S-kassa

Igår släppte Saco Studentråd, Stockholms universitets studentkår, Umeå studentkår och Uppsala studentkår rapporten Utbildning straffbart?. Vårt förslag om en s-kassa verkar ha fått eget liv, även om vi smyglanserade idén redan i somras (PDF).

Jag klargör lite kring mina tankar om s-kassan i Sacobloggen. I det stora hela handlar det helt enkelt om att studenter måste kunna vara arbetslösa utan att gå i personlig konkurs.

Välkommen, Björklund!

Texten finns även på Sacobloggen.

Väntan på de nya ministrarna har varit lång och spännande. Det har spekulerats i hur mycket Reinfeldt skulle röra om i grytan. Och visst blev det omrört (och även lite rörigt där ett tag). Förvirringen huruvida det var Björklund eller Sabuni som skulle ha ansvar för högskola och forskning klarnade först när ett nyhetsbrev landade i inkorgen. Men nu kan Saco Studentråd med glädje välkomna Jan Björklund till det roligaste politikområdet!

Lite förvånade blev Saco Studentråd över att en minister nu har hela ansvaret för den ”raka” utbildningslinjen – från förskola till forskning. Jag tror att det är på gott och ont som en person har ansvaret för allt.

Drömläget är ju att ett ansvar som detta gör att utbildningspolitiken äntligen får den helhetssyn som behövs för att se hur beslut på förskoleområdet får efterverkningar i högskolan. Regeringen har nu ett guldläge för att verkligen ta ett helhetsgrepp kring hela utbildningsväsendet för att ge alla elever samma möjligheter att nå högskolan. Att en person har ansvaret för de fyra största områdena inom utbildningsdepartementet innebär sannolikt att statssekreterarna kommer att spela en ännu viktigare roll de närmsta fyra åren. Frågan blir ju då vem som verkligen bestämmer på departementet.

Oavsett vem det är som kommer att styra utbildningsdepartementet är det dags för Björklund att se till att högskolan får mer resurser. Samhällsvetenskap- och humaniorastudenter har inte automatiskt fått fler timmar med sina lärare bara för att det är en ny minister. Arbetslivsanknytningen lyser fortfarande med sin frånvaro på allt för många utbildningar. Anknytningen till forskningen måste också bli bättre och lärarna måste ha tid att forska. Dessutom har Björklund en autonomireform, experimentet med studieavgifter och ett nytt kvalitetssystem att övervaka under mandatperioden. Ett hårt jobb, även för den som inte har implementeringen av en ny skollag på sitt bord.

Saco Studentråd vill även gratulera Nyamko Sabuni till utnämningen till biträdande utbildningsminister. På hennes bord ligger studiemedlen och därmed ansvaret för den viktiga frågan att se till att studiemedlet och socialförsäkringarna samspelar på ett bättre sätt. Som det ser ut i dagsläget finns det alldeles för många glapp i studenternas trygghetssystem. Sabuni, vår nya socialförsäkringsminister Ulf Kristersson och huvudsekreteraren för socialförsäkringsutredningen Irene Wennemo bör sätta sig ner och en gång för alla se över hur socialförsäkringsreglerna i dagens form stänger ute studenter.

Utbildningsdepartementet har stora utmaningar framför sig. Nu är det upp till bevis för Björklund och Sabuni. Än en gång, grattis! Och lycka till med Sveriges viktigaste departement!

Allas lika rätt och möjlighet till utbildning - ett steg på vägen

Det känns som om landet har stannat upp i ett kollektivt chocktillstånd i väntan på hur Sverige ska styras de närmsta fyra åren. Det är lätt hänt. Men runtomkring oss fortsätter livet. Det är viktigare än någonsin att kämpa för allas lika rätt och möjlighet till utbildning.

Det har i flera år pratats om alldeles för lite undervisningstid på högskolan, främst inom samhällsvetenskap och humaniora. Senast i fredags kommenterade Kåre Bremer, rektor på Stockholms universitet, bristen på undervisning i högskolan.

För lite undervisning och övrig lärarledd tid, såsom handledning, laborationer och övningsstöd, ger en sämre utbildning. Med så lite som 3-4 timmars undervisning i veckan finns det inte tid för studenterna att få diskutera sin kurslitteratur, teorier och metoder med kunniga lärare. Studenterna måste tillgodogöra sig kunskapen på egen hand, vilket passar långt ifrån alla. Lärarledd tid fördjupar utbildningen och ger möjlighet till diskussioner som hjälper studenten att utveckla sina muntliga argumentationsteknik. Det går inte att läsa sig till.

Det är därför glädjande att Umeå studentkår efter långt och ihärdigt arbete fått till ett beslut i universitetsstyrelsen på Umeå universitet som innebär att de ska få fler lärarledda timmar. Jag hoppas att studentkårerna runt om i Sverige lär av Umeå studentkår och fortsätter att pressa universitet och högskolor i denna viktiga fråga. Allas rätt och möjlighet till utbildning handlar nämligen inte bara om vem som kommer in på en utbildning, utan även en möjlighet att slutföra den. Med fler lärarledda timmar ökar möjligheterna att fler studenter tar ut sin examen. Det är bra för den enskilda studenten och det är bra för Sverige.

Satsa på kvalitet i högskolan

Idag skriver jag tillsammans med Anna Ekström och 21 ordförande från olika Saco-förbund om utbildningskvalitet i GP.

Rödgröna satsningar på utbildning

Bloggar lite kort om det på Sacobloggen. Mer kommer när jag har löst ungdomsarbetslöshetproblemen genom en konferens i Madrid.

Media:
DN, SvD

Ännu ett lån ut ur fattigdomen

Så studenterna fick sitt vallöfte trots allt - höjt studiemedel med 500 kr om Alliansen vinner. Det är bra. Sveriges studenter har ont om pengar, speciellt de som bor i Stockholm och Göteborg. Det är dyra städer med bostadsbrist och höga hyror. Men frågan är varför Alliansen envisas med att tvinga studenterna att låna sig ur fattigdomen.

Jag skriver idag i Sydsvenskan om att det är dags att satsa på studenterna och se dem som en investering och inte som en kostnad. Alliansen förslag om höjda lån visar att de inte tycker att det är värt att investera mer i studenterna just nu. Tråkigt. Och dåligt för Sverige. Hur många talanger som väljer att inte studera på högskolan på grund av lånen de kommer vet vi inte. Kanske skulle en av dem vunnit det där Nobelpriset som Folkpartiet suktar så efter.

Det är bra att Alliansen ser behovet av ett höjt studiemedel. Jag önskar bara att de även kunde se värdet i att höja bidraget, att det är en investering i Sveriges framtid, inte en budgetpost som kostar mer än det smakar.

De flesta studenter blir pensionärer

Beatrice Högå uttalar sig, mycket bra, om att studenter måste vara prioriterade i valrörelsen. (Artikeln säger valspurten, men det är inte så att vallöftena haglar tätt vad gäller utbildningspolitiken). Med det sagt tycker jag ändå att artikeln inte är så slagkraftig som den skulle kunna vara.

300 000 studenter går på högskolan i Sverige. Just nu. Nästa år när 300 000 studenter pluggar på högskolan kommer det inte enbart vara samma studenter som året innan. Några har kommit till och några har lämnat för att gå ut på arbetsmarknaden.

Studenter är en otroligt ostatisk grupp. Perioden som du räknas som student är (förhoppningsvis) endast 3-5 år lång. Däremot är det en otroligt viktig grupp. Inte bara för att högskolan bygger Sverige, utan för att sannolikheten att dessa personer kommer att rösta inte bara i nästa val, utan många därefter, är stor. Ganska snart kommer 50 procent av alla röstberättigade vara på väg att bli, vara eller ha varit studenter.

I Sacos valundersökning anser de tillfrågade (självdefinierade) akademikerna att kvaliteten i högskolan är den näst viktigaste frågan inför valet. Att tro att det bara är 300 000 personer som bryr sig om vad som högskole- och studentpolitiken är naivt. Studiemedelsnivån kan hindra presumtiva studenter från att ta klivet, en dålig utbildning kan ge efterverkningar långt fram i livet om kunskaperna för det valda yrket inte räcker till och mor- och farföräldrar kan mycket väl rösta efter hur de ser på deras barnbarns möjligheter att studera utifrån de egna perspektiven.

Politikerna måste börja se högskolan i ett större perspektiv och inkludera högskole- och studentpolitiken på ett helt annat sätt. Annars kommer Sverige ohjälpligt att halka efter när högskola och arbetsmarknad går i otakt och nyexaminerade studenter flyttar utomlands för att få jobb.

Det är många fler än de 300 000 studenterna som tycker att utbildningspolitiken är viktig. Och de allra flesta studenterna blir faktiskt pensionärer en dag. De kanske kommer ihåg den där regeringen som förbättrade deras studietid och väljer att rösta på dem livet ut? Bara det måste ju vara värt någonting.