studentkårer. Hur man man nå dem som aldrig riktigt kommer in och som inte har den handlingskraften som Eliana Soleiman har?

Det handlar inte bara om att få in underrepresenterade grupper på högskolan och slussa ut dem på andra sidan utbildningen. Berörda parter på högskolan måste göra sitt för att integrera och ta tillvara på alla kunskaper och erfarenheter som finns inom dess väggar. Annars skapar vi utanförskap som kan sitta i för livet.

Kristina Persdotter på TCO bloggar om den här och här. Så gör även Eva Westerberg

Stanna där du är!

Jag var idag på ett mycket intressant (om lite väl statistiskt) seminarium på Saco om det lönar sig att byta lärosäte i form av högre lön. Kortsiktigt - nej, det gör det inte.

Med tanke på att Eva Westerberg har skrivit en mycket utförlig sammanfattning så tycker jag att ni kan läsa hennes blogg, så rapporterar jag mer när rapporten kommer.

Samhällsvetare, vem är du?

Jag sprang på Stina Hamberg, vice ordförande för Saco Studentråd, i biblioteket igår. Vi hamnade i en intressant diskussion om statsvetare och det faktum att de sällan vet vad det är de utbildar sig till, samt vad Jusek skulle kunna göra för dem.

Jag som läser juridik vet vad jag blir när jag är klar, jurist, och kan ganska bra sälja in vad jag kan till en arbetsgivare. Men vad jag har förstått utifrån samtal med statsvetare och andra samhällsvetare, är det ofta svårt att veta vad man lärt sig, vad man är specialist på och därmed kunna sälja in det till en arbetsgivare. Hur ska man kunna få ett jobb när man inte vet vad man kan? Hur kan man hjälpa samhällsvetarna att definiera sig själva? Det är en utmaning som jag anser att JSS ska ta sig an, gärna i kombination med att fler samhällsvetare blir engagerade i sektionen.

Samhällsvetare, vad tycker du?

Nya forskningspropositionen, del 2

Så här säger Sacos ordförande Anna Ekström om den nya forskningspropositionen, som jag till delar kritiserat i ett tidigare inlägg, efter en artikel i DN.

Hur ska detta förbättra forskningen, Leijonborg?

Leijonborg meddelar en nyhet i forskningspropositionen, enligt DN. De universitet som publicerar flest artiklar och nåt bäst forskningsresultat ska få mest pengar. Och, för att samhällsvetenskap och humaniora inte ska halka efter för där når man ju aldrig några nya och banbrytande resultat, så får de lite pengar ändå.

Hur tänker Leijonborg och vänner? För att komma med riktigt bra och kvalitativ forskning krävs det att man har ekonomi för att forska. Den riktigt bra forskningen kommer därför oftast från universitet med god ekonomi. Att då gynna dem ännu mer för att de lyckas, men ge de fattiga universiteten ännu mindre forskningsbidrag, kommer bara öka klyftan mellan vad som idag anses vara de bra universiteten och de dåliga. Vem vill läsa vidare på ett universitet som inte har råd med doktorander i sitt ämne för att de anses vara dåliga på just det området och därmed inte får några pengar? Detta kommer öka segregeringen mellan Sveriges universitet ännu mer. Ingen kommer vilja läsa på andra universitet än de med lång historia, t.ex. Lund, Uppsala och Karolinska Institutet.

De senaste 10 åren har universiteten i Sverige bara blivit fler. Är det inte dags att se till att alla dessa universitet får samma möjligheter till bra forskning och därmed högre kvalitet på utbildningen? Att endast gynna redan gynnade universitet kommer knappast öka kvalitén på utbildningen. Redan idag är andelen lärare med en doktorsexamen i ryggen alldeles för låg. Hur ska denna utveckling av utdelande av forskningsmedel gynna Sverige som en kunskaps stat? Vill vi verkligen ha det som i USA där den mesta av den viktiga forskning sker på några få elituniversitet? Tänk igen, Leijonborg, tänk igen.