Samhällskroppen har gått sönder

Lördagskrönika i Arbetarbladet den 8 mars 2014. 

8 mars är inte kvinnornas dag, utan kvinnokampens. Och trots att det pratas feminism som har gått för långt på bästa sändningstid på TV, så är det uppenbart att feminismen har långt kvar att vandra. Vi är långt ifrån jämställda.

Den ojämställdhet som jag och mina vänner möter tar sig i uttryck på många olika sätt. Vi behöver bättre kvalifikationer för samma jobb som männen. Trots mer utbildning och bättre kompetens, får vi ändå mindre betalt för samma arbete. Vi förväntas ta mer ansvar för hemmet, vilket går ut över den karriär vi så hårt arbetar för.

Men det finns inte någonstans där ojämställdheten gör sig så påmind som hos arbetarkvinnorna. Jämställdhetsproblemen på arbetsmarknaden i Sverige hänger i stor utsträckning samman med vilken klass du tillhör.

Både LO och Katalys, ett institut för facklig idéutveckling, har den senaste veckan släppt rapporter som visar att det är arbetarkvinnan som genom sin ekonomi, sin kropp och sin själ får betala för att vi inte lyckas med jämställdheten. De bär samhället med sin hälsa som insats.

Det finns ingen grupp i samhället som arbetar så mycket deltid som arbetarkvinnorna. “Heltid en rättighet, deltid en möjlighet” har länge varit en LO-paroll. Heltidsarbete är idag en förutsättning för att kunna försörja sig och ha ett värdigt liv. Hos många deltidsarbetande kvinnor finns en vilja att gå upp till heltid, men frågan är om de orkar?

Den arbetsmarknad som arbetarkvinnorna möter präglas av dåliga villkor och dålig arbetsmiljö. Enligt siffror från Statistiska centralbyrån (SCB) har 25 procent av arbetarkvinnorna en visstidsanställning. Genom staplande av vikariat och allmänna visstidsanställningar kan en arbetstagare arbeta fyra år på samma arbetsplats utan att få en tillsvidareanställning.

Samtidigt arbetar över 50 procent av alla arbetarkvinnor deltid, vilket enligt Katalys ofta sammanfaller med visstidsanställningar. Förutom att en osäker anställningssituation går ut över livet genom sämre pension och socialförsäkringar, innebär otryggheten stora påfrestningar för psyket. Finns det pengar nog nästa månad att betala hyran? Köpa mat? Vad händer om ungarna behöver pengar till en skolutflykt?

De arbetsuppgifter som arbetarkvinnorna utför innebär tunga lyft av dina gamla och sjuka släktingar i vården. Det är långa dagar på fötterna bakom kassan där du köper din mat. Det är rörelser som återupprepas timmar i sträck, varje dag, varje år. I affären och på förskolan är kroppsarbetet blandat med höga ljud.

Det har berättats för mig om en kvinna som arbetar inom detaljhandeln. En bidragande orsak till att hon och hennes partner valde att skaffa ett till barn, var att hon inte orkade arbeta. Hon behövde vara föräldraledig för att återhämta sig. Den påfrestning som graviditet, förlossning och småbarnsår innebär var alltså att föredra framför den press hon mötte på arbetet. Och hon är sannolikt inte ensam.

Arbetarkvinnornas situation uttrycks kanske ändå bäst genom titeln på Katalys rapport: ”Jag tar värktabletter men det hjälper inte”. Kvinnorna på arbetsmarknaden går sönder, både i kropp och i själ. Självmedicinering genom piller går till en viss gräns, men den har vi för länge sedan passerat. Det finns ingen medicin mot ojämställdheten. Värken som arbetarkvinnorna bär i sina kroppar är också samhällets. När de vars kroppar bär samhället inte längre håller, då går även samhällskroppen sönder.

Den 8 mars ska jag demonstrera. Jag kommer att gå i tåget för visa att jag inte längre tolererar att vår samhällskropp håller på att gå sönder. Jag kommer att demonstrera i solidaritet med mina systrar som är den trasiga, värkande kroppen och för att de ska få den arbetsmiljö de förtjänar.

Priset på ojämställdhet är 20 000 kr i månaden

Ledare i Arbetarbladet den 5 mars 2014.

Livspusslet. Ett begrepp som TCO lanserade för att belysa den ojämställda arbetsmarknaden i Sverige. Det är även ett begrepp som skaver. Det säger att om du som individ (läs kvinna) ­inte får livet att gå ihop, så är det upp till dig att lägga ihop alla bitar så att det till slut blir en helhet som fungerar.

På onsdagen släppte LO rapporten ”Tid, makt och pengar” om den ojämställda arbetsmarknaden. Samma dag släppte akademikernas centralorganisation Saco en livslönekoll. Där kan du se hur mycket du som akademiker och kvinna under en livstid förlorar lönemässigt på att vara just kvinna. Det är dystra besked för kvinnorna på arbetsmarknaden.

Akademiker har en livslöneskillnad på 2,6 miljoner kronor. Det innebär att kvinnor som kollektiv förlorar 2,6 miljoner kronor på ett arbetsliv jämfört med männen.

För LO-yrkena ser det ännu värre ut. En genomsnittlig LO-kvinna tjänar 17 000 kr i månaden. En man inom LO-kollektivet tjänar 23 000 kr. Detta ska ställas mot de tjänstemän som är just män. De har en genomsnittlig lön på knappt 37 000 kr. Mellan LO-kvinnan och tjänstemannen skiljer det 20 000 kr i månaden i inkomst.

Anledningarna till löneskillnaderna är många. Till förvånansvärt liten del beror den på att två individer av olika kön har olika lön. Det problemet finns, och är mätbart. Men de största löneskillnaderna beror på könsbestämda branscher och att kvinnor jobbar deltid i mycket högre utsträckning.

Ojämställda löner bygger på normer och strukturer som finns i samhället, som vi får med oss från barnsben. Kvinnor ska jobba i offentlig sektor, män i privat. Kvinnor ska ta hand om barnen, män tar ansvar för ekonomin. De strukturerna ger symtom som ojämställda löner.

Vägen till jämställda löner är inget livspussel. Det är en livskamp. För strukturer handlar om varför kvinnor vabbar mer, inte att vi faktiskt gör det. Om vi tillsammans inte arbetar för att bryta normerna i vårt ojämställda samhälle kan vi pussla oss matta.

Löneskillnaderna kommer ändå att bestå.

Att välja valet

Jag funderar ofta på normer och inlåsningseffekter, och oftast kopplat till jämställdhet och familjepolitik. Det känns allt mer relevant då fler och fler i min närhet väljer att bilda familj och (från min synvinkel) oreflekterat faller in i statistiska mönster i alla de val som kommer efter att graviditetstestet visat positivt.

Jag läste idag en artikel i The New York Times Magazine, The Opt-Out Generetion Wants Back In. Framgångsrika karriärkvinnor i USA som i början av 2000-talet bestämde sig för att stanna hemma med sina barn istället för att arbeta, vill nu av olika skäl tillbaka in på arbetsmarknaden.

Mycket gör mig upprörd i artikeln. Som att kvinnornas karriärer mer eller mindre stannade upp när de fick sitt första barn, samtidigt som männens rullade på. Kvinnorna försökte anpassa sin arbetssituation efter barnen, inte männen. I artikeln framkommer inte att kvinnornas beslut att lämna arbetet och vara hemma föregicks av en diskussion om vem det skulle vara som slutade arbeta, men snarare verkar det som om det var en önskan från mannen att kvinnan skulle vara hemma. De tre kvinnorna är olika nöjda med sitt beslut att ha stannat hemma, och alla har inte lyckats återetablera sig på arbetsmarknaden. Normer och strukturer gör att de nu är på en plats i livet de inte hade tänkt sig från början.

Jag gläds åt att vi i Sverige har kommit längre. Att det finns en ordentlig föräldraförsäkring som gör det möjligt för båda föräldrarna att i ett tidigt skede dela på ansvaret för barnen. Det finns möjlighet att anpassa arbetstiden när barnen är små och många kollektivavtal bidrar till en högre ersättning vid föräldraledighet. Vi har väldigt goda förutsättningar för en mer jämställd föräldrabildning, men ändå är det kvinnorna som tar hand om barnen, vilket den här rapporten visar, svart på vitt.

Det finns ingen enkel väg mot ett mer jämställt samhälle. Men vi måste bygga en familjepolitik på jämlikhet och jämställdhet, fokuserad på att bryta normer. Till att börja med handlar det om vad som är en familj. I min närhet består familjer av två vuxna, två vuxna och (ett eller flera) barn, fyra vuxna och (flera gemensamma) barn, en vuxen och (ett eller flera) barn och så vidare.

Dagens familjepolitik bygger på normen mamma-pappa-barn som är gifta och kanske skiljer sig. Det har blivit bättre för samkönade par, men paret, och biologin, är det som räknas.

Enklaste sättet att bryta normerna kring de familjer som väljer att skaffa barn är att göra föräldraförsäkringen individuell. Och med det menar jag att alla föräldrar i familjen ska få en del av föräldraförsäkringskakan. Kanske är det så att vi ska ha en bit kvar som är överlåtelsebar till övriga föräldrar eller andra familjemedlemmar, så som mor/farföräldrar, men majoriteten ska tillfalla envar av föräldrarna. Jag är övertygad om att vi inte kommer att se ett jämt uttag av föräldraförsäkringen utan en sådan reform.

Men jag tror även att en del i att bryta normerna handlar om att prata om vad som är en familj. Jag och min sambo har inga barn, men vi är i allra högsta grad en familj. En diskussion om det här kan verka irrelevant, men för att bryta normer måste vi prata om det som anses vara icke-norm.

De inlåsningseffekter som familjenormerna skapar framförallt för kvinnor leder till en livslång ojämlikhet. I familjer där åtminstone ena partnern (oftast mannen) tjänar bra kan ett beslut om extra pensionssparande för den andra väga upp viss ojämställdhet vad gäller till exempel deltidsarbete. Men skilsmässor skapar alldeles för ofta kvinnliga fattigpensionärer. Det ligger många val bakom det så som utbildning, yrke, bransch, men det är framförallt vid familjebildning vi ser att kvinnorna förlorar (ekonomiskt) gentemot männen. Dagens system är uppbyggt så att varje familj själv ska få välja. Men hur många gör egentligen ett reellt val?

Bloggstaffet: En jämställd studietid

Jag funderade inte på mitt kön när jag var yngre. Jag visste att jag var tjej, men det var inget jag direkt brydde mig om. Jag visste att jag kanske borde tycka om rosa, att ha kjol och att leka med dockor, men tänkte inte två gånger över det faktum att jag hellre ville ha blått eller rött och att min favoritsysselsättning var att läsa. Tankesättet underlättades såklart av att jag alltid gått i klasser med en stor majoritet tjejer där många tog större plats än killarna. Under många år reflekterade jag aldrig över skillnader i bemötande gentemot killar och tjejer.

2003 flyttade jag till Stockholm och började plugga. Väldigt snabbt drogs jag in i den fantastiska karusell som kallas studentliv. Jag blev en av dem som festade mycket, och festade i overall. Jag hade roligare än jag någonsin haft förut, och blev även uppmärksammad på ett nytt sätt. Jag syntes inte för den jag var, utan mycket för att jag var en ung, söt tjej. För en 19-åring med dålig självkänsla är all uppmärksamhet bra uppmärksamhet, och jag sögs in i en värld där jag svalde allt med hull och hår.

Jag lärde mig snabbt att anspelar jag på sex och kvinnlighet kommer jag dit jag vill. Jag kommer att bli vald till förtroendeposter, skaffa mig ett nätverk och bli en av de "coola". Så det gjorde jag. Och jag fick min första förtroendepost och lärde känna en massa människor. Men någonstans på skavde det. Var jag där jag var på grund av kompetens eller på grund av något annat?

Studentvärlden är på många sätt en gammal institution. Det sjungs sånger, det finns könsbestämda klädkoder och mycket anspelningar på sex och könsroller. Trots att tjejerna är i majoritet på högskolan, låter sig de gamla mönstren inte tonas ut. Istället spelar tjejer med, låter sig styras som om de är en minoritet. De manliga värdena är fortfarande de som spelar roll i det svenska studentlivet.

Såhär sju år senare är jag fortfarande inne i studentsvängen, men som fackligt-politiskt aktiv. Jag vet att jag är på min position eftersom jag förtjänar det och jag har verkligen kämpat mig hit. Och jag gillar de gamla traditionerna, det är trots allt de som fick mig engagerad från första början. Däremot måste vi bli bättre på att reflektera vilka av dessa traditioner vi för vidare, och vilka som bör begravas. Vi studenter, som ska bygga framtidens samhälle, måste vara de som sätter agendan och det i alla områden av vår studiemiljö, annars kommer vi aldrig bli jämställda.

----

Detta inlägg är en del i en bloggstafett för att uppmärksamma internationella kvinnodagen. Fler inlägg kan läsas hos Sjumilakliv, Själv är bäste dräng, Hanna Axelsson, Miss Peach, Enkel men komplicerad, Lilla O, Nattens bibliotek, Suzannes, En avdankad akademikers tankar, Paperlace, McSarcne, Gråvädersdagar, Julia Skott, Orchid Pussy, The Pink Princess, Schmut, Linas funderingar, Ung Verdandist, Gunillas blogg, Catya - Sticks & Stones, Pour le Moment, Karriärmorsan, Sussie i vida världen, Cumulunimbus och Petra Jankov.

Positiv särbehandling är inte kvotering

I tisdags meddelade Tobias Krantz i en debattartikel i DN att positiv särbehandling ska avskaffas. (Min reaktion på detta kommer lite såhär i efterhand då jag legat däckad hela veckan i vad som troligtvis var svininfluensa. Vaccinera er, folket!)


Jag tror inte att jämställdhetsproblemen nödvändigtvis löses genom att ge ett visst kön företräde vid lika meriter, utan det är ett problem som måste lösas långt tidigare. Efter att ha sett debatten mellan Tobias Krantz (fp) och Marie Granlund (s) i Gomorron Sverige och läst debattartiklar och så vidare undrar jag dessutom om de olika debattörerna vet vad de pratar om.

De flesta hänvisar till att "kvotering avskaffas i högskolan". Detta är fel. Kvotering till högre utbildning är olagligt i Sverige. Detta har befästs bland annat i ett fall där Uppsala univeristet skapade en antagningskvot för sökande med två föräldrar med utländsk härkomst. Dessa studenter kom in till förmån för studenter med bättre betyg. Högsta domstolen fastslog att detta inte var lagligt, då det rörde sig om kvotering och inte positiv särbehandling. (Längst ner på den här sidan hittar du domen).

Det som Krantz vill avskaffa är positiv särbehandling, dvs. att vid exakt lika meriter ska det underrepresenterade könet ha företräde till utbildningen. Det handlar alltså inte om att personer med sämre betyg kommer in på till exempel läkarlinjen för att de är killar. Positiv särbehandling är helt enkelt ett verktyg för att försöka jämna ut könsskillnader på en utbildning. Denna skillnad verkar vara väldigt svår för väldigt många och begreppsförvirringen gör att inte ens Krantz och Granlund reagerade i Gomorron Sverige när de kallade debatten för "Könskvotering slopas på högskolan - Debatt om förtur till populära utbildningar" (och det där om förtur stämmer ju inte riktigt heller).


Krantz presenterade i debatten om vad regeringen gör för att öka jämställdheten i högskolan. Som första insats pratade han om det ökade forskningsanslaget (vilket tydligen är svaret på alla problemen i svensk utbildning). Han menar på att anslaget ger fler fasta forskartjänster, vilket gynnar kvinnor. Därefter pratar han om Delegationen för jämställdhet i högskolan. Delegationen har som uppdrag att främja jämställdheten i högskolan. De delar bland annat ut medel till jämställdhetsprojekt på högskoleområdet. Till sist pratar han även om en tekniksatsning för att få tjejer intresserade av att läsa teknik.

Jag är inte direkt negativ till avskaffandet av positiv särbehandling men förväntar mig att regeringen istället visar en vilja att arbeta med frågan i ett tidigare skede än vad som presenteras ovan. Anledningen till att det i dagsläget finns fler kvinnor på högskolan är att vi generellt har bättre betyg än männen. Jag kan spekulera länge kring varför det är så (funderingar kring ämnet har jag gjort tidigare här), men det är egentligen inte viktigt. Frågan är vad som görs på grundskolan för att komma tillrätta med problemet att tjejer konsekvent får bättre betyg än killar. Kanske presterar de bättre, men varför gör de då det?

Jag tror att insatser vid antagningen egentligen är alldeles för sent påtänkte. Det krävs att killars och tjejers kunskaper bedöms likvärdigt i klassrummen och att de får studie- och yrkesvägledning på ett tidigt stadium. Redan från mellanstadiet måste idén om breddad rekrytering finnas, det är där det riktiga jämställdhetsarbetet måste ta vid. Alla barn måste ges samma chans att läsa vidare på högskolan, oavsett kön, etniskt ursprung, sexuell läggning och så vidare. Positiv särbehandling, och andra antagningsinstrument, ger bara en möjlighet att försöka jämna ut könsfördelningen bland de som redan har bra betyg eller andra meriter och ska antas till högre utbildning.

Förutsättningar som kön och etnisk bakgrund ska aldrig ge försprång eller vara ett hinder för antagning till högre utbildning. Det är vad vi alla måste sträva efter.


(Det finns en Delegation för jämställdhet i skolan - Deja, men har inte lyckats utläsa om de även arbetar med jämställdhet ur perspektivet jämställd rekrytering till högskolan.)

Lika utbildning - ojämlika löner

SACOs ordförande Anna Ekström pratar öjämlika löner i morgonsoffan. Hon knyter an till ett tidigare av mina tidigare inlägg, Den farliga kvinnodominansen.

Hoppa, för er egen skull, över Thomas Ledin i början.

Den farliga kvinnodominansen

Vi måste akta oss! Tjejerna är på väg att ta över högskolan. De blir bara fler och fler på de attraktiva utbildningarna som t.ex. jurist-, läkare- och psykologutbildningen. Man jobbar nu på högskolor och universitet för att få fram antagningsförfaranden som leder till en jämn rekrytering bland könen, vilket har lett till att SLU blivit fällda i tingsrätten för diskriminering för ett lottningsförfarande som i realiteten gjorde att endast män blev antagna i gruppen för folkhögskoleutbildning. Man kan fråga sig, hur ska man då jämna ut könsfördelningen på utbildningarna?

Om vi tar ett steg tillbaka och tittar lite, så kanske vi kan se "problemet" ur en annan synvinkel.

Det är ett faktum att tjejer idag (och faktiskt alltid haft) bättre betyg än killar. Det sträcker sig så långt tillbaka man kan mäta. Varför det är så kan jag bara spekulera om. Vissa säger att det beror på att tjejers hjärnor utvecklas tidigare. Så kanske det är. Det kanske även är så enkelt att tjejer på grundskola och gymnasium är bättre på att studera och därmed får bättre betyg. Kanske. I vilket fall som helst - hårdfaktan är att tjejer har bättre betyg än killar.

Så, då är ju nästa steg inte så konstigt - det finns fler tjejer på de utbildningar som har hårdast konkurrens. Helt enkelt för att de, enligt de intagningskriterier som finns, är bättre. Man kan ju fråga sig varför kvinnor inte alltid varit i majoritet på högskolan, men det fanns ju faktiskt en tid när kvinnans plats var i hemmet och ta hand om hus och barn, oavsett hur smart hon var. Som tur är, är vi inte längre där. Som tur är, sätter tjejer ett värde på sig själva och sin utbildning idag och väljer därför helt efter eget huvud vilken utbildning hon vill läsa. Det leder till att det finns kvinnliga läkare, lärare, civilingenjörer, brandmän, jurister, kulturvetare osv. Tjejer har insett att de kan bli precis det de vill. Vi gör precis det man vill att vi ska göra - ta plats och välja själva.

Men, då vi har gjort precis som vi ska och valt efter eget huvud, då får vi inte bära frukten av våra betyg och våra val. När vi äntligen vågar ta plats, då är det plötsligt ett problem. Då måste man hitta sätt att få män att komma in på högstatusutbildningarna, trots att de har sämre meriter än kvinnorna, enligt de fastslagna antagningsreglerna. Vi måste ju ha lika många manliga läkare som kvinnliga, hur går det annars med jämställdheten? Det jag undrar över då, var är alla program, kampanjer och alternativa antagningsmetoder på lärar- och socionomutbildningen? Lärarna är trots allt de personer som ska lära våra barn hur samhället fungerar, och där är majoriteten kvinnor. Varför är det så få som problematiserar detta? (Det finns de som gör det, creds till er!)

Vi måste akta oss! Tjejerna är på väg att ta över högskolan. Och det görs enbart till ett problem. Det faktum att tjejerna är fler på prestigeutbildningarna kan i sig inte vara det enda problemet. Det löser man genom att göra studier och höga betyg till hög status även bland killar. Ett hårt arbete, men absolut görbart. Viktigare är att ge även så kallade lågstatusutbildningarna status så att könsfördelningen där blir jämnare. Då kommer vi snabbt närma oss 50/50 könsfördelning på högskolan. Eller är det kanske inte så viktigt att våra barn har lika många manliga lärare på förskolan som kvinnliga, men desto viktigare att varannan jurist de möter är man? Då måste vi i alla fall vara ärliga - det är var mans rättighet att tjäna mycket pengar, men vi kvinnor ska fortfarande ta hand om barnen.

Var är alla genusvetare?

Det är viktigt med jämställdhet. I Sverige är vi duktiga på det och diskussionerna rör nu oftast (i alla fall bland medelklassen och akademikerna) kvotering och den där procenten i löneskillnad som inte går att förklara. Det är snack om livspussel och egentid för mammor osv. Jag tycker att det är viktigt att alla individer får samma chans, detta oavsett kön, etniskt ursprung, handikapp m.m. Men jag tycker det är dags att sluta gnälla och blicka utåt ibland.

I en artikel i DN idag presenterar de siffror på att i Asien och Afrika är det farligaste medicinska tillståndet för en kvinna att vara gravid. I Afrika dör fler kvinnor av graviditetsrelaterade problem än vad det gjorde 1990. På 19 år har mödravården alltså inte gått framåt, utan bakåt. Det här är i allra högsta grad bevis på att jämställdheten i utvecklingsländer i princip är obefintlig.

Det gör mig ledsen att höra genusvetare och liknande stå och prata om maktstrukturer som stänger ute kvinnor från toppjobben, när kvinnor i u-länderna fortfarande inte har tillgång till grundläggande mödravård eller utbildning. Jag säger inte att man ska ge upp jämställdhetsarbetet i Sverige. Det är viktigt, om inte annat kan man hoppas på Spillover-effekter till andra länder, men lite då och då tycker jag att vi ska se bortom strukturerna, blicka ut i världen, inse att vi har det väldigt bra och istället försöka ge alla kvinnor grundläggande mödravård.