Samhällskroppen har gått sönder

Lördagskrönika i Arbetarbladet den 8 mars 2014. 

8 mars är inte kvinnornas dag, utan kvinnokampens. Och trots att det pratas feminism som har gått för långt på bästa sändningstid på TV, så är det uppenbart att feminismen har långt kvar att vandra. Vi är långt ifrån jämställda.

Den ojämställdhet som jag och mina vänner möter tar sig i uttryck på många olika sätt. Vi behöver bättre kvalifikationer för samma jobb som männen. Trots mer utbildning och bättre kompetens, får vi ändå mindre betalt för samma arbete. Vi förväntas ta mer ansvar för hemmet, vilket går ut över den karriär vi så hårt arbetar för.

Men det finns inte någonstans där ojämställdheten gör sig så påmind som hos arbetarkvinnorna. Jämställdhetsproblemen på arbetsmarknaden i Sverige hänger i stor utsträckning samman med vilken klass du tillhör.

Både LO och Katalys, ett institut för facklig idéutveckling, har den senaste veckan släppt rapporter som visar att det är arbetarkvinnan som genom sin ekonomi, sin kropp och sin själ får betala för att vi inte lyckas med jämställdheten. De bär samhället med sin hälsa som insats.

Det finns ingen grupp i samhället som arbetar så mycket deltid som arbetarkvinnorna. “Heltid en rättighet, deltid en möjlighet” har länge varit en LO-paroll. Heltidsarbete är idag en förutsättning för att kunna försörja sig och ha ett värdigt liv. Hos många deltidsarbetande kvinnor finns en vilja att gå upp till heltid, men frågan är om de orkar?

Den arbetsmarknad som arbetarkvinnorna möter präglas av dåliga villkor och dålig arbetsmiljö. Enligt siffror från Statistiska centralbyrån (SCB) har 25 procent av arbetarkvinnorna en visstidsanställning. Genom staplande av vikariat och allmänna visstidsanställningar kan en arbetstagare arbeta fyra år på samma arbetsplats utan att få en tillsvidareanställning.

Samtidigt arbetar över 50 procent av alla arbetarkvinnor deltid, vilket enligt Katalys ofta sammanfaller med visstidsanställningar. Förutom att en osäker anställningssituation går ut över livet genom sämre pension och socialförsäkringar, innebär otryggheten stora påfrestningar för psyket. Finns det pengar nog nästa månad att betala hyran? Köpa mat? Vad händer om ungarna behöver pengar till en skolutflykt?

De arbetsuppgifter som arbetarkvinnorna utför innebär tunga lyft av dina gamla och sjuka släktingar i vården. Det är långa dagar på fötterna bakom kassan där du köper din mat. Det är rörelser som återupprepas timmar i sträck, varje dag, varje år. I affären och på förskolan är kroppsarbetet blandat med höga ljud.

Det har berättats för mig om en kvinna som arbetar inom detaljhandeln. En bidragande orsak till att hon och hennes partner valde att skaffa ett till barn, var att hon inte orkade arbeta. Hon behövde vara föräldraledig för att återhämta sig. Den påfrestning som graviditet, förlossning och småbarnsår innebär var alltså att föredra framför den press hon mötte på arbetet. Och hon är sannolikt inte ensam.

Arbetarkvinnornas situation uttrycks kanske ändå bäst genom titeln på Katalys rapport: ”Jag tar värktabletter men det hjälper inte”. Kvinnorna på arbetsmarknaden går sönder, både i kropp och i själ. Självmedicinering genom piller går till en viss gräns, men den har vi för länge sedan passerat. Det finns ingen medicin mot ojämställdheten. Värken som arbetarkvinnorna bär i sina kroppar är också samhällets. När de vars kroppar bär samhället inte längre håller, då går även samhällskroppen sönder.

Den 8 mars ska jag demonstrera. Jag kommer att gå i tåget för visa att jag inte längre tolererar att vår samhällskropp håller på att gå sönder. Jag kommer att demonstrera i solidaritet med mina systrar som är den trasiga, värkande kroppen och för att de ska få den arbetsmiljö de förtjänar.

Priset på ojämställdhet är 20 000 kr i månaden

Ledare i Arbetarbladet den 5 mars 2014.

Livspusslet. Ett begrepp som TCO lanserade för att belysa den ojämställda arbetsmarknaden i Sverige. Det är även ett begrepp som skaver. Det säger att om du som individ (läs kvinna) ­inte får livet att gå ihop, så är det upp till dig att lägga ihop alla bitar så att det till slut blir en helhet som fungerar.

På onsdagen släppte LO rapporten ”Tid, makt och pengar” om den ojämställda arbetsmarknaden. Samma dag släppte akademikernas centralorganisation Saco en livslönekoll. Där kan du se hur mycket du som akademiker och kvinna under en livstid förlorar lönemässigt på att vara just kvinna. Det är dystra besked för kvinnorna på arbetsmarknaden.

Akademiker har en livslöneskillnad på 2,6 miljoner kronor. Det innebär att kvinnor som kollektiv förlorar 2,6 miljoner kronor på ett arbetsliv jämfört med männen.

För LO-yrkena ser det ännu värre ut. En genomsnittlig LO-kvinna tjänar 17 000 kr i månaden. En man inom LO-kollektivet tjänar 23 000 kr. Detta ska ställas mot de tjänstemän som är just män. De har en genomsnittlig lön på knappt 37 000 kr. Mellan LO-kvinnan och tjänstemannen skiljer det 20 000 kr i månaden i inkomst.

Anledningarna till löneskillnaderna är många. Till förvånansvärt liten del beror den på att två individer av olika kön har olika lön. Det problemet finns, och är mätbart. Men de största löneskillnaderna beror på könsbestämda branscher och att kvinnor jobbar deltid i mycket högre utsträckning.

Ojämställda löner bygger på normer och strukturer som finns i samhället, som vi får med oss från barnsben. Kvinnor ska jobba i offentlig sektor, män i privat. Kvinnor ska ta hand om barnen, män tar ansvar för ekonomin. De strukturerna ger symtom som ojämställda löner.

Vägen till jämställda löner är inget livspussel. Det är en livskamp. För strukturer handlar om varför kvinnor vabbar mer, inte att vi faktiskt gör det. Om vi tillsammans inte arbetar för att bryta normerna i vårt ojämställda samhälle kan vi pussla oss matta.

Löneskillnaderna kommer ändå att bestå.

Släpp inte greppet om vinstfrågan, LO

Krönika i Östran den 23 januari 2014.

Arbetarrörelsen kunde andas lite lättare efter att LO på sin kongress 2012 fattade beslut om att en icke-vinst-princip ska vara rådande i välfärden. Enligt en undersökning från Novus och LO från 2012 anser åtta av tio svenskar att vinsterna i den privata välfärden ska återinvesteras i verksamheten.

LO:s inställning till hur skattepengarna ska användas i välfärden är i linje med en förkrossande majoritet av den svenska befolkningens åsikter. Detta samtidigt som Dagens ETC avslöjar att den privata välfärdssektorn tjänat 30 miljarder kronor sedan Reinfeldt tillträdde.

Sedan beslutet har LO envist ställt krav på en lag som förbjuder vinster i välfärden, ivrigt påhejade av Vänsterpartiet och besvikna socialdemokrater. I alla fall tills LO:s förste vice ordförande Tobias Baudin i en intervju i DN menade att de nu har tröttnat på opinionsbildning. De ser inga resultat. LO vill istället gå förhandlingsvägen för att skynda på processen.

Efter måndagens utspel har LO fått arbeta hårt för att förmedla att beslutet ligger fast. Det viktigaste är fortfarande att reglera världens mest liberala välfärdsmarknad.

Kjell Rautio, välfärdsutredare på LO, skriver på organisationens blogg att i många av de stora samhällsfrågorna har LO varit med och tagit samhällsansvar, något de inte tänker sluta med nu. De vill se ordning och reda i välfärden. Visst skulle frågan kunna lösas genom partsmodellen, men varför?

Den åsiktsförskjutning som LO har åstadkommit gällande vinster i välfärden skulle gå om intet vid en lösning mellan parterna. Det finns en stor risk att LO skulle uppfattas som principlösa och medgörliga, för förhandlingar kräver kompromisser. När det gäller nyttjande av våra skattepengar i välfärden måste vi vara kompromisslösa. Vinsterna ska gå tillbaka till patienter, elever och anställda.

Det är knappast förvånande att LO inte har fått igenom sina krav om en non-profit-princip i välfärden med en vinstvurmande borgerlig regering vid makten. Att LO då förväntar sig att vinstlobbyisterna på arbetsgivarsidan ska vara intresserade av en partslösning är naivt.

Det nyliberala projekt som handlar om att förändra den svenska välfärdsmodellen måste stoppas. Med en regering som inte vill förbjuda riskkapitalbolag i välfärdssektorn och en socialdemokrati som är högst ovillig att ta ställning, litar arbetarrörelsen på att LO håller kursen i ”vinster-i-välfärden-frågan”.

Om nio månader är det val i Sverige. Innan dess kommer det inte att ske någon förändring i den svenska välfärdspolitiken.

LO måste våga hålla fast vid sina krav hela vägen in i hamn. Utan LO som kapten riskerar vi att få en havererad välfärdspolitik även efter ett regeringsskifte.