Två epoker går i graven

Mitt nostalgihjärta slår med sorg idag. Två epoker går i graven, Hultsfredsfestivalen och kårobligatoriet.

Hultsfredfestivalens arrangörer har till sist insett att de blivit utkonkurrerade av stadsfestivalerna, och har lämnat in en konkursansökan, en vecka innan festivalen skulle gått av stapeln. Hultsfred 2001 var min första riktiga festivalupplevelse, och som 17-åring, den bästa. Kent spelade, liksom Håkan, Christian Kjellvander med flera. Hultsfred var inte den bästa av festivaler, men den kommer för alltid ligga mig väldigt varmt om hjärtat nu när festivalen når sin sista vila.

Och det gick tillslut. Efter idogt lobbande och arbetande från diverse organisationer har vi nu nått sista dagen med det svenska kårobligatoriet. Det är med blandade känslor. Jag har fegt nog aldrig personligen tagit ställning för eller emot kårobligatoriet. Däremot har det varit en förutsättning för mycket av det jag gjort och lärt mig under studietiden. Kanske hade saker och fungerat lika bra, eller bättre, utan ett obligatorium, och mina fester hade blivit lika fantastiska, men det är ändå med en viss rädsla som jag upplever sista dagen med ett obligatoriskt medlemskap i en studentkår. Tänk om framtidens studenter inte kommer att få utvecklas, skapa nätverk och ha oerhört roligt inom ramen för studentkårer, nationer och fakultetsföreningar? Jag håller tummarna hårt för att organisationerna klarar sig och kommer starkare ur det här.

Vila i frid, kårobligatoriet. Jag har haft mycket roligt i din tjänst.

100 000 kr för fyra timmars undervisning i veckan

Så kommer det att se ut i Lund när avgifterna införs. En masterexamen i ekonomi kommer att kosta 110 000 kr per år. Som vi alla vet är undervisningstiden på de samhällsvetenskapliga utbildningarna i Sverige inte alltid den bästa, framför allt på grund av bristande resurser.

Vid en uträkning har alltså Lunds universitet kommit fram till att det är så mycket som en utländsk ekonomstudent kommer att kosta per år, med allt administrativt merarbete. Ett masterprogram i konst kommer att kosta 280 000 kr.

Det här är bara första lärosätet i raden att presentera sina avgifter. Jag har hört rykten om att vissa utbildningar kan komma att kosta så mycket som 400 000 kr per år, men det är än så länge bara rykten.

Sverige gör sig själva en stor otjänst när de inför avgifter, en bättre biståndspolitik än avgiftsfri utbildning går inte att få. Utbildning höjer kompetensnivån, skapar förutsättningar för demokrati. Ökad utbildning förbättrar för kvinnor. Och så vidare.

Nu kommer vi få runt 100 studenter från biståndsländer via stipendier, eftersom resten med stor sannolikhet inte kommer att har råd att studera i Sverige. I övrigt kommer vi kanske få studenter från USA och Australien, de som har råd att betala. Men varför ska Sverige behöva dra sitt strå till stacken?

Tidigare inlägg om avgifter.

LAS-kramare och LAS-hatare

Jag är grunden ingen LAS-kramare. Lagstiftning är en abnormalitet i svensk arbetsrätt. Ingen var speciellt nöjd när lagstiftningen kom och rubbade balanserna i den svenska modellen under 70-talet. Att det hörs röster för ett avskaffande är därför inte konstigt. Däremot tycker jag inte att det är konstigt att facken inte hakar på de högljudda LAS-hatarna. Anledningen till att Svenskt näringsliv och Centerpartister vill avskaffa LAS är på ytan för att de vill komma till rätta med ungdomsarbetslöshet, den egentliga anledningen verkar vara att försvaga fackförbunden.

LAS är egentligen inte ett problem, ur mitt perspektiv. Finns det en fackförening och arbetsgivaren är medlem i en arbetsgivarförening, kan det förhandlas fram en avtalsturlista som bestämmer vilka som får gå och vilka som får stanna. LAS är alltså inte ett problem. Om man vill prata med facket.

I dagsläget finns det flera olika anställningar att välja mellan. Allmän visstid, tillsvidare, vikariat osv. Det skriks om en mer flexibel arbetsmarknad. Det måste vara lättare att säga upp, det måste vara lättare att anställa på kort tid. Det går att kombinera de olika anställningsformerna hejvilt och dessutom skriva hängavtal som innebär en visstid längre än LAS aviserar utan att personen får en tillsvidaretjänst. Jag skulle säga att anställningsformerna är ganska flexibla. Vill de göra dem ännu flexiblare är det dags att se över a-kassenivån. En flexibel arbetsmarknad utan hög a-kassa är en katastrof.

Det finns många fler exempel där LAS är möjlig att förhandla bort, bara arbetsgivaren vill prata med facket. Det är där stötestenen finns - facket. Framförallt ur ett akademikerperspektiv skulle jag absolut kunna tänka mig att föra diskussioner kring hur LAS skulle kunna avskaffas (LO och TCO får svara för sig själva), å andra sidan är det sällan vi "drabbas" av LAS regler. Ett avskaffande av LAS måste bygga på en vilja att ha kvar en svensk modell med arbetsgivarorganisationer och starka fackförbund som har en vilja att förhandla.

Den svenska modellen bygger på att det finns två jämbördiga parter som förhandlar om villkoren på arbetsmarknaden och stadfäster dessa i kollektivavtal. Detta är en modell som LAS-hatarna verkar vilja ta avsteg ifrån. De vill ha starkare arbetsgivare och svagare fackförbund. Mer makt hos arbetsgivaren, mindre till arbetstagarna. Under de förhållandena ser jag inte hur ett avskaffande av LAS kan vara möjligt. Då öppnar vi upp en arbetsmarknad där arbetstagaren inte på något sätt har möjlighet att påverka sin arbetssituation.

Innan Svenskt näringslivs och övriga arbetsgivarorganisationer visar att de värnar den svenska modellen tänker jag vara en LAS-kramare. Jag är övertygad om att om företagen anställer lite ungdomar kommer vi att se mycket mer förbättrade arbetslöshetssiffror än om vi avskaffar LAS, men det är en metod som vi nog får vänta på.

Ökat stöd = vi vill ge pengar?

Alliansens arbetsgrupp, med högskole- och forskningsminister Tobias Krantz, för utbildning presenterar idag sin slutrapport. Det är inte mycket som är nytt, det mesta inom högskolepolitiken är en upprepning av det som Alliansen presterat under den senaste mandatperioden och egentligen inte presenterar några nya skarpa förslag. Det är högt blandat med lågt.

Saco Studentråd arbetar hårt med frågan om en vettig arbetslivsanknytning inom grundutbildningen. Det är viktigt att de som studerar vet vad de blir efter examen, och att de vet hur de kan använda sina kunskaper. Alliansen vill nu ge "ökat stöd" till verksamheter som rör arbetslivsanknytning och samverkan i grundutbildningen. Det är bra att frågan uppmärksammas, men jag måste fråga mig vad "ökat stöd" innebär?

Arbetslivsanknytningen drivs, trots reglering i lag, av eldsjälar ute på högskolorna. Det sker på bekostnad av forskning och måste ofta skötas vid sidan om ordinarie arbetsuppgifter. Som med det mesta krävs det att det att specifika uppgifter ges egna resurser, åtminstone i ett initialt skede. Det är naivt att tro att enskilda kursföreståndare kommer att satsa på en stark arbetslivsanknytning om det inte finns tydliga incitament. Jag hoppas att "ökat stöd" innebär resurser till arbetslivsanknytning.

Vad Saco Studentråd vill se i form av arbetslivsanknytning hittar ni i rapporten en Bro över glappet.

Alliansen pekar även på andra viktiga saker. Grundutbildningen behöver verkligen en resursförstärkning. Jag är besviken över att de inte ens dristar sig till att nämna en siffra om hur mycket de anser saknas i den allt resurssvagare svenska högskolan. Eftersom de i slutet av rapporten lydigt påpekar att inget kan bli realiserat utan godkännande från herr Borg, så anser jag att visioner kring en prislapp hade kunnat presenteras. Kvaliteten de tror ska komma utifrån det nya utvärderingssystemet kommer sannolikt utebli.

Att Alliansen trycker på studenternas rättigheter känns som ett plåster på en skottskada (fritt översatt från engelska). De har försvagat kårerna, kommer att ta bort de viktigaste stöden för studenterna i sin autonomiiver och verkar vilja ha en högskola som bäst passar för förvaltningscheferna. De övertygar inte mig och kommer garanterat inte övertyga kårerna.

Sist men inte minst försöker de sig på att ha en vision om studenters trygghet. Att de ens nämner det omstridda förslaget om det sjunde studiemedelsåret visar på att de inte alls lyssnar på opinionen. Vidare saknar jag tydliga förslag på hur studenter ska kunna tillåtas vara sjuka och vara föräldrar under studietiden. Framförallt förvånas jag över att de inte ens problematiserar övergången mellan studier och arbetsmarknad, och det bristande stöd för studenter för att överbrygga glappet. Det är en stor otrygghetsfaktor.

Det finns mycket mer att nämna, till exempel den av Saco Studentråd efterfrågade rankingen, och förslaget på en särskild utvärderingsmyndighet. Det kommer mera...

Per Henriksson om rapporten.

Saco Studentråds pressmeddelande.

Flodströms avgång får inte leda till mindre debatt

Universitetskanlser Anders Flodström meddelade idag att han avgår från sin tjänst den 1 juli. Ett väntat, men ändå inte önskvärt, besked. Flodströms anledning att avgå är den djupa klyfta som uppstått mellan honom och departementet i diskussionerna kring det nya kvalitetsutvärderingssystemet. Under eftermiddagen har det även dykt upp kritik kring Flodströms ledning av verket, men om det är något som vägts in i avgångsbeslutet lämnar jag osagt.

I Saco Studentråds pressmeddelande sa jag följande:

- Saco Studentråd beklagar Anders Flodströms avgång, och vill framhålla att den inte får leda till mindre debatt inom utbildningssektorn. Att utbildningsdepartementet och Högskoleverket framfört olika åsikter kring kvalitetsutvärderingssystemet har varit en styrka för vårt demokratiska system. Kvalitetsutvärdering av den högre utbildningen är en fråga som förtjänar att debatteras och debatteras igen. Jag hoppas att Anders Flodströms efterträdare också kommer ta sig mandatet att föra en viktig debatt, säger Lisa Gemmel, Saco Studentråds ordförande.

Vi behöver en fortsatt aktiv debatt kring vår högskolas kvalitet och framtid. Det är viktigt med myndighetschefer som står upp för sin åsikt och skapar ett gott diskussionsklimat, även om det självklart finns en tid och en plats för allt, de statliga myndigheterna styrs trots allt genom regeringens regleringsbrev.

Sveriges högskolor behöver en bättre kvalitet och mer resurser. Det är fakta som vi inte kan backa ifrån. Flodströms avgång får inte leda till att diskussionen kring kvalitetsutvärderingssystemet dör.

Fler om avgången: Akademisk frihet, Kåre Bremer, Nicke Grundberg, Per Henriksson på Jusek, German Bender på TCO, Klas-Herman Lundgren

Flexicurity bara en lösning för marknaden?

Den nederländska fackliga centralorganisationen FNV bjöd igår på ett halvdagsseminarium om felxicurity. En professor i arbetsrätt, Ferdinand Grapperhaus, bjöd på sin syn på flexicurity.

Kortfattat så menar han ur hans synvinkel att arbetsmarknaden handlar om equality of resources, det vill säga att alla ska ha samma tillgång till möjligheter. Flexicurity handlar däremot endast om ekonomiska incitament för arbetsgivaren och marknaden. Vill stater skapa en hållbar arbetsmarknad ska reglerna inte bestämmas under lågkonjunktur utan skapas genom förutsättningar för en stabil i högkonjunktur.

Grapperhaus menar att flexicurity missgynnar de som kommer sist in på en arbetsplats - de ryker först, eftersom de inte har fasta kontrakt förrän efter kanske 3-4 år. Alltså menar han att flexicurity ger samma effekter som vissa menar att LAS har i Sverige.

Grapperhaus har satt igång en massa tankar, så det här inlägget blir endast dessa korta punkter. Men det är värt att tänka på vem flexicurity faktiskt gynnar och vilka effekter det får. Främst måste vi alla komma ihåg, ska vi ha vad arbetsgivarna kallar en mer "flexibel" arbetsmarknad måste vi ha en a-kassa som kan möta de uppsägningar som kan komma genom detta. Flexibilitet kräver en starkare offentlig säkerhet - inte dyra privata försäkringar.