Välkommen, Björklund!

Texten finns även på Sacobloggen.

Väntan på de nya ministrarna har varit lång och spännande. Det har spekulerats i hur mycket Reinfeldt skulle röra om i grytan. Och visst blev det omrört (och även lite rörigt där ett tag). Förvirringen huruvida det var Björklund eller Sabuni som skulle ha ansvar för högskola och forskning klarnade först när ett nyhetsbrev landade i inkorgen. Men nu kan Saco Studentråd med glädje välkomna Jan Björklund till det roligaste politikområdet!

Lite förvånade blev Saco Studentråd över att en minister nu har hela ansvaret för den ”raka” utbildningslinjen – från förskola till forskning. Jag tror att det är på gott och ont som en person har ansvaret för allt.

Drömläget är ju att ett ansvar som detta gör att utbildningspolitiken äntligen får den helhetssyn som behövs för att se hur beslut på förskoleområdet får efterverkningar i högskolan. Regeringen har nu ett guldläge för att verkligen ta ett helhetsgrepp kring hela utbildningsväsendet för att ge alla elever samma möjligheter att nå högskolan. Att en person har ansvaret för de fyra största områdena inom utbildningsdepartementet innebär sannolikt att statssekreterarna kommer att spela en ännu viktigare roll de närmsta fyra åren. Frågan blir ju då vem som verkligen bestämmer på departementet.

Oavsett vem det är som kommer att styra utbildningsdepartementet är det dags för Björklund att se till att högskolan får mer resurser. Samhällsvetenskap- och humaniorastudenter har inte automatiskt fått fler timmar med sina lärare bara för att det är en ny minister. Arbetslivsanknytningen lyser fortfarande med sin frånvaro på allt för många utbildningar. Anknytningen till forskningen måste också bli bättre och lärarna måste ha tid att forska. Dessutom har Björklund en autonomireform, experimentet med studieavgifter och ett nytt kvalitetssystem att övervaka under mandatperioden. Ett hårt jobb, även för den som inte har implementeringen av en ny skollag på sitt bord.

Saco Studentråd vill även gratulera Nyamko Sabuni till utnämningen till biträdande utbildningsminister. På hennes bord ligger studiemedlen och därmed ansvaret för den viktiga frågan att se till att studiemedlet och socialförsäkringarna samspelar på ett bättre sätt. Som det ser ut i dagsläget finns det alldeles för många glapp i studenternas trygghetssystem. Sabuni, vår nya socialförsäkringsminister Ulf Kristersson och huvudsekreteraren för socialförsäkringsutredningen Irene Wennemo bör sätta sig ner och en gång för alla se över hur socialförsäkringsreglerna i dagens form stänger ute studenter.

Utbildningsdepartementet har stora utmaningar framför sig. Nu är det upp till bevis för Björklund och Sabuni. Än en gång, grattis! Och lycka till med Sveriges viktigaste departement!

Oense

Tobias Krantz är intervjuad i Sydsvenskan. Han menar där att lärosätena måste bli mer specialiserade, att några ska syssla med grundutbildning och andra med forskning i världsklass. Jag blir fundersam över att högskole- och forskningsministern inte ser sambandet mellan en högkvalitativ grundutbildning och lärare som forskar. Det går inte att särskilja grundutbildning och forskning och hävda att utbildningen blir lika bra, eller till och med bättre. Och hur ska studenterna få upp ögonen för forskarutbildningen om de aldrig får möta den och forskare under utbildningen? Nej, Tobias, här håller jag inte med dig.

Studenter och lågkonjunkturen

Rensar datorn på jobbet, och då dyker det upp lite saker. Här är debattartikeln jag fick i uppdrag att skriva som ordförandekandidat, på temat Studenter och lågkonjunkturen. Eftersom det bara var några månader sen så är den fortfarande aktuell.

Studenter i lågkonjunkturen – en god investering

Högre utbildning är alltid en god investering, i kristider blir det viktigare än någonsin att både beslutsfattare och individer vågar satsa på utbildning. För regeringen gäller det att lyfta blicken och inte bara betrakta fler platser på högskolan som ett sätt att förbättra arbetslöshetsstatistiken. Det krävs ett engagemang och vilja inte bara från utbildningsminister Tobias Krantz, utan även från finansminister Anders Borg, att höja kvaliteten på den högre utbildningen. Det kostar så klart pengar, men frågan är om Sverige har råd att inte satsa på högre utbildning och förbättrad kvaliteten.

I finanskrisens spår vågar fler och fler ta beslutet att gå vidare eller återgå till högre utbildning. Det är ett klokt val, då utbildning förhoppningsvis ger ett mer kvalificerat arbete, högre lön, bättre möjligheter till karriär och samtidigt borgar för samhällsutveckling. Högre utbildning är en väldigt bra investering, sett ur både samhällets och individens perspektiv.

Fler och fler i finanskrisens Sverige befinner sig i en situation där de står utan sysselsättning, och utan inkomst. Arbetslösheten föder osäkerhet och det finns många idag som undrar om de kan få komma tillbaka till ett jobb i den sektor man tvingats lämna. För många studenter som är på väg ut i arbetslivet handlar oron om ifall man kommer få ett jobb överhuvudtaget. Jag kan förstå oron, men jag är övertygad om att utbildning lönar sig, dock borde det löna sig mer.

I kristider tenderar politikerna att öka antalet utbildningsplatser enbart för att dämpa den öppna arbetslösheten, utan en tanke på vad en sådan enkelspårig form av satsningar gör för studenterna och högskolan i stort. För faktum är att en ogenomtänkt ökning av antalet platser på den högre utbildningen alltid leder till en kvalitetssänkning. Detta eftersom lärosätena oftast inte väljer att öka antalet lärare i den mån det behövs för att möta de ökade studentkullarna.

Redan idag är kvaliteten på många utbildningar, framförallt de samhällsvetenskapliga och humanistiska, skrämmande låg. Vi vet att studenter på en del lärosäten får så lite som fyra timmars undervisning i veckan. Att ovanpå detta öppna för fler platser på utbildningen utan att se till att höja de generella anslagen till lärosätena grundar för att utbildningen som ges är långt ifrån den utbildning i världsklass som eftersträvas. Jag menar helt enkelt det spelar ingen roll om det är fler studenter i högskolan om de inte finns tillräckligt med föreläsningar eller seminarier att gå på.

Vad är då utbildningskvalitet? För det första handlar det om lärarledd tid. Studenter måste få en möjlighet att ställa frågor, diskutera och få problemställningar förklarade av en kompetent lärare. Det handlar även om att vara i tillräckligt små grupper för att alla studenter ska få utrymme att känna att just dennes frågor kan få relevanta svar.

Utbildningskvalitet handlar även om förväntningar. Förväntningar från studenten om vad denna ska lära sig under de närmsta åren. Men även förväntningar från arbetsmarknaden vad en student ska kunna när de båda möts. I dagsläget saknar ofta nyutexaminerade studenter de kunskaper som arbetsmarknaden kräver, många gånger på grund av bristande resurser.

Jag vill att så många som möjligt går vidare till högre utbildning. Det finns inget bättre sätt att investera i sin egen framtid. Men för att våga göra den investeringen måste även Krantz och Borg satsa på högre utbildning. Annars är satsningen inget annat än en dålig placering – både för individen och för samhället.