Ledare i Arbetarbladet den 5 mars 2014.
I skoldebatten pratas det ofta om lärarens viktiga roll för elevernas kunskapsinhämtning. Att inte samma krav på pedagogisk kompetens och en vilja att förmedla kunskap ställs på lärare inom högre utbildning är märkligt.
Stiftelsen Näringsliv och Samhälle (SNS) släppte på onsdagen rapporten "Utbildning, forskning, samverkan. Vad kan svenska universitet lära av Stanford och Berkeley?". I en jämförelse med de två amerikanska universiteten försöker forskarna hitta var svenska lärosäten har sina största brister. Forskarna lyfter, bland annat, att det som gör Stanford och Berkeley till så framgångsrika universitet är samspelet mellan utbildning och forskning. I centrum för detta står forskaren.
I rapporten får vi veta att svenska lärosäten fokuserar allt mer på forskning, på bekostnad av undervisning. Dessutom ges en bild av att "undervisning vid svenska universitet och högskolor är underbetald, underskattad och allmänt understimulerad", för att inte prata om underfinansierad från statens sida.
Både TCO och fackförbundet Jusek har gjort undersökningar som visar på att svenska studenter kan ha så lite som 10 lärarledda timmar i veckan. Det är alarmerande siffror i sig. Om studenten på dessa timmar dessutom möts av lärare som antingen inte har insyn i den senaste forskningen eller inte har pedagogisk kompetens, är frågan om vi över huvud taget kan prata om kvalitativa utbildningar.
Som lösning på problemet vill rapportförfattarna bland annat se att det den som anställs som forskare i Sverige ska uppvisa jämna prestationer inom forskning och undervisning. Samtidigt måste forskning i högre grad nå studenterna på alla nivåer, både genom undervisning och eget deltagande. För detta krävs ökade medel för undervisning.
Det är i samspelet mellan forskning, forskare och student som kunskap bäst förmedlas. Precis som i skolan, är läraren även inom högre utbildning nyckeln.
Kulturen kring undervisning på svenska lärosäten måste ändras. Forskning som inte förmedlas saknar värde.
