Vad vill S med högskolan?

Med Camilla Georgsson. Debattartikel från Dagens Arena 7 oktober 2013.

Högskolan är den största enskilda statliga sektorn, där en halv miljon personer på något sätt är verksamma. Som politikområde står dock högskolan sällan i fokus.

Vi välkomnar därför Högskolelyftet som Socialdemokraterna presenterade häromveckan. I den svenska högskolepolitiken, där det folkpartistiska utbildningsdepartementet hafsigt genomför rekordsnabba, och oåterkalleliga, reformer, har socialdemokratin en möjlighet att bidra med visioner, riktning och mål.

En politik för den högre utbildningen måste vila på ideologi. Högskolan ska vara en aktör med stor frihet gällande utbildning och forskning, men ska samtidigt samspela med det omgivande samhället.

Det gör högskolepolitiken speciell. Högskolelyftet visar på stora socialdemokratiska ambitioner för högskolan, men förslaget lämnar en hel del att önska. Framför allt gäller detta just det övergripande och långsiktiga syftet med högre utbildning.

Högskolan ska främja frihet och jämlikhet. Alla ska inte studera på högskolan, men de som vill ska kunna göra det och ha möjlighet att slutföra sin utbildning oavsett bakgrund och var i livet de befinner sig. Det måste vara grunden i en socialdemokratisk politik.

Breddad rekrytering utgör därför ett välkommet fokus i Högskolelyftet. Mångfald berikar, även på högskolan. Vi ser fram emot de konkreta förslag som bör följa på området.

Fler än någonsin söker till högskolan, men utbildningsplatserna minskar. Socialdemokraternas förslag om att utöka antalet platser vid högskolan, och stärka kvaliteten i utbildningarna, är ett bra initiativ.

Kvalitetssatsningen avser i ett första skede endast lärarutbildningen. Här vill vi varna för att rikta resurser för snävt, då många utbildningar lider av kvalitetsbrister på grund av resursurholkning.

Vi välkomnar dock satsningen med en förhoppning om att den blir reell, breddad och långsiktig. Detsamma gäller förslagen om utökade möjligheter till omskolning och vidareutbildning mitt i arbetslivet, där förändringar gällande både studiemedel och a-kassa måste till för att förslaget ska kunna få avsedd effekt.

Arbetslivsanknytning är inte per definition bra eller dålig. Som med allt annat beror det på vad som läggs i begreppet och vilka åtgärder som knyts till det. Arbetslivsanknytning ska vara en hjälp för studenten att lära känna sin framtida arbetsmarknad och också vara en utjämnare vad gäller social bakgrund. Förslaget om studentmedarbetare är därför felriktat och överflödigt. De jobb- och praktikförmedlare som Socialdemokraterna vill satsa på kan ha en plats på högskolan, men de måste ha ett större uppdrag än att endast förmedla extrajobb.

Det vi ställer oss mest frågande till i Högskolelyftet är förslaget om treterminssystem. Detta ska enligt förslaget vara obligatoriskt för högskolorna, men frivilligt för individen. Förslaget är, i vårt tycke, såväl ogenomtänkt som ogenomförbart. Utbildningskvaliteten löper stor risk att bli lidande om detta tvingande förslag genomförs. Vi hurrar för ambitionen, men ser hellre att den fokuseras på förslaget om relevanta sommarkurser.

Den högskolepolitik som regeringen driver är fragmentarisk och kortsiktig. Politiken för detta självständiga och trögrörliga politikområde måste vara väl sammanhållen och grundas på en tydlig tanke om vilken roll högre utbildning ska spela. För individen, för arbetsmarknaden och inte minst för ett demokratiskt samhälle. Högskolelyftet är ett steg på vägen för svensk högskola, men frågan kvarstår dock: Vad vill socialdemokratin med den högre utbildningen?

Välkommen, Björklund!

Texten finns även på Sacobloggen.

Väntan på de nya ministrarna har varit lång och spännande. Det har spekulerats i hur mycket Reinfeldt skulle röra om i grytan. Och visst blev det omrört (och även lite rörigt där ett tag). Förvirringen huruvida det var Björklund eller Sabuni som skulle ha ansvar för högskola och forskning klarnade först när ett nyhetsbrev landade i inkorgen. Men nu kan Saco Studentråd med glädje välkomna Jan Björklund till det roligaste politikområdet!

Lite förvånade blev Saco Studentråd över att en minister nu har hela ansvaret för den ”raka” utbildningslinjen – från förskola till forskning. Jag tror att det är på gott och ont som en person har ansvaret för allt.

Drömläget är ju att ett ansvar som detta gör att utbildningspolitiken äntligen får den helhetssyn som behövs för att se hur beslut på förskoleområdet får efterverkningar i högskolan. Regeringen har nu ett guldläge för att verkligen ta ett helhetsgrepp kring hela utbildningsväsendet för att ge alla elever samma möjligheter att nå högskolan. Att en person har ansvaret för de fyra största områdena inom utbildningsdepartementet innebär sannolikt att statssekreterarna kommer att spela en ännu viktigare roll de närmsta fyra åren. Frågan blir ju då vem som verkligen bestämmer på departementet.

Oavsett vem det är som kommer att styra utbildningsdepartementet är det dags för Björklund att se till att högskolan får mer resurser. Samhällsvetenskap- och humaniorastudenter har inte automatiskt fått fler timmar med sina lärare bara för att det är en ny minister. Arbetslivsanknytningen lyser fortfarande med sin frånvaro på allt för många utbildningar. Anknytningen till forskningen måste också bli bättre och lärarna måste ha tid att forska. Dessutom har Björklund en autonomireform, experimentet med studieavgifter och ett nytt kvalitetssystem att övervaka under mandatperioden. Ett hårt jobb, även för den som inte har implementeringen av en ny skollag på sitt bord.

Saco Studentråd vill även gratulera Nyamko Sabuni till utnämningen till biträdande utbildningsminister. På hennes bord ligger studiemedlen och därmed ansvaret för den viktiga frågan att se till att studiemedlet och socialförsäkringarna samspelar på ett bättre sätt. Som det ser ut i dagsläget finns det alldeles för många glapp i studenternas trygghetssystem. Sabuni, vår nya socialförsäkringsminister Ulf Kristersson och huvudsekreteraren för socialförsäkringsutredningen Irene Wennemo bör sätta sig ner och en gång för alla se över hur socialförsäkringsreglerna i dagens form stänger ute studenter.

Utbildningsdepartementet har stora utmaningar framför sig. Nu är det upp till bevis för Björklund och Sabuni. Än en gång, grattis! Och lycka till med Sveriges viktigaste departement!

Utbildningspolitisk debatt

Idag anordnade Saco Studentråd och Stockholms universitets studentkår en utbildningspolitisk debatt ute på Stockholms universitet. Panelen bestod av högskole- och forskningsminister Tobias Krantz (FP) och riksdagsledamöterna Betty Malmberg (M), Mikael Damberg (S) och Rossana Dinamarca (V).

Det var en, med Stockholms universitets mått mätt, välbesökt debatt med runt 60 gäster. Det som debatterades var främst frihets- och kvalitetspropositionerna samt studenters ekonomi. I diskussionerna kring frihets- och kvalitetspropositionerna framkom inget nytt. Alliansen tycker att deras förslag är bra, oppositionen tycker inte det. I diskussionen kring studenters ekonomi saknade jag tydliga ansatser och viljor från alla utom Dinamarca att faktiskt vilja höja studiemedlet. Damberg håller fast i sin åsikt om att det främst är studenter med barn som behöver förbättrade villkor. Men vid en studiemedelshöjning förbättras även deras situation. Krantz anser att studiemedlet bör höjas, men att ekonomiska avvägningar bör göras.

Efteråt kommenterade Kajsa Borgnäs. ordförande för S-studenter, och Erik Schiller, styrelseledamot Liberala ungdomsförbundet, debatten. Tyvärr var jag tvungen att springa iväg, och kunde inte lyssna.

Det var en väldigt bra debatt, som livesändes genom ideella krafter i form av Humanistiska föreningen. Tack! Debatten finns att titta på här. Det var även en del i publiken som twittrade, och det flödet hittar du här.

Bättre sent än aldrig...

...passar jag på att välkomna moderaternas nya talesperson för högre utbildning, Lars Hjälmered in på arenan. Jag hoppas att vi får möjlighet att träffas och prata utbildningspolitik! (Det är ju trots allt något av det roligaste som finns.)

Ny tid, ny stil?

Idag hoppade jag av buss 3 på Mälartorget istället för Tegelbacken. Jag har börjat mitt nya uppdrag som ordförande för Saco Studentråd. Jag har valt precis rätt år att vara ordförande för Sveriges största fackliga studentorganisation. Under 2010 händer det otroligt mycket.

Jag hoppas att ingen har missat att det är valår. Den 19 september är det upp till bevis för Alliansen. Har de styrt Sverige så som svenskarna vill, eller är det dags för (ännu ett) regimskifte? Vad gäller utbildningspolitiken finns det mycket kvar att önska. Resurserna till grundutbildningen är fortfarande låga med stora, ibland oförklarliga, skillnader mellan samhällsvetenskap/humaniora och naturvetenskap/medicin. Med utökningen av utbildningen inför höstens antagning ökar mina farhågor kring utbildningens kvalitet. Själv hoppas jag på att utbildningspolitiken blir central i årets valrörelse. Sverige går allt mer mot en samhällsekonomi som baseras på tjänstemän snarare än arbetare. Detta innebär att allt fler på arbetsmarkanden har en akademisk bakgrund. För att vi ska få den bästa arbetskraften krävs den bästa utbildningen. Dit har vi ännu en bit kvar att vandra.

1 juli 2010 kommer det inte längre att finnas ett kårobligatorium i Sverige. Detta innebär en stor omställning för Sveriges studentrörelser. Inte bara de före detta obligatoriska studentsammanslutningarna kommer att beröras av avskaffandet, utan även organisationer som Saco Studentråd måste hitta ett förhållningssätt till de nya förutsättningarna. För min del tror jag att studentkårerna och studentrörelsen kring kårerna har en hård tid framför sig, men att de kommer hitta nya former för sitt arbete och göra ett minst lika bra jobb som tidigare.

Snart (slutet av januari är det sagt) läggs propositonen om avgifter för utländska studenter. Enligt ryktena ska utbildning avgiftbeläggas för studenter utanflör EU/EES från och med 2011. Det är snart. Jag, såväl som Saco Studentråd, är emot avgifter. Det finns många anledningar till varför studieavgifter ska införas, bland annat farhågor kring rekrytering. Men en av de största anledningarna är risken för spillover-effekter, dvs. risken att även de som bor i Sverige ska betala för utbildning. Det pratas mycket om att det ska lagstiftas om att EU/EES-medborgare, och svenska medborgare såklart, inte ska betala för att studera. Det är en fin tanke, men det verkar som om poltikerna glömmer att de lagar de stiftar kan de lika snabbt riva upp igen. Lagstiftning betyder alltså inte mycket i form av säkerhet mot studieavgifter, så länge bestämmelsen inte förs in i regeringsformen. Men den sannolikheten är inte så stor.

Det finns alltså all anledning att hålla lite koll på utbildningspolitiken under året!