Utbildningspolitisk debatt

Idag anordnade Saco Studentråd och Stockholms universitets studentkår en utbildningspolitisk debatt ute på Stockholms universitet. Panelen bestod av högskole- och forskningsminister Tobias Krantz (FP) och riksdagsledamöterna Betty Malmberg (M), Mikael Damberg (S) och Rossana Dinamarca (V).

Det var en, med Stockholms universitets mått mätt, välbesökt debatt med runt 60 gäster. Det som debatterades var främst frihets- och kvalitetspropositionerna samt studenters ekonomi. I diskussionerna kring frihets- och kvalitetspropositionerna framkom inget nytt. Alliansen tycker att deras förslag är bra, oppositionen tycker inte det. I diskussionen kring studenters ekonomi saknade jag tydliga ansatser och viljor från alla utom Dinamarca att faktiskt vilja höja studiemedlet. Damberg håller fast i sin åsikt om att det främst är studenter med barn som behöver förbättrade villkor. Men vid en studiemedelshöjning förbättras även deras situation. Krantz anser att studiemedlet bör höjas, men att ekonomiska avvägningar bör göras.

Efteråt kommenterade Kajsa Borgnäs. ordförande för S-studenter, och Erik Schiller, styrelseledamot Liberala ungdomsförbundet, debatten. Tyvärr var jag tvungen att springa iväg, och kunde inte lyssna.

Det var en väldigt bra debatt, som livesändes genom ideella krafter i form av Humanistiska föreningen. Tack! Debatten finns att titta på här. Det var även en del i publiken som twittrade, och det flödet hittar du här.

Studenter och lågkonjunkturen

Rensar datorn på jobbet, och då dyker det upp lite saker. Här är debattartikeln jag fick i uppdrag att skriva som ordförandekandidat, på temat Studenter och lågkonjunkturen. Eftersom det bara var några månader sen så är den fortfarande aktuell.

Studenter i lågkonjunkturen – en god investering

Högre utbildning är alltid en god investering, i kristider blir det viktigare än någonsin att både beslutsfattare och individer vågar satsa på utbildning. För regeringen gäller det att lyfta blicken och inte bara betrakta fler platser på högskolan som ett sätt att förbättra arbetslöshetsstatistiken. Det krävs ett engagemang och vilja inte bara från utbildningsminister Tobias Krantz, utan även från finansminister Anders Borg, att höja kvaliteten på den högre utbildningen. Det kostar så klart pengar, men frågan är om Sverige har råd att inte satsa på högre utbildning och förbättrad kvaliteten.

I finanskrisens spår vågar fler och fler ta beslutet att gå vidare eller återgå till högre utbildning. Det är ett klokt val, då utbildning förhoppningsvis ger ett mer kvalificerat arbete, högre lön, bättre möjligheter till karriär och samtidigt borgar för samhällsutveckling. Högre utbildning är en väldigt bra investering, sett ur både samhällets och individens perspektiv.

Fler och fler i finanskrisens Sverige befinner sig i en situation där de står utan sysselsättning, och utan inkomst. Arbetslösheten föder osäkerhet och det finns många idag som undrar om de kan få komma tillbaka till ett jobb i den sektor man tvingats lämna. För många studenter som är på väg ut i arbetslivet handlar oron om ifall man kommer få ett jobb överhuvudtaget. Jag kan förstå oron, men jag är övertygad om att utbildning lönar sig, dock borde det löna sig mer.

I kristider tenderar politikerna att öka antalet utbildningsplatser enbart för att dämpa den öppna arbetslösheten, utan en tanke på vad en sådan enkelspårig form av satsningar gör för studenterna och högskolan i stort. För faktum är att en ogenomtänkt ökning av antalet platser på den högre utbildningen alltid leder till en kvalitetssänkning. Detta eftersom lärosätena oftast inte väljer att öka antalet lärare i den mån det behövs för att möta de ökade studentkullarna.

Redan idag är kvaliteten på många utbildningar, framförallt de samhällsvetenskapliga och humanistiska, skrämmande låg. Vi vet att studenter på en del lärosäten får så lite som fyra timmars undervisning i veckan. Att ovanpå detta öppna för fler platser på utbildningen utan att se till att höja de generella anslagen till lärosätena grundar för att utbildningen som ges är långt ifrån den utbildning i världsklass som eftersträvas. Jag menar helt enkelt det spelar ingen roll om det är fler studenter i högskolan om de inte finns tillräckligt med föreläsningar eller seminarier att gå på.

Vad är då utbildningskvalitet? För det första handlar det om lärarledd tid. Studenter måste få en möjlighet att ställa frågor, diskutera och få problemställningar förklarade av en kompetent lärare. Det handlar även om att vara i tillräckligt små grupper för att alla studenter ska få utrymme att känna att just dennes frågor kan få relevanta svar.

Utbildningskvalitet handlar även om förväntningar. Förväntningar från studenten om vad denna ska lära sig under de närmsta åren. Men även förväntningar från arbetsmarknaden vad en student ska kunna när de båda möts. I dagsläget saknar ofta nyutexaminerade studenter de kunskaper som arbetsmarknaden kräver, många gånger på grund av bristande resurser.

Jag vill att så många som möjligt går vidare till högre utbildning. Det finns inget bättre sätt att investera i sin egen framtid. Men för att våga göra den investeringen måste även Krantz och Borg satsa på högre utbildning. Annars är satsningen inget annat än en dålig placering – både för individen och för samhället.

Varsågod DN, här är er debatt!

I förrgår efterlyste DNs ledarsida en debatt om avgifter för högre utbildning. Idag går de lite längre och föreslår avgifter för högre utbildning i Sverige för alla som en av Fem punkter för kunskap. Detta kontrat mot avgiftsfria museum. Då är ju frågan - vad ger Sverige mest kunskap, museum eller högre utbildning?

SFS presenterar här varför studieavgifter inte är lämpligt för högre utbildning i Sverige, sett ur perspektivet att det endast föreslås för utländska studenter, så kallade free-movers. Men många av de argumenten går att applicera i debatten kring avgifter generellt:

1. Samhällsnytta vs. individuell nytta
Jag anser att utbildning ska ske för att studenten vill tillägna sig ny kunskap, men att det hur ett samhällsperspektiv ska ses som samhällsnytta. Samhällsnytta gör sig bäst kostnadsfritt, då det kommer hela samhället till gagn i slutändan.

2. Ofyllda kurser
Än så länge baseras statsanslagen på hur många studenter som skrivs in på en viss utbildning. Högskolor förlorar alltså anslag på att inte fylla kurserna. Avgifter kommer att leda till färre studenter och således lägre anslag för högskolorna samtidigt som de inte får in beräknade studieavgifter.

3. Snedrekrytering
Vet man inte att utbildning lönar sig är det svårt att ta steget och låna dels till studieavgiften, dels till att överleva. Kommer man från en icke-akademisk bakgrund kan det vara svårt att se hur utbildning faktiskt kan löna sig.

4. Marknadsföring
Redan idag använder lärosätena mycket pengar på att marknadsföra sig själva och sina utbildningar. Blir utbildning en handelsvara kommer ännu mer pengar att behöva läggas på det. Vem får betala för det? Studenterna!

5. Stipendier
Ofta glöms det bort att universiteten i USA har mycket pengar, och de kommer inte från studieavgifterna. Därmed har de möjlighet att ge fattiga studenter stora stipendier för att kunna studera vidare. Svenska högskolor har inte mycket pengar som ligger och skvalpar, och jag tvivlar på att de kommer att få det även med studieavgifter. Den sociala snedrekryteringen kommer att öka.

Den svenska högskolan är underfinansierad, men det löses inte genom att göra studenter till konsumenter av högre utbildning. Regeringen måste våga satsa på högre utbildning, inte bara genom att låta studenter låna mer pengar till studiemedlet, utan framförallt i nuläget genom att höja anslaget per student avsevärt. Detta kommer att leda till en högkvalitativ högskola med studenter som ser sig som en del av de fantastiska utbildningar som svenska lärosäten har att erbjuda!

EU-valsdebatt på Saco Studentråd

Unga kandidater som står högt på listan inför EU-valet. Från vänster Eva Westerberg, moderator, Marie Wickberg (c), Ella Bohlin (kd), Hanna Löfqvist (v), Zaida Catalán (mp) och Christoffer Järkeborn (m).

Glöm inte att rösta!