Sidor

lördag 15 mars 2014

Samhällskroppen har gått sönder

Lördagskrönika i Arbetarbladet den 8 mars 2014. 

8 mars är inte kvinnornas dag, utan kvinnokampens. Och trots att det pratas feminism som har gått för långt på bästa sändningstid på TV, så är det uppenbart att feminismen har långt kvar att vandra. Vi är långt ifrån jämställda.
Den ojämställdhet som jag och mina vänner möter tar sig i uttryck på många olika sätt. Vi behöver bättre kvalifikationer för samma jobb som männen. Trots mer utbildning och bättre kompetens, får vi ändå mindre betalt för samma arbete. Vi förväntas ta mer ansvar för hemmet, vilket går ut över den karriär vi så hårt arbetar för.
Men det finns inte någonstans där ojämställdheten gör sig så påmind som hos arbetarkvinnorna. Jämställdhetsproblemen på arbetsmarknaden i Sverige hänger i stor utsträckning samman med vilken klass du tillhör.
Både LO och Katalys, ett institut för facklig idéutveckling, har den senaste veckan släppt rapporter som visar att det är arbetarkvinnan som genom sin ekonomi, sin kropp och sin själ får betala för att vi inte lyckas med jämställdheten. De bär samhället med sin hälsa som insats.
Det finns ingen grupp i samhället som arbetar så mycket deltid som arbetarkvinnorna. “Heltid en rättighet, deltid en möjlighet” har länge varit en LO-paroll. Heltidsarbete är idag en förutsättning för att kunna försörja sig och ha ett värdigt liv. Hos många deltidsarbetande kvinnor finns en vilja att gå upp till heltid, men frågan är om de orkar?
Den arbetsmarknad som arbetarkvinnorna möter präglas av dåliga villkor och dålig arbetsmiljö. Enligt siffror från Statistiska centralbyrån (SCB) har 25 procent av arbetarkvinnorna en visstidsanställning. Genom staplande av vikariat och allmänna visstidsanställningar kan en arbetstagare arbeta fyra år på samma arbetsplats utan att få en tillsvidareanställning.
Samtidigt arbetar över 50 procent av alla arbetarkvinnor deltid, vilket enligt Katalys ofta sammanfaller med visstidsanställningar. Förutom att en osäker anställningssituation går ut över livet genom sämre pension och socialförsäkringar, innebär otryggheten stora påfrestningar för psyket. Finns det pengar nog nästa månad att betala hyran? Köpa mat? Vad händer om ungarna behöver pengar till en skolutflykt?
De arbetsuppgifter som arbetarkvinnorna utför innebär tunga lyft av dina gamla och sjuka släktingar i vården. Det är långa dagar på fötterna bakom kassan där du köper din mat. Det är rörelser som återupprepas timmar i sträck, varje dag, varje år. I affären och på förskolan är kroppsarbetet blandat med höga ljud.
Det har berättats för mig om en kvinna som arbetar inom detaljhandeln. En bidragande orsak till att hon och hennes partner valde att skaffa ett till barn, var att hon inte orkade arbeta. Hon behövde vara föräldraledig för att återhämta sig. Den påfrestning som graviditet, förlossning och småbarnsår innebär var alltså att föredra framför den press hon mötte på arbetet. Och hon är sannolikt inte ensam.
Arbetarkvinnornas situation uttrycks kanske ändå bäst genom titeln på Katalys rapport: ”Jag tar värktabletter men det hjälper inte”. Kvinnorna på arbetsmarknaden går sönder, både i kropp och i själ. Självmedicinering genom piller går till en viss gräns, men den har vi för länge sedan passerat. Det finns ingen medicin mot ojämställdheten. Värken som arbetarkvinnorna bär i sina kroppar är också samhällets. När de vars kroppar bär samhället inte längre håller, då går även samhällskroppen sönder.
Den 8 mars ska jag demonstrera. Jag kommer att gå i tåget för visa att jag inte längre tolererar att vår samhällskropp håller på att gå sönder. Jag kommer att demonstrera i solidaritet med mina systrar som är den trasiga, värkande kroppen och för att de ska få den arbetsmiljö de förtjänar.

Oförmedlad forskning är värdelös

Ledare i Arbetarbladet den 5 mars 2014.

I skoldebatten pratas det ofta om lärarens viktiga roll för elevernas kunskapsinhämtning. Att inte samma krav på pedagogisk kompetens och en vilja att förmedla kunskap ställs på lärare inom högre utbildning är märkligt.
Stiftelsen Näringsliv och Samhälle (SNS) släppte på onsdagen rapporten "Utbildning, forskning, samverkan. Vad kan svenska universitet lära av Stanford och Berkeley?". I en jämförelse med de två amerikanska universiteten försöker forskarna hitta var svenska lärosäten har sina största brister. Forskarna lyfter, bland annat, att det som gör Stanford och Berkeley till så framgångsrika universitet är samspelet mellan utbildning och forskning. I centrum för detta står forskaren.
I rapporten får vi veta att svenska lärosäten fokuserar allt mer på forskning, på bekostnad av undervisning. Dessutom ges en bild av att "undervisning vid svenska universitet och högskolor är underbetald, underskattad och allmänt understimulerad", för att inte prata om underfinansierad från statens sida.
Både TCO och fackförbundet Jusek har gjort undersökningar som visar på att svenska studenter kan ha så lite som 10 lärarledda timmar i veckan. Det är alarmerande siffror i sig. Om studenten på dessa timmar dessutom möts av lärare som antingen inte har insyn i den senaste forskningen eller inte har pedagogisk kompetens, är frågan om vi över huvud taget kan prata om kvalitativa utbildningar.
Som lösning på problemet vill rapportförfattarna bland annat se att det den som anställs som forskare i Sverige ska uppvisa jämna prestationer inom forskning och undervisning. Samtidigt måste forskning i högre grad nå studenterna på alla nivåer, både genom undervisning och eget deltagande. För detta krävs ökade medel för undervisning.
Det är i samspelet mellan forskning, forskare och student som kunskap bäst förmedlas. Precis som i skolan, är läraren även inom högre utbildning nyckeln.
Kulturen kring undervisning på svenska lärosäten måste ändras. Forskning som inte förmedlas saknar värde.

Priset på ojämställdhet är 20 000 kr i månaden

Ledare i Arbetarbladet den 5 mars 2014.

Livspusslet. Ett begrepp som TCO lanserade för att belysa den ojämställda arbetsmarknaden i Sverige. Det är även ett begrepp som skaver. Det säger att om du som individ (läs kvinna) ­inte får livet att gå ihop, så är det upp till dig att lägga ihop alla bitar så att det till slut blir en helhet som fungerar.
På onsdagen släppte LO rapporten ”Tid, makt och pengar” om den ojämställda arbetsmarknaden. Samma dag släppte akademikernas centralorganisation Saco en livslönekoll. Där kan du se hur mycket du som akademiker och kvinna under en livstid förlorar lönemässigt på att vara just kvinna. Det är dystra besked för kvinnorna på arbetsmarknaden.
Akademiker har en livslöneskillnad på 2,6 miljoner kronor. Det innebär att kvinnor som kollektiv förlorar 2,6 miljoner kronor på ett arbetsliv jämfört med männen.
För LO-yrkena ser det ännu värre ut. En genomsnittlig LO-kvinna tjänar 17 000 kr i månaden. En man inom LO-kollektivet tjänar 23 000 kr. Detta ska ställas mot de tjänstemän som är just män. De har en genomsnittlig lön på knappt 37 000 kr. Mellan LO-kvinnan och tjänstemannen skiljer det 20 000 kr i månaden i inkomst.
Anledningarna till löneskillnaderna är många. Till förvånansvärt liten del beror den på att två individer av olika kön har olika lön. Det problemet finns, och är mätbart. Men de största löneskillnaderna beror på könsbestämda branscher och att kvinnor jobbar deltid i mycket högre utsträckning.
Ojämställda löner bygger på normer och strukturer som finns i samhället, som vi får med oss från barnsben. Kvinnor ska jobba i offentlig sektor, män i privat. Kvinnor ska ta hand om barnen, män tar ansvar för ekonomin. De strukturerna ger symtom som ojämställda löner.
Vägen till jämställda löner är inget livspussel. Det är en livskamp. För strukturer handlar om varför kvinnor vabbar mer, inte att vi faktiskt gör det. Om vi tillsammans inte arbetar för att bryta normerna i vårt ojämställda samhälle kan vi pussla oss matta.
Löneskillnaderna kommer ändå att bestå.

Företagen vann diskrimineringskampen

Ledare i Arbetarbladet den 3 mars 2014.

Sedan den 1 december 2011 har de varje torsdag inför regeringssammanträdet stått utanför Rosenbad. I ur och skur, sommar som vinter. I 824 dagar fick nätverket Torsdagsaktionen vänta på ett lagförslag som likställer bristande tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning med diskriminering. I måndags kom till slut förslaget på en uppdaterad diskrimineringslag. Torsdagsaktionen har äntligen uppnått sitt mål och kan sluta manifestera. Eller?
Torsdagsaktionen är bara en i mängden av alla organisationer och individer som sedan utredningen "Bortom fagert tal" släpptes 2010 har väntat på ett resultat. Det förslag som Erik Ullenhag lagt framgör det möjligt för personer med funktionsnedsättningar att inte bara anmäla bristande tillgänglighet. Det kan även ses som diskriminering, och därmed kan det utgå ersättning till den som blir drabbad.
Förslaget omfattar bristande tillgänglighet till exempel i form av att bord på ett fik står så tätt att det inte går att ta sig fram med en rullstol eller att du som synskadad inte kan beställa på en restaurang för ingen bemödar sig att läsa upp menyn för dig.
Det är ett bra och efterlängtat förslag. Men i sin förenklingsiver för småföretagare har regeringen i förslaget undantagit företag med färre än tio anställda från tillgänglighetskraven. Det finns massor av fik och affärer som faller inom undantaget. Många personer med funktionsnedsättning som ändå inte kommer att kunna röra sig i samhället på ett likvärdigt sätt som normalfungerande.
I slaget mellan regelförenkling för småföretagare och förbättrad tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning ger regeringen segern till företagen.
Torsdagsaktionen kanske kan sluta med sina manifestationer, men frågan är vilket fik de kommer att kunna fira segern på när lagen blir giltig om ett år.

Generaldirektörens twitterspya

Ledare i Arbetarbladet den 28 februari.

På torsdagskvällen skapade Försäkringskassans generaldirektör (GD) Dan Eliasson debatt genom en enkel tweet. "Normalt håller jag mig till socförsäkringen. Men J Åkesson i debatt gör att jag kräks!" En reaktion han fick när han såg Jimmie Åkesson debattera sin upplevelse av Sölvesborg på 80-talet i SVT Debatt. Reaktionen från Åkesson lät inte vänta, och innehöll självklart ett avgångskrav på Eliasson.
Självklart uppstod frågan, får en GD för en svensk myndighet säga vad som helst? Och svaret är kort. Nej, det får hen inte. Nästa fråga blir då så klart, får en GD för en svensk myndighet markera mot ett enskilt partis företrädare? Det beror på.
Som främsta företrädare för en myndighet har du förutom en allmän lojalitetsplikt gentemot arbetsgivaren även att förhålla sig till regeringsformen, en av våra grundlag. Enligt den ska de som arbetar på en myndighet iaktta saklighet och opartiskhet. Samtidigt har även en anställd på en myndighet yttrandefrihet.
Mellan lojalitetsplikten, opartiskheten och yttrandefriheten har en generaldirektör sitt handlingsutrymme. Det är stundtals en darrig balansgång som inte alltid handlar om vad en säger utan snarare hur. Till Svenska Dagbladet säger flertalet forskare att det kanske inte är Eliassons markering mot Åkesson som är problemet, utan ordvalet.
I Eliassons fall handlar inte tweeten så mycket om Åkesson som person, utan om det som Åkesson och hans parti står för. Det är ett ställningstagande mot rasismen i Sverige.
I ett samhällsklimat som allt mer präglas av en acceptans av rasism är det inte bara uppfriskande, utan nödvändigt, att framträdande personer tar bladet från munnen och markerar mot Sverigedemokraterna. Eller för att säga det med Dan Eliassons egna ord: "En del tycker att GD ska vara tyst! Passar inte mig. Hatar rasism!"

Björklund skadlig för utbildningsväsendet

Ledare i Arbetarbladet den 27 februari.

Sveriges universitet och högskolor kostar skattebetalarna runt 40 miljarder per år, fördelat på 50 lärosäten. Det är välinvesterade pengar i landets utveckling och individers möjligheter till att forma sina egna liv. För de pengarna förväntas det att lärosätena bedriver en relevant och högkvalitativ utbildning. Och just kvaliteten, eller snarare kvalitetsutvärderingssystemet, för högre utbildning är återigen på tapeten.
För fyra år sedan ledde införandet av ett nytt kvalitetsutvärderingssystem till att dåvarande myndighetschefen Anders Flodström omedelbart lämnade det som då hette Högskoleverket, nu Universitetskanslersämbetet. Konflikten med utbildningsdepartementet rörde kortfattat om systemet skulle utvärdera processen eller resultatet av högre utbildning. Departementet vann. En ny universitetskansler, Lars Haikola, tillsattes för att införa det resultatbaserade systemet.
Nu orsakar samma kvalitetsutvärderingssystem åter trubbel för regeringen. Den här gången på internationell nivå. Universitetskanslersämbetet har nämligen blivit uteslutet hur det europeiska nätverket för kvalitetsgranskning, ENQA. Kritiken rör bland annat ministerstyre. Regeringen kunde helt enkelt inte hålla sig borta från att detaljstyra det nya kvalitetutvärderingsssystemet.
Studentorganisationer, fackförbund, högskolerektorer och myndighetens egen chef påpekade redan vid införandet 2010 att systemet inte höll måttet. Utbildningsminister Jan Björklund hävdade dock så sent som för ett år sedan i en riksdagsdebatt att "det svenska systemet kommer att bli godkänt. Det är jag helt övertygad om."
Vad uteslutningen ur ENQA kommer att få för konsekvenser för Sveriges lärosäten är svårt att säga. Klart är i alla fall att anseendet för svensk högre utbildning kommer att sjunka internationellt.
Med uteslutningen ur ENQA och de senaste PISA-resultaten är det uppenbart att snart åtta år med Björklund på utbildningsdepartementet har varit direkt skadligt för svenskt utbildningsväsende. Det är inte bara kvalitetsutvärderingssystemet som får underkänt. Det får även Björklund.

Tobés handslag för dumheter

Ledare i Arbetarbladet den 26 februari 2014. 


I tisdags slank tungan på Gävles egen riksdagsledamot Tomas Tobé (M). I en tv-intervju sa Tobé att han genom ett handslag med alla Sveriges föräldrar ville minska datorspelandet hos barn och därmed förbättra skolresultaten, framför allt för pojkar.
Det är inte svårt att förstå vad Tobé är ute efter. Både den nysläppta utredningen "Män och jämställdhet" och Delegationen för jämställdhet i skolan lyfter pojkars sämre resultat i skolan jämfört med flickors. Samtidigt både trakasserar och trakasseras pojkar mer i skolan. Det här är allvarliga problem som måste adresseras.
Steget från pojkars resultat till spelande av datorspel är däremot häpnadsväckande. I stället för att föreslå en konkret åtgärd för att förbättra pojkars skolresultat, framstår Tobé som ur takt med samtiden. Forskning från det tyska forskningsinstitutet Max-Planck visar att datorspelande bland annat utvecklar viktiga förmågor som rumsuppfattning och strategisk planering.
Min pappa brukade under min barndom försöka få mig att sluta titta på MTV, eftersom han tyckte att jag kunde göra något vettigare med min tid. Men utan timmarna framför musikvideor och VJ:s hade jag inte lärt mig bra engelska redan i lågstadiet. Jag hade heller inte haft imponerande kunskaper i musik.
Många barn och ungdomar spelar onlinespel med och mot andra spelare som kan befinna sig var som helst i världen. Förutom att lära sig ett annat språk, får de en bättre social förmåga och nya vänner som delar deras intressen.
I stället för att föräldrarna ska förbjuda barnens datorspelande borde Tobé fundera ut förslag på hur barnens kunskaper på området kan användas i skolan. Själv hade jag gärna använt mina kunskaper i engelska och musik till något vettigt i skolbänken, och hade dessutom haft roligare när jag lärde mig.
Tobés förslag är inte ett handslag för en bättre skolgång. Det är ett handslag för rena dumheter.