MItt tal till Saco Studentråds kongress 2011

Jag vill hälsa er hjärtligt välkomna till Saco Studentråds kongress 2011. Ett litet extra välkommen vill jag ge till våra gäster och ni som är här för första gången. Vi kommer att ha en fantastisk helg ihop!

Jag heter Lisa Gemmel och har de senaste två åren haft förmånen att vara ordförande för Saco Studentråd. Det har varit två omtumlande år präglade av hårt arbete, valrörelse och studenters trygghet.

Den 22 juli satt jag i soffan och scrollade på twitter. I flödet fastnade jag på en uppdatering från Anna Ekström, före detta ordförande i Saco, om att centrala Oslo var sprängt i luften.

Den kvällen gick jag och la mig med vetskapen att flera engagerade ungdomar fått mista livet i ett terrordåd. Sammanlagt miste 77 personer livet i Oslo och Utöya den 22 juli på grund av att de ville förändra världen. Allas lika värde och demokrati var det så kallade hotet som låg till grund för det fruktansvärda terrordådet.

I möten med andra organisationer har jag ibland kunnat känna att mitt arbete var, inte irrelevant,

men kanske, som Fredrik Reinfeldt väljer att kalla det, ett särintresse. I år har det stundtals känts trivialt att arbeta för studenters rätt till bra villkor när de är sjuka. Men att studenter ska ha en vettig sjukpenning är del av något större.

Saco Studentråds vision är ett kunskapssamhälle för alla med, med en hög kunskapsnivå, högt välstånd och stor individuell frihet under ansvar. Det är en vision jag delar. Men det är en vision som förpliktigar.

Av eleverna som gick ut nian i våras var endast 82,5 procent behöriga till alla nationella programmen i gymnasiet, enligt Skolverket. Till viss del beror det på skärpta behörighetsregler, men 17,5 procent av alla som gick ut nian var obehöriga till naturvetenskap- och teknikprogrammen i gymnasieskolan. Det är varken min eller Saco Studentråds vision. För att nå min vision krävs det duktiga och engagerade lärare som får lön och uppmuntran som möter deras kunskapsnivå, för att så många som möjligt ska kunna tillgodogöra sig den kunskap de behöver för att klara sig i samhället och, om de vill, kunna studera vidare. Men det behövs även arkitekter som kan hitta nya sätt att bygga bort bostadsbristen som ungdomar och studenterna möter när de vill uppfylla sina drömmar. Det behövs ingenjörer som kan bygga hållbara spårvägar och bussar så att kommunikationen inte blir ett hinder för att tillägna sig kunskap, precis som det behövs läkare och psykologer som kan ta hand om studenter som blir sjuka eller mår dåligt under utbildningen. Det behövs även jurister och samhällsvetare som kan skapa ett samhälle där alla har rätt till kunskap och en möjlighet att studera. Vi här inne är nyckeln till min vision.

Under året har Saco Studentråd arbetat med studenters tillgång till trygghetssystemen. Genom kampanjen Studielinjen har Saco Studentråd om och om igen berättat för politiker att det är ohållbart att en student som är sjukskriven under sommaren har 0 kronor i sjukpenning. Vi har pratat om hur viktigt det är med att kunna vara sjukskriven deltid som student för att i en långsam takt kunna återvända till studierna efter en depression. Saco Studentråd har även belyst den ohållbara i att nyexaminerade studenter läser kurs på kurs på studiemedel för att försörja sig när de egentligen vill arbeta, men inga andra möjligheter till försörjning står till buds. Genom en Studielinje parallellt med arbetslinjen skulle även studenter kunna känna sig trygga i att systemen finns där för dem vid sjukdom och arbetslöshet.

Arbetet med Studielinjen är inte bara viktigt för de studenter som i framtiden kommer att drabbas av sjukdom – det är även viktigt för samhället. Studielinjen handlar om synen på kunskap och studenter, hur vi värdesätter dem som väljer att lägga ner flera år på sin utbildning för att stärka sig själva och bidra till samhället. Att stärka trygghetssystemen för studenter handlar inte om ett särintresse, det handlar om att stärka rätten till utbildning. Genom att inte behöva vara beroende av föräldrar eller partner när det oförutsedda händer under studietiden, jämnar vi ut spelplanen ännu mer. Genom att ge så många som möjligt tillgång till högre utbildning bygger vi inte bara ett kunskapssamhälle, vi skapar även förutsättningar för en starkare demokrati.

Maria Ehlin Kolk, vice ordförande för Saco Studentråd, säger väldigt ofta att alla organisationer inte kan rädda världen. Saco Studentråd kan definitivt inte göra det. Men vi kan göra det vi är bäst på – bedriva studerandefacklig verksamhet för att de studenter som kommer efter oss ska få en ännu bättre utbildning och studietid.

Jag är övertygad om att utbildning och bildning är det bästa sättet att bekämpa fördomar och, så långt det går, terrordåd som det på Utöya. Därför blir det arbetet ni i studentsektionerna och vi i Saco Studentråd bedriver så oerhört viktigt. Engagemanget i våra studentsektioner lär oss demokrati och att vi alla behövs för att skapa förändring i vår vardag och i samhället. 

Så tänk på det nästa gång ni försöker få en student att förstå vitsen med ett medlemskap i facket, slåss mot er förbundsstyrelse för samma inflytande som alla andra medlemmar, eller tvingas välja mellan ett möte och välbehövliga högskolepoäng. Varje dag arbetar vi här inne för min och Saco Studentråds vision; ett kunskapssamhälle för alla. Det arbetet är viktigare än någonsin. Det är vårt ansvar och privilegium att bidra till ett samhälle där alla har tillgång till kunskap demokrati.  

Tack

Står vi upp för de nyexaminerade akademikerna?

Fem medlemmar i olika Sacoförbund skriver idag i en artikel på SvD Opinion om hur de ser på Sacos nye ordförandes, Göran Arrius, prioriteringar. Författarna lyfter bland annat frågan om den förändrade arbetsmarknad de nyexaminerade akademikerna står inför.

För att komma in på arbetsmarknaden idag harvar ofta nexaminerade akademiker runt på vikariat, visstidsanställningar eller får starta eget som konsulter för att kunna får arbeta med det de är utbildade till. För många är det här ett bra sätt att komma in på arbetsmarknaden - det första jobbet är oerhört viktigt för en vidare etablering på arbetsmarknaden. Men vad händer när du är inne på ditt tredje vikariat, din fjärde visstidsanställning eller när konsultandet inte bär sig?

Istället för att vara foten in på arbetsmarknaden riskerar de tillfälliga jobben bli den enda arbetsmarknaden. Vad händer med karriären för unga akademiker som aldrig får ett fast jobb? Hur fungerar det med bostad, familj, lön och förmågan att prestera? Mina gissningar är: ganska dåligt. Lägg till en försämrad a-kassa och att ekonomin nu är på väg ner igen så jublar inte jag som är på väg ut i arbetslivet.

Inom Saco finns Saco Studentråd, organisationen jag just nu är ordförande för. På Sacos kansli finns ett helt gäng kompetenta utredare. Ändå verkar den ovanstående frågeställningen ha hamnat mellan stolarna. Men det är något som jag och flera med mig inom Saco vill jobba för. Liksom artikelförfattarna tror jag att Saco måste bli tuffare i vissa frågor. Framförallt vill jag att Saco ska bli bättre på att företräda sina medlemmar som är nya på arbetsmarknaden. Jag sätter stor tilltro till att Göran Arrius som ny Sacoordförande är villig att lyssna på mig, min organisation, och de nyexaminerade medlemmarna.

Våga visionera

Miljöpartiet är på krigsstigen. Det är uppenbart att de strävar mot att bli ett parti för akademiker. Ett parti för de som vill ha en kunskapsbaserad politik med starkt fokus på högre utbildning. De har valt en doktorand och en folkhögskolelärare till språkrör och senast idag ägnade Åsa Romson en hel debattartikel åt hämningslöst flörtande med studentorgansiationer. Utan att på något sätt vara partipolitiskt bunden hade jag kunnat skriva nästan exakt den artikeln utifrån Saco Studentråds visionsprogram.

Efter mandatperiodens förändringsiver inom utbildningssystemet har det varit tyst på utbildningsfronten. Idag tillsattes en ny forskningsberedning där utbildningsdepartementet inte visar att de inte direkt brinner av förändringsiver. Det finns inte en enda representant för det unga forskarkollektivet.

Vi har tappat visionerna för den svenska utbildningen och bildningen. Var är diskussionerna kring varför barn och unga behöver en kvalitativ skolgång? Varför reagerar vi inte mer när allt fler studenter utan problem klarar av att arbeta minst halvtid vid sidan om sina studier? Var är satsningarna på den samhällsvetenskapliga forskningen och den sociala ingenjörskonsten?

Jag vill gärna prata om en forskningsförberedande förskola. Inte med syftet att alla ska läsa på högskolan, utan med ambitionen att alla barn ska få en likvärdig skolgång som uppmuntrar till nyfikenhet och lust att lära. Det ska också finnas en ambition att alla ska lämna skolan med kunskaper för att kunna klara sig i samhället. Det här är diskussioner som är mer relevanta än huruvida betyg ska ges från årskurs sex eller åtta.

Inom högskolan rör sig rättmätigt mycket av diskussionerna kring kvalitet och lärarledd tid. Historierna jag hör från vissa studenter på framför allt samhällsvetenskapliga och humanistiska utbildningar är skrämmande - två timmars undervisning i veckan, Historien om IKEA som enda kurslitteratur på en 7,5 hp-kurs osv. Det är inte värdigt ett land som framhäver sig självt som en kunskapsnation. Vad vill vi med den högre utbildningen? Är den endast till för att ge jobb, eller har vi ambitioner om en välutbildad och bildad befolkning? Den högre utbildningen är nyckeln till de innovationer och forskningsresultat regeringen är ute efter - utan bra grundutbildning ingen bra forskning, och utan bra forskning ingen bra grundutbildning.

Bra utbildning, på alla nivåer, är nyckeln till utveckling och ett demokratiskt samhälle. Jag välkomnar därför Miljöpartiets fokus på utbildningsfrågor, och hoppas att fler partier följer efter. Det behövs högre ambitioner för utbildningen i Sverige. Det är dags att börja prata om visioner, annars kommer vi halka efter. Och vid visioner är inte ens Miljöpartiet än.

Studentfackliga söndagsfunderingar

Jag har lämnat Medicine studerandes förbunds fullmäktige och sitter nu på ett tåg på väg till FSAStudent, våra arbetsterapeutstudenter. I torsdags hade jag ynnesten att äta middag med DIK Students nyvalda, tillika LUS avgående, ordförande Christoffer Ivarsson.

En av de bästa sakerna med att vara ordförande för Sveriges största fackliga studentorganisation är att jag får åka runt och träffa alla dessa förbund och förbundsrepresentanter. Det anordnas seminarier, paneldebatter, det skrivs artiklar och det hålls fackliga grundkurser. Framför allt fostras en helt ny generation fackliga representanter. På mina möten och träffar möts jag ofta av idérika och talangfulla unga fackliga aktivister, lika engagerade i professionfrågor som de är drivna i lönebildning, etableringsproblem på arbetsmarknaden och jämställda arbetsplatser. De visar på nya, spännande idéer, vill utveckla studentverksamheten och lära sig mer, förändra, förbättra. Jag blir lika inspirerad varje gång. Gott så. Men är det verkligen jag som ska vara mottagaren av alla idéer och inspiration?

Sacoförbunden är bra på att rekrytera och erbjuda förmåner till studenter. Det är bra, ett fackligt medlemskap ska löna sig och vara lika självklart och relevant termin ett på högskolan som det är år 27 på arbetsmarknaden. Men jag funderar över om förbunden verkligen nyttjar det engagemang och de idéer som kommer från studenterna. Ibland är det den där nya, oprövade - och lite skrämmande - idén som är det som får genomslag. Att ge studenterna mer utrymme är att ge mer utrymme till framtiden, vi som en gång ska bära förbunden.

Sacoförbunden är unika i organiseringen av studenter i sektioner och i en centralorganisation. Organiseringen av studenter är det vi kommer att vinna på i slutändan, tror jag, men då måste vi alla få plats och ges utrymme. Vi är bra på det, men kan bli bättre.

Lägg ner Sida och lägg pengarna på Sveriges universitet och högskolor!

Sverige har ett stort och viktigt arbete framför oss. Vi måste förklara varför det är värt 100 000 kr för att läsa ett år på en masterutbildning i ekonomi för studenter från tredje land som har ont om pengar. Vi måste locka med mindre än 8 timmars undervisning i veckan, dåligt klimat och bostadsbrist. Vi kan inte erbjuda speciellt många stipendier, de fullkostnadstäckande stipendierna är ännu färre. Är det detta regeringen var ute efter när de införde avgifterna?

Det kan debatteras för och emot i all oändlighet kring avgiftsbelagd utbildning. Argumenten från de olika sidorna är sällan nya, och vi har för länge sedan slutat lyssna på varandra. Avgifter är och förblir en dålig idé i min värld. Det finns inget bättre bistånd vi kan ge än att låta en person från ett land med sämre högre utbildning och sämre villkor än Sverige komma hit och ta sin examen. Personen kommer inte bara få leva i ett land med fungerande demokrati och pressfrihet, utan även en massa kunskap som den kan ta med sig hem igen och dela med sig av. Kunskapen kan inte hamna i "fel" fickor som pengar lätt, vi behöver inte muta inflytelserika personer för att kunskapen ska nå rätt personer och med rätt stöd i sitt hemland kan kunskapen föras vidare.

Vi behöver nu fokusera på hur vi kan sänka avgifterna, förbättra utbildningskvaliteten och bygga bort bostadsbristen. Viktiga områden som borde ha varit lösta långt innan en tanke på avgifter ens kom till stånd. Vi måste göra det attraktivt att studera i Sverige, för både svenska och utländska studenter.

En person i min närhet utbrast: "Lägg ner Sida och lägg pengarna på Sveriges universitet och högskolor!". Personen i fråga menar att studenter från tredje land i Sverige ger mycket mer "outcome" än arbetet och biståndet Sida ger. Även om jag inte håller med i sak, är det ett intressant uttalande. Hur skulle biståndet se ut om det var mer fokuserat på utbildning? Skulle det förbättra biståndet? Jag tror på utbildning som en väg till en bättre värld. Utbildning ökar möjligheten att få jobb, minskar mödradödligheten och skapar en större jämlikhet. Det är områden som mer eller mindre tangerar Millenniemålen. Hade ett ökat fokus på utbildning och utbildningsutbyte gjort att vi varit ett steg närmare att nå dem?

Sverige måste våga satsa på utbildning ur ett internationellt perspektiv, och då måste det till fler stipendier och fler möjligheter för de från de fattigare länderna att komma hit att studera. Helst i kombination med avgiftsfri utbildning. I Sverige kanske det är lätt att avgiftsbelägga högre utbildning ur ett skatteperspektiv. Ur ett globalt perspektiv tror jag långsiktigt att det är katastrofalt. Och det gäller för all utbildning i världen. Kunskap och bildning måste vara (kostnads)fri.

Om studieavgifter: DN, University World News om den allt dyrare utbildningen.

Jag har tidigare skrivit om avgifter.

Ge oss studielinjen!

Jag och Saco Studentråd har idag publicerat följande artikel på Newsmill:

Saco har i dagarna presenterat rapporten Kan arbetsmarknadens parter ta ett större ansvar för socialförsäkringarna?. De tecknar där en bild över hur ansvaret för sjukförsäkringen och, framförallt, arbetsskadeförsäkringen skulle kunna föras över på parterna. Under avsnittet Studenter konstateras det återigen att det är viktigt att se över trygghetssystemen för studenter. Saco säger även att studenterna aldrig passat in i nuvarande system, som bygger på inkomstbortfallsprincipen, och att de behöver en särskild lösning.

Saco Studentråd kommer till samma slutsats om och om igen - studenterna behöver en egen socialförsäkringslösning. Och låt oss säga en gång för alla. Det är inte för att är synd om studenterna. Vi kräver inte en ersättning högre än studiemedlet eller förmåner som aldrig skulle tillfalla arbetstagare. Vi kräver däremot ett skydd som räcker året om, som inte är beroende av studiemedlet och som medger deltidssjukskrivning. Vi kräver även att studenter som får barn under studietiden ska få mer än 4 000 kronor i månaden efter skatt i föräldrapenning. Detta eftersom det inte är rimligt att studenter får sämre skydd än sina arbetande jämnåriga.

Det har gjorts ansträngningar för att ge studenter trygghet vid sjukdom eftersom studiemedlet går över till ett bidrag vid sjukskrivning i mer än 30 dagar. Detta skydd finns dock bara så länge studenten har ansökt om studiemedel. När sommaren kommer och sjukskrivningen kvarstår finns det bara försörjningsstöd eller snälla släktingar att tillgå som försörjning. Om studenten har tur. Likaså kan studenter som inte har en försörjning efter examen räkna med ett besök till socialtjänsten eller hoppas på att ha föräldrar som har råd att försörja dem. En student som blir förälder och vill vara föräldraledig, men inte har arbetat innan studierna, kan räkna med en månadsinkomst på 4 000 kr efter skatt. Orimligt.

Socialförsäkringssystemet är helt enkelt varken skapat eller hållbart för studenter. Eftersom de flesta studenter inte förvärvsarbetar alls, eller tillräckligt mycket för att kvalificera sig till trygghetssystemen, behöver studenter kvalificera sig på sina egna meriter.

Saco Studentråd har, liksom många studentorganisationer, länge drivit frågan om en bättre trygghet för studenter. Vi har sedan 1997 vartannat år gett ut Utbildning straffbart?, tillsammans Stockholms universitets studentkår, Umeå studentkår och Uppsala studentkår, där vi varje gång har påpekat det bristande skyddet för studenter inom socialförsäkringarna. Det finns en förståelse för problematiken bland insatta politiker, men sällan en uttrycklig vilja att göra en faktisk förändring. Studenter är helt enkelt inte en prioritering i dessa sammanhang.

Ibland måste politiker våga vara framåtsyftande och inte bara titta på var ett kollektiv är just nu. Studenter är inte "lönsamma" ur ett ekonomiskt perspektiv under studietiden, men på lång sikt bidrar de till ökat välstånd. Att ge studenter en tryggare studietid kan visa sig vara lönsamt om det innebär att fler studenter tar examen på kortare tid.

I den studiesociala utredningen från 2009, Stärkt stöd för studier, föreslogs att studenter skulle kunna vara sjukskrivna med omvandlat studiemedel högst ett år, både vid hel och vid halv studieoförmåga. Det är med stor besvikelse vi ser att ingenting har gjorts för att införliva detta.

Saco Studentråd sätter nu sitt hopp till den parlamentariska socialförsäkringsutredningen, under ledning av Gunnar Axén, att ge studenterna ett heltäckande socialförsäkringssystem utifrån studenternas förutsättningar.

Problemen uppstår eftersom socialförsäkringarna är uppbyggda efter arbetslinjen och inkomstbortfallsprincipen, två villkor de flesta studenter inte kan uppfylla. Studenter måste få tillgång till socialförsäkringarna på sina egna villkor. Det är dags att ge studenterna en studielinje

LSU + Saco Studentråd = ?

Saco Studentråd har länge varit medlemmar i LSU - Sveriges ungdomsorganisationer. Någon gammal räv minns säkert när vi gick med, själv har jag inte en aning. LSU är en paraplyorganisation för ungdomsorganisationer i Sverige. De driver frågor om ungdomars organisering, ur alla möjliga vinklar. Det kan tyckas märkligt att en facklig studentorganisation är medlemmar i en paraplyorganisation som främjar ungdomars organisering, men vid närmare eftertanke tycker jag att det är fullt naturligt.

Facket har varit experter på organisering, och är det fortfarande till stora delar. 2009 var 71% av Sveriges befolkning fackligt organiserade. Det är inte illa. Däremot har organiseringsgraden sakta men säkert sjunkit de senaste åren för det fackliga kollektivet i stort. Saco ökar fortfarande. Facket är alltså inte lika bra på att organisera sig som förut.

Trots att Sacos förbund har ökat i medlemsantal, står tyvärr inte studenterna för den ökningen. De senaste fyra åren har vi legat mellan 96 000 och 97 000 studentmedlemmar genom våra förbund. Vi har inte direkt sjunkit, men heller inte ökat. Saco Studentråd har ingen rekryterande funktion, men ska samtidigt skapa förutsättningar för förbunden att bättre kunna attrahera medlemmar genom att vara relevanta och driva frågor som verkar attraktiva för potentiella medlemmar. Och här har vi stor draghjälp av LSU. Precis som LSU är den samlande kraften för ungdomsorganisationer i Sverige, är Saco Studentråd det samlande kraften för studentsektionerna i Saco. Genom LSU kan vi stöta och blöta problem som dyker, prata om hur vi inom organisationen kan förbättra studenternas inflytande och ta del av utbildningar. Och vi kan prata organisering, diskutera organisation och ifrågasätta och själva och vårt varande på att sätt som är svårt när den egna organisationen är den enda referenspunkten.

Saco Studentråd måste blir bättre som organisation och möjligheten att träffa andra organisationer som drivs av unga ger oss en bra hjälp på vägen. Och jag är övertygad om att Saco Studentråd kan ge lika mycket tillbaka till LSU.

Studielinjen

Idag skriver jag följande på Sacobloggen:

Saco Studentråd konstaterar om och om och om igen att studenter inte passar in i socialförsäkringssystemen. Sjukdom, föräldraskap och arbetslöshet omöjliggörs för en del studenter eftersom en redan ansträngd ekonomisk situation kan istället bli en katastrof. Tyvärr är det inte alltid lätt att förutse lunginflammationen eller att den annars vanliga sommarjobbsarbetsgivaren går i konkurs i maj. I de fallen kan studenter stå helt utan skyddsnät.

Det har gjorts ansträngningar för att ge studenter trygghet vid sjukdom eftersom studiemedlet går över till ett bidrag vid sjukskrivning i mer än 30 dagar. Detta skydd finns dock bara så länge studenten har ansökt om studiemedel. När sommaren kommer och sjukskrivningen kvarstår finns det bara försörjningsstöd eller snälla släktingar att tillgå som försörjning. Om studenten har tur.

En student som blir förälder och vill vara föräldraledig, men inte har arbetat innan studierna, kan räkna med en månadsinkomst på 4 000 kr efter skatt. Orimligt. Studenter som inte har en försörjning efter examen kan räkna med ett besök till socialtjänsten eller hoppas på att ha föräldrar som har råd att försörja dem.

Socialförsäkringssystemet är helt enkelt inte hållbart för studenter. Eftersom de flesta studenter inte förvärvsarbetar alls eller tillräckligt mycket för att kvalificera sig till trygghetssystemen behöver studenter kvalificera sig på sina egna meriter.

Saco Studentråd är av åsikten att heltidsstudier ska vara heltidsstudier. Det ska räcka att studera på heltid för att bli inkluderade i ett fullvärdigt trygghetssystem.Saco Studentråd kommer under 2011 driva frågan om studenters trygghet och inkludering i socialförsäkringssystemen. Vi är övertygade om att för att detta ska ske behövs det enstudielinje. Med det menar Saco Studentråd följande:

Studenter är idag inte fullt ut inkluderade i trygghetssystemen, i vissa fall till och med exkluderade. En heltidsstudent kan inte bli sjuk, bli förälder eller bli arbetslös utan att behöva oroa sig för de ekonomiska konsekvenserna. Detta leder inte bara till problem för den enskilde studenten, utan även till kostnader för samhället då studenten kanske inte har möjlighet att slutföra sin utbildning.

Problemen uppstår eftersom socialförsäkringarna är uppbyggda efter arbetslinjen och inkomstbortfallsprincipen, två villkor de flesta studenter inte kan uppfylla. Studenter måste få tillgång till socialförsäkringarna på sina egna villkor – det behövs en studielinje.

Håll utkik efter mer från Saco Studentråd om studenters trygghet. Under tiden kan du läsa om problem och lösningar i Utbildning straffbart? och om Anna som råkade illa ut när hon drabbades av en svår sjukdom.

Framtidens kvinnliga ledare - nominera ideella krafter!

Det är väldigt roligt, men stundtals svårt, att vara ledare. Ibland kan det till och med vara extra svårt att vara kvinnlig ledare, eftersom vi har lite svårt att uppfylla "mallen" av den vita- medelåldersman-chefsbilden. Därför är det fantastiskt att Ledarna och Shortcut tillsammans listar Framtidens kvinnliga ledare (FKL).

Förra året var jag på presentationen av FKL-listan. Jag blev då ganska upprörd över att det fanns så få ideella ledare på listan och hade högt flygande planer på att göra något åt det hela. Det blev en lista, som jag satte ihop med hjälp av Rättviseförmedlingen. Förhoppningsvis är några av namnen intressanta för FKL i år.

Nu är det i alla fall dags igen att nominera. Även om jag kan tycka att FKL kan behöva ändra sina kriterier så att de blir mer "allmänt" hållna, tror jag att en stor anledning till att det finns så få ideella kvinnliga ledare på listan är att de är så få nominerade. Juryn kan inte gärna utse någon de inte vet existerar.

Jag har därför en önskan: Alla ni som känner en fantastisk, ung, kvinnlig ledare i ideell sektor- nominera henne! Tillsammans kanske vi kan öka närvaron av ideella ledare på listan.

Bloggen är död - länge leve bloggen!

Det har varit tyst på min blogg. Det har väl inte direkt varit en medveten tystnad, men lusten att bidra till någon form av debatt dog lite under valrörelsen. Som studentrepresentant blir det väldigt mycket valrörelse, och just den utbildningspolitiska debatten kom att handla om precis allt utom varför den högre utbildningen är viktig för samhället. Vi kan prata ihjäl oss om samverkan och lärarledd tid, men förstår vi inte syftet med högskoleutbildning kan vi lika gärna lägga ner. Mitt engagemang dog lite, och bloggandet med det.

Nåväl. Bloggskuggan. Jag hoppas att komma ur den. När jag väl har ett uppehåll i skrivandet är det svårt att komma igång igen. Men jag behöver bloggandet och skrivandet för att hålla igång mitt engagemang. Och vad är egentligen en förtroendevald utan engagemang? Alltså - skärpning på alla bloggfronter. Härmed får ni ett löfte om att 2011 är året då jag ska blogga vettigt minst en gång i månaden! (Ni förstår ju själva att det här inte räknas som ett sådan inlägg.) Och jag tar gärna emot pepp och idéer om vad ni vill att jag ska skriva om! Lisa är tillbaka!