Priset på ojämställdhet är 20 000 kr i månaden

Ledare i Arbetarbladet den 5 mars 2014.

Livspusslet. Ett begrepp som TCO lanserade för att belysa den ojämställda arbetsmarknaden i Sverige. Det är även ett begrepp som skaver. Det säger att om du som individ (läs kvinna) ­inte får livet att gå ihop, så är det upp till dig att lägga ihop alla bitar så att det till slut blir en helhet som fungerar.

På onsdagen släppte LO rapporten ”Tid, makt och pengar” om den ojämställda arbetsmarknaden. Samma dag släppte akademikernas centralorganisation Saco en livslönekoll. Där kan du se hur mycket du som akademiker och kvinna under en livstid förlorar lönemässigt på att vara just kvinna. Det är dystra besked för kvinnorna på arbetsmarknaden.

Akademiker har en livslöneskillnad på 2,6 miljoner kronor. Det innebär att kvinnor som kollektiv förlorar 2,6 miljoner kronor på ett arbetsliv jämfört med männen.

För LO-yrkena ser det ännu värre ut. En genomsnittlig LO-kvinna tjänar 17 000 kr i månaden. En man inom LO-kollektivet tjänar 23 000 kr. Detta ska ställas mot de tjänstemän som är just män. De har en genomsnittlig lön på knappt 37 000 kr. Mellan LO-kvinnan och tjänstemannen skiljer det 20 000 kr i månaden i inkomst.

Anledningarna till löneskillnaderna är många. Till förvånansvärt liten del beror den på att två individer av olika kön har olika lön. Det problemet finns, och är mätbart. Men de största löneskillnaderna beror på könsbestämda branscher och att kvinnor jobbar deltid i mycket högre utsträckning.

Ojämställda löner bygger på normer och strukturer som finns i samhället, som vi får med oss från barnsben. Kvinnor ska jobba i offentlig sektor, män i privat. Kvinnor ska ta hand om barnen, män tar ansvar för ekonomin. De strukturerna ger symtom som ojämställda löner.

Vägen till jämställda löner är inget livspussel. Det är en livskamp. För strukturer handlar om varför kvinnor vabbar mer, inte att vi faktiskt gör det. Om vi tillsammans inte arbetar för att bryta normerna i vårt ojämställda samhälle kan vi pussla oss matta.

Löneskillnaderna kommer ändå att bestå.

En svensk vision

De senaste två dagarna har handlat mycket om utbildningspolitik. I tisdags var det dags för TCO:s utbildningspolitiska dag, och igår arrangerade Saco-förbundet Naturvetarna en dag i forskningens tecken, Stockholm meeting. Av naturliga skäl rör sig diskussionerna mycket kring autonomi och kvalitetssystem, mycket om valfrågor. Men jag saknar något i diskussionerna. Jag saknar en klar och tydlig vision om var svensk högskola och forskning är på väg. Jag efterlyser en diskussion kring högskolans roll i samhället

Frihetspropositionen presenterar en, om ej överensstämmande med min, något visionär bild om framtidens högskoleorganisation. Med lite god vilja kanske det kan ses som ett försök att diskutera en vision för högskolan. Det är dock en god vilja jag inte är beredd att visa.

I båda debatterna de senaste dagarna talades det mycket om Sverige som kunskapssamhälle. Och vi är på väg mot ett samhälle där de klassiska arbetaryrkena allt mer försvinner, och tjänste- och kunskapssektorerna växer sig allt starkare. Men vad är då detta kunskapssamhälle för något? Vem är det som ska försörja Sverige med den kunskap vi behöver? Klarar vi av att vara världsledande inom vissa forskningsområden, eller är det viktigare att vi lyckas hålla Sverige på en jämn nivå där vi klarar välfärden? Behöver de två stå emot varandra?

Som Tobias Krantz jämt påpekar står högskolan inför stora internationella utmaningar, men hur ska vi klara det om vi inte kan presentera tydliga visioner om högskolans roll i samhället och hur mycket den ska bära? Och där visionerna finns, hur ska de finansiella behoven mötas?

Ibland krävs det att de stora frågorna utreds innan övrigt kan komma på agendan. Jag önskar tydliga och långsiktiga visioner för högskolan från båda blocken. Och därefter parlamentariska överenskommelser som leder till en stabil och långsiktig utbildningspolitik. Och, som Naturvetarbloggen tydligt har antecknat från Stockholm meeting, så kan det bli verklighet.