Sidor

lördag 15 mars 2014

Släpp inte greppet om vinstfrågan, LO

Krönika i Östran den 23 januari 2014.

Arbetarrörelsen kunde andas lite lättare efter att LO på sin kongress 2012 fattade beslut om att en icke-vinst-princip ska vara rådande i välfärden. Enligt en undersökning från Novus och LO från 2012 anser åtta av tio svenskar att vinsterna i den privata välfärden ska återinvesteras i verksamheten.
LO:s inställning till hur skattepengarna ska användas i välfärden är i linje med en förkrossande majoritet av den svenska befolkningens åsikter. Detta samtidigt som Dagens ETC avslöjar att den privata välfärdssektorn tjänat 30 miljarder kronor sedan Reinfeldt tillträdde.
Sedan beslutet har LO envist ställt krav på en lag som förbjuder vinster i välfärden, ivrigt påhejade av Vänsterpartiet och besvikna socialdemokrater. I alla fall tills LO:s förste vice ordförande Tobias Baudin i en intervju i DN menade att de nu har tröttnat på opinionsbildning. De ser inga resultat. LO vill istället gå förhandlingsvägen för att skynda på processen.
Efter måndagens utspel har LO fått arbeta hårt för att förmedla att beslutet ligger fast. Det viktigaste är fortfarande att reglera världens mest liberala välfärdsmarknad.
Kjell Rautio, välfärdsutredare på LO, skriver på organisationens blogg att i många av de stora samhällsfrågorna har LO varit med och tagit samhällsansvar, något de inte tänker sluta med nu. De vill se ordning och reda i välfärden. Visst skulle frågan kunna lösas genom partsmodellen, men varför?
Den åsiktsförskjutning som LO har åstadkommit gällande vinster i välfärden skulle gå om intet vid en lösning mellan parterna. Det finns en stor risk att LO skulle uppfattas som principlösa och medgörliga, för förhandlingar kräver kompromisser. När det gäller nyttjande av våra skattepengar i välfärden måste vi vara kompromisslösa. Vinsterna ska gå tillbaka till patienter, elever och anställda.
Det är knappast förvånande att LO inte har fått igenom sina krav om en non-profit-princip i välfärden med en vinstvurmande borgerlig regering vid makten. Att LO då förväntar sig att vinstlobbyisterna på arbetsgivarsidan ska vara intresserade av en partslösning är naivt.
Det nyliberala projekt som handlar om att förändra den svenska välfärdsmodellen måste stoppas. Med en regering som inte vill förbjuda riskkapitalbolag i välfärdssektorn och en socialdemokrati som är högst ovillig att ta ställning, litar arbetarrörelsen på att LO håller kursen i ”vinster-i-välfärden-frågan”.
Om nio månader är det val i Sverige. Innan dess kommer det inte att ske någon förändring i den svenska välfärdspolitiken.
LO måste våga hålla fast vid sina krav hela vägen in i hamn. Utan LO som kapten riskerar vi att få en havererad välfärdspolitik även efter ett regeringsskifte.

Tiggeriförbud en moraliskt förkastlig lagstiftning

Krönika i Dagens Arena 21 januari 2014.

Varje morgon på väg till tunnelbanan möter jag samme man. Han sitter vid ingången på en bit wellpapp, invirad i filtar. Framför sig har han en pappersmugg och han tittar bedjande på mig och jag hör ett ”please” när jag går förbi i morgonrusningen. Tiggandet är hans levebröd. I dagens Sverige är han inte ensam.
Allt fler människor inom EU kommer till Sverige med förhoppningen om ett bättre liv, men hamnar ofta i fattigdom. I en undersökning från Socialstyrelsen från slutet på 2012 mötte man under en natt i november 370 hemlösa EU-migranter i Sverige. Hur stort mörkertalet är vet vi inte.
Precis som Lotta Edholm och Erik Scheller (FP) i dag skriver i DN måste vi agera mot fattigdomen. Det är en anständighetsfråga.
Men frågan är hur. Att tro att rumänska myndigheter skulle gå med på att betala en räkning från Stockholms stad när det rör sig om en i landet systematiskt diskriminerad grupp kan i bästa fall beskrivas som naivt. Vi behöver söka andra vägar där de utsatta människornas rättigheter respekteras.
Att vända sig till lagstiftningen för att hantera fattigdomen kan verka enkelt. Med en votering i riksdagen tar vi ställning mot utsattheten. Ett förbud mot tiggeri flyttar ”problemen” från gatan. Medelklassen slipper se fattigdomen. Vi behöver inte ha dåligt samvete för att vi bryr oss mer om fredagsmys än utsatta medmänniskor. Likt att leka tittut med ett litet barn, lurar vi oss själva att det som inte syns inte finns.
Men frågan är vilken verkan en sådan lagstiftning har för de fattigaste. Lagstiftaren måste se var juridiken som styrmedel kommer till sin rätt. Vem är det egentligen dagens välfärdsstat vill skydda?
Juridiken kan inte lösa alla sociala problem. I exemplet om tiggeriförbud innebär det inte bara en moraliskt förkastlig lagstiftning, den når heller inte roten på problemet. Genom att förbjuda personer att ge pengar till tiggare, tar vi inte bara bort en försörjningskälla för de allra mest utsatta, utan riskerar även att än mer stigmatisera människor som lever i fattigdom.
Europas ojämlikhet måste lösas på en europeisk nivå. Anna Johansson på Stockholms Stadsmission menar att vi måste se över vem som har det sociala ansvaret. Invånare i EU måste få rätt till välfärdstjänster på EU-nivå. Men även Sverige har ett ansvar för dem som väljer att komma hit. Enligt regeringsformen ska det allmänna trygga rätten till arbete och bostad. Det förpliktigar.
EU-migranter måste få rätt hjälp hos Arbetsförmedlingen och rätt att lära sig svenska genom SFI för att kunna ta sig in på den svenska arbetsmarknaden och därmed det svenska samhället.
Sociala problem ska lösas med sociala insatser. Som vuxna människor vet vi att bara för att det inte syns, betyder det inte att det inte finns. Mannen vid min tunnelbanenedgång kommer inte att få det bättre bara för att han inte får lov att be mig om pengar.

Vad vill S med högskolan?

Högskolan är den största enskilda statliga sektorn, där en halv miljon personer på något sätt är verksamma. Som politikområde står dock högskolan sällan i fokus.
Vi välkomnar därför Högskolelyftet som Socialdemokraterna presenterade häromveckan. I den svenska högskolepolitiken, där det folkpartistiska utbildningsdepartementet hafsigt genomför rekordsnabba, och oåterkalleliga, reformer, har socialdemokratin en möjlighet att bidra med visioner, riktning och mål.
En politik för den högre utbildningen måste vila på ideologi. Högskolan ska vara en aktör med stor frihet gällande utbildning och forskning, men ska samtidigt samspela med det omgivande samhället.
Det gör högskolepolitiken speciell. Högskolelyftet visar på stora socialdemokratiska ambitioner för högskolan, men förslaget lämnar en hel del att önska. Framför allt gäller detta just det övergripande och långsiktiga syftet med högre utbildning.
Högskolan ska främja frihet och jämlikhet. Alla ska inte studera på högskolan, men de som vill ska kunna göra det och ha möjlighet att slutföra sin utbildning oavsett bakgrund och var i livet de befinner sig. Det måste vara grunden i en socialdemokratisk politik.
Breddad rekrytering utgör därför ett välkommet fokus i Högskolelyftet. Mångfald berikar, även på högskolan. Vi ser fram emot de konkreta förslag som bör följa på området.
Fler än någonsin söker till högskolan, men utbildningsplatserna minskar. Socialdemokraternas förslag om att utöka antalet platser vid högskolan, och stärka kvaliteten i utbildningarna, är ett bra initiativ.
Kvalitetssatsningen avser i ett första skede endast lärarutbildningen. Här vill vi varna för att rikta resurser för snävt, då många utbildningar lider av kvalitetsbrister på grund av resursurholkning.
Vi välkomnar dock satsningen med en förhoppning om att den blir reell, breddad och långsiktig. Detsamma gäller förslagen om utökade möjligheter till omskolning och vidareutbildning mitt i arbetslivet, där förändringar gällande både studiemedel och a-kassa måste till för att förslaget ska kunna få avsedd effekt.
Arbetslivsanknytning är inte per definition bra eller dålig. Som med allt annat beror det på vad som läggs i begreppet och vilka åtgärder som knyts till det. Arbetslivsanknytning ska vara en hjälp för studenten att lära känna sin framtida arbetsmarknad och också vara en utjämnare vad gäller social bakgrund. Förslaget om studentmedarbetare är därför felriktat och överflödigt. De jobb- och praktikförmedlare som Socialdemokraterna vill satsa på kan ha en plats på högskolan, men de måste ha ett större uppdrag än att endast förmedla extrajobb.
Det vi ställer oss mest frågande till i Högskolelyftet är förslaget om treterminssystem. Detta ska enligt förslaget vara obligatoriskt för högskolorna, men frivilligt för individen. Förslaget är, i vårt tycke, såväl ogenomtänkt som ogenomförbart. Utbildningskvaliteten löper stor risk att bli lidande om detta tvingande förslag genomförs. Vi hurrar för ambitionen, men ser hellre att den fokuseras på förslaget om relevanta sommarkurser.
Den högskolepolitik som regeringen driver är fragmentarisk och kortsiktig. Politiken för detta självständiga och trögrörliga politikområde måste vara väl sammanhållen och grundas på en tydlig tanke om vilken roll högre utbildning ska spela. För individen, för arbetsmarknaden och inte minst för ett demokratiskt samhälle. Högskolelyftet är ett steg på vägen för svensk högskola, men frågan kvarstår dock: Vad vill socialdemokratin med den högre utbildningen?

Lagar mot kärlek

Det blev ett hastigt påkommet möte med HBTQ-organisationer i Uganda för Anders Borg. Detta sedan det blev klart att premiärminister Yoweri Museveni skrivit under den omtalade antihomolagen. HBTQ-personer i Uganda kan nu dömas till livstidsfängelse för att de blir kära i någon av motsatt kön. Uganda är tyvärr inte ensam i världen med detta förbud.
Den lagstiftning som Uganda nu inför sätter ljus på Sverige och vår bedömning av rätt till asyl när en person riskerar förföljelse på grund av sin sexuella läggning. För det räcker inte att en person är homosexuell och att det förbjudet i hemlandet.
Först och främst ska det fastställas om den asylsökande i fråga faktiskt är en HBTQ-person. Detta görs främst genom intervjuer med den asylsökande.
Det ska även göras en bedömning av risken för förföljelse om personen återvänder. I den bedöms bland annat om den asylsökande på något sätt manifesterat sin sexuella läggning i tillräcklig utsträckning för att det ska finnas en förföljelserisk när personen återvänder till sitt hemland, och om hen då kommer att leva i enlighet med sin sexuella läggning.
Konsekvenserna av detta kan bli orimliga. Någon som av rädsla för förföljelse inte har vågat komma ut, kan nekas rätt till asyl om hen inte heller fortsättningsvis vill leva öppet i sitt hemland. Det är ett uppenbart moment 22 för den asylsökande.
Det var förhoppningsvis oundvikligt för Anders Borg att ta upp frågan om HBTQ-personers rättigheter när han träffade Museveni. Politiska påtryckningar gentemot länder som straffbelägger homosexualitet borde vara en självklarhet i den svenska utrikespolitiken. Men vi måste även städa framför vår egen dörr.
I Italien är förbud mot homosexualitet i hemlandet skäl nog för en HBTQ-person att få asyl. Sverige har ingen anledning att vara sämre.

onsdag 8 januari 2014

Skammen är inte kvinnans

Jag har nu läst Ebba Witt-Brattströms text i DN säkert tre gånger. Jag har diskuterat den, sett reaktioner när personer har läst den och jag har försökt förklara vad det är hon menar med sin text.  

Jag vill börja med att säga att jag inte har läst Egenmäktigt förfarande, romanen som EWB bygger hela sin argumentation kring, men utifrån det hon lyfter från boken i sin text tycker jag ändå att jag kan dra någon form av slutsatser utifrån hennes argumentation. Har jag misstolkat något utifrån romanen, upplys mig gärna. 

Att skammen inte är kvinnans vid sexuella övergrepp är helt sant. Att kvinnor som blir utsatta för sexuellt våld eller tjatsex känner skuld och skam är en helt annan sak. 

EWB menar att t ex #prataomdet lägger för stort fokus på graden av frivillighet, istället för att analysera sexualakten. Ansvaret läggs då på den utsatta individen, som då, enligt henne EBW, "borde ha vetat bättre". Vidare för EWB ett resonemang som jag endast kan tolka som en likställelse mellan samtyckessex där parterna går in med olika förväntningar på akten (relation/tillfällig sexuell förbindelse) med sexuellt våld. I EWB:s text står feminismen på ena sidan och sexualradikalismen, främst illustrerat genom RFSU:s sexualundervisningsstöd, på den andra. 

För att citera en kär vän: Nej, jag tycker inte att den här texten är särskilt bra. Av flera anledningar. 

Min utgångspunkt är, precis som EWB, att skammen vid övergrepp aldrig är är den utsattes. Det är heller aldrig den utsattes fel, det är alltid förövarens. Alltid. 

Sex bygger på samtycke och respekt. Som RFSU har lärt mig ska det kännas bra före, under och efter. Då är det bra sex. Vem, vilka eller på vilket sätt någon har sex är bara mellan den och dennes partner(s), om sexet sker ömsesidigt. Men från det bra sexet till det sexuella våldet finns det tyvärr en gråskala. 

Är det sexuellt våld när ena parten "ställer upp" trots att den kanske inte har lust, men kanske inte har något emot det egentligen? Är det sexuellt våld när någon inte vågar säga att den inte vill ha sex? Är det sexuellt våld när någon blir fasthållen, trots att den tidigare visat någon form av motstånd/sagt nej, men sedan slutat göra motstånd för att utkomsten av händelsen kommer vara det samma  - sex mot hens vilja? Jag skulle säga nej, kanske, absolut, på de tre frågorna, men det är något som kan, bör och ska diskuteras. Var går gränserna?

Och det är det som samtalet om sex måste handla om. Det måste även handla om normer. Normen att killar alltid vill ligga och att tjejer inte får vara kåta. Att en alltid vill ligga med någon av motsatta könet. Att sex ska se ut på ett visst sätt. 

EWB:s text bygger på en form av hora/madonna-komplex där hon menar att slagfältet för sexdebatten är den oskyddade unga kvinnokroppen, ett skyddsvärt objekt. Det synsättet tror jag är direkt skadligt för unga tjejer som håller på att hitta sin sexualitet, att deras kropp är något som ska skyddas från det motsatta könets våldsamma händer. Det bygger vidare på den norm som måste brytas - att killar alltid vill ha sex och att tjejer aldrig vill det.  

Att tjejer känner skuld och skam i relation till sex (även sådant som känns bra före, under och efter, för sex utanför en relation är alltid en risk då du kan bli stämplad som hora) är ett stort problem. Men det löser sig inte genom att skambelägga de unga tjejer som känner eller har känt skam i samband med sex. Utan vi måste prata om det. Det dåliga med sex. Men framför allt det bra med sex, och ge unga tjejer utrymme att upptäcka sin egen sexualitet, med eller utan partner. Först då kan vi ta oss mot ett samhälle där kvinnor har rätt till sin egen kropp, i sann feministisk anda. 

Men vad vet jag. Jag är ju enligt Ebba Witt-Brattström av dem med en flathet inför etiskt förkastlig sexualpraktik, en jurist.  

torsdag 8 augusti 2013

Att välja valet

Jag funderar ofta på normer och inlåsningseffekter, och oftast kopplat till jämställdhet och familjepolitik. Det känns allt mer relevant då fler och fler i min närhet väljer att bilda familj och (från min synvinkel) oreflekterat faller in i statistiska mönster i alla de val som kommer efter att graviditetstestet visat positivt.

Jag läste idag en artikel i The New York Times Magazine, The Opt-Out Generetion Wants Back In. Framgångsrika karriärkvinnor i USA som i början av 2000-talet bestämde sig för att stanna hemma med sina barn istället för att arbeta, vill nu av olika skäl tillbaka in på arbetsmarknaden.

Mycket gör mig upprörd i artikeln. Som att kvinnornas karriärer mer eller mindre stannade upp när de fick sitt första barn, samtidigt som männens rullade på. Kvinnorna försökte anpassa sin arbetssituation efter barnen, inte männen. I artikeln framkommer inte att kvinnornas beslut att lämna arbetet och vara hemma föregicks av en diskussion om vem det skulle vara som slutade arbeta, men snarare verkar det som om det var en önskan från mannen att kvinnan skulle vara hemma. De tre kvinnorna är olika nöjda med sitt beslut att ha stannat hemma, och alla har inte lyckats återetablera sig på arbetsmarknaden. Normer och strukturer gör att de nu är på en plats i livet de inte hade tänkt sig från början.

Jag gläds åt att vi i Sverige har kommit längre. Att det finns en ordentlig föräldraförsäkring som gör det möjligt för båda föräldrarna att i ett tidigt skede dela på ansvaret för barnen. Det finns möjlighet att anpassa arbetstiden när barnen är små och många kollektivavtal bidrar till en högre ersättning vid föräldraledighet. Vi har väldigt goda förutsättningar för en mer jämställd föräldrabildning, men ändå är det kvinnorna som tar hand om barnen, vilket den här rapporten visar, svart på vitt.

Det finns ingen enkel väg mot ett mer jämställt samhälle. Men vi måste bygga en familjepolitik på jämlikhet och jämställdhet, fokuserad på att bryta normer. Till att börja med handlar det om vad som är en familj. I min närhet består familjer av två vuxna, två vuxna och (ett eller flera) barn, fyra vuxna och (flera gemensamma) barn, en vuxen och (ett eller flera) barn och så vidare.

Dagens familjepolitik bygger på normen mamma-pappa-barn som är gifta och kanske skiljer sig. Det har blivit bättre för samkönade par, men paret, och biologin, är det som räknas.

Enklaste sättet att bryta normerna kring de familjer som väljer att skaffa barn är att göra föräldraförsäkringen individuell. Och med det menar jag att alla föräldrar i familjen ska få en del av föräldraförsäkringskakan. Kanske är det så att vi ska ha en bit kvar som är överlåtelsebar till övriga föräldrar eller andra familjemedlemmar, så som mor/farföräldrar, men majoriteten ska tillfalla envar av föräldrarna. Jag är övertygad om att vi inte kommer att se ett jämt uttag av föräldraförsäkringen utan en sådan reform.

Men jag tror även att en del i att bryta normerna handlar om att prata om vad som är en familj. Jag och min sambo har inga barn, men vi är i allra högsta grad en familj. En diskussion om det här kan verka irrelevant, men för att bryta normer måste vi prata om det som anses vara icke-norm.

De inlåsningseffekter som familjenormerna skapar framförallt för kvinnor leder till en livslång ojämlikhet. I familjer där åtminstone ena partnern (oftast mannen) tjänar bra kan ett beslut om extra pensionssparande för den andra väga upp viss ojämställdhet vad gäller till exempel deltidsarbete. Men skilsmässor skapar alldeles för ofta kvinnliga fattigpensionärer. Det ligger många val bakom det så som utbildning, yrke, bransch, men det är framförallt vid familjebildning vi ser att kvinnorna förlorar (ekonomiskt) gentemot männen. Dagens system är uppbyggt så att varje familj själv ska få välja. Men hur många gör egentligen ett reellt val?

tisdag 8 januari 2013

Kanske är det latheten som räddar oss till slut

Det är lätt att skylla på nya jobb och uppdrag. Det är ännu lättare att skylla på sina egna prestationskrav. Det går att hitta fel på organisation, chef, otydlig uppdragsbeskrivning, dålig arbetsmiljö, bristande skyddsombud dåligt fack med mera. Men faktum kvarstår - många mår rent ut sagt förjävligt på jobbet. Huruvida vi är fler nu än förr kan jag inte svara på, jag är för ung. Oavsett så mår jag och många i mitt umgänge allt sämre i arbetslivet. Därför blev jag provocerad av Sakine Madons ledare i Expressen med rubriken Flit och håg är goda arvedelar.

Madon menar att vi blivit lata och inte vill arbeta för pengarna vi tjänar. Och visst, det finns väl alltid någon som inte drar sitt strå till stacken, men är de så många? Är verkligen 23 procent av Sveriges unga lata och ovilliga att arbeta? Låt mig tvivla. Jag skulle hellre se en diskussion om vad vi egentligen förväntar oss av arbetstagarna. Vad är egentligen ett hållbart arbetsliv?

Vi har en bra arbetsmiljölagstiftning som säger hur vi ska ha det på arbetsplatsen. Vi har arbetstidslagen som säger hur mycket vi får arbeta. Men lagstiftning måste kännas till och implementeras för att få någon verkan. Framför allt måste vi som arbetar känna att vi har möjlighet att efterleva den. Många i min överpresterande närhet skulle hävda att 40-timmarsveckor sällan är nog för att få arbetsuppgifterna klara i den tid som arbetsgivaren tycker är lämpligt. Det leder till att de antingen arbetar gratis eller att deras plusflex ger dem två veckors extra ledigt sommar och vinter. Antingen är vi för dåliga på att säga nej, för lata eller så är vi för få personer på för mycket arbete. Vi mår i alla fall dåligt på jobbet.

För mig handlar det delvis om en för stor arbetsbörda, men även vad jag tror är rimligt att jag ska prestera, och vad jag tror att det förväntas av mig. Det förstnämnda går att åtgärda med en bra chef och god kommunikation, det senare kräver den större diskussionen.

Vem är det egentligen som arbetar, var arbetar de och hur? Lyfter vi blicken och ser på arbetslivet i stort är det minst sagt problematiskt att en del av den arbetsföra befolkningen verkar vara oerhört intresserade av att arbeta ihjäl sig. Samtidigt går unga arbetslösa och samtidigt som deras självkänsla, arbetsmoral och tilltro till samhället minskar för varje dag. Vissa går in i väggen medan vissa blir allt fattigare. Ojämlikheten och ojämställdheten i arbetet är ett problem. Att vi inte ger alla möjligheter och förutsättningar att ta sig ut i arbetslivet, eller återgå i arbete, är ett stort problem. Vi som håller på att arbeta oss till döds, vad gör vi det för egentligen?

Låt mig vara tydlig, det här handlar inte om något jävla livspussel. Det handlar om prestation- och konsumtionshjul som snurrar så snabbt att vi inte har tid att reflektera över vad det är vi håller på med. Vi arbetar för att uppfylla mål om självförverkligande, men även rent materiella mål. Vi måste ha vissa grejer, annars känner vi oss utanför. Och det är svårt att värja sig. Människan vill ha det alla andra har. Men vad händer med arbetslivet när vi det blir allt svårare att säga stopp? Vad händer när vi måste åka till Thailand, köpa fler julklappar, ha nya mobiltelefoner, platta tv-apparater? För det hänger ihop, arbetsprestationen och konsumtionen. Någonstans i shoppingångesten vet vi nog det, men vi orkar inte prata om det, orkar inte ta tag i det där gnagande samvetet. Inte heller orkar vi prata om att det ohållbara arbetslivet leder till en ohållbar livsstil som i sin tur sliter allt mer på vår planet. Vi riskerar att arbeta ihjäl oss på mer än ett sätt.

Jag vet att jag pratar från ett privilegierat medleklassprespektiv, men det gör inte min ångest och sömnlöshet mindre på riktigt. Snarare gör min ställning att jag kan och vågar dra i bromsen när väggen närmar sig. Jag har partner, vänner och familj som förstår och ställer upp genom alla kriser, emotionella likväl som ekonomiska. Jag har tur. Samtidigt börjar jag bli uppriktigt orolig för hur jag och mina vänner ska klara av ett helt arbetsliv. Så som vi jobbar just nu är helt ohållbart.

Att vara flitig och att må bra på arbetsplatsen står inte emot varandra. Snarare är ett hållbart arbetsliv en förutsättning för flit. Kanske är lite lathet det enda som räddar oss till slut.

Jonas Wikström har också skrivit om det här.