Skammen är inte kvinnans

Jag har nu läst Ebba Witt-Brattströms text i DN säkert tre gånger. Jag har diskuterat den, sett reaktioner när personer har läst den och jag har försökt förklara vad det är hon menar med sin text.  

Jag vill börja med att säga att jag inte har läst Egenmäktigt förfarande, romanen som EWB bygger hela sin argumentation kring, men utifrån det hon lyfter från boken i sin text tycker jag ändå att jag kan dra någon form av slutsatser utifrån hennes argumentation. Har jag misstolkat något utifrån romanen, upplys mig gärna. 

Att skammen inte är kvinnans vid sexuella övergrepp är helt sant. Att kvinnor som blir utsatta för sexuellt våld eller tjatsex känner skuld och skam är en helt annan sak. 

EWB menar att t ex #prataomdet lägger för stort fokus på graden av frivillighet, istället för att analysera sexualakten. Ansvaret läggs då på den utsatta individen, som då, enligt henne EBW, "borde ha vetat bättre". Vidare för EWB ett resonemang som jag endast kan tolka som en likställelse mellan samtyckessex där parterna går in med olika förväntningar på akten (relation/tillfällig sexuell förbindelse) med sexuellt våld. I EWB:s text står feminismen på ena sidan och sexualradikalismen, främst illustrerat genom RFSU:s sexualundervisningsstöd, på den andra. 

För att citera en kär vän: Nej, jag tycker inte att den här texten är särskilt bra. Av flera anledningar. 

Min utgångspunkt är, precis som EWB, att skammen vid övergrepp aldrig är är den utsattes. Det är heller aldrig den utsattes fel, det är alltid förövarens. Alltid. 

Sex bygger på samtycke och respekt. Som RFSU har lärt mig ska det kännas bra före, under och efter. Då är det bra sex. Vem, vilka eller på vilket sätt någon har sex är bara mellan den och dennes partner(s), om sexet sker ömsesidigt. Men från det bra sexet till det sexuella våldet finns det tyvärr en gråskala. 

Är det sexuellt våld när ena parten "ställer upp" trots att den kanske inte har lust, men kanske inte har något emot det egentligen? Är det sexuellt våld när någon inte vågar säga att den inte vill ha sex? Är det sexuellt våld när någon blir fasthållen, trots att den tidigare visat någon form av motstånd/sagt nej, men sedan slutat göra motstånd för att utkomsten av händelsen kommer vara det samma  - sex mot hens vilja? Jag skulle säga nej, kanske, absolut, på de tre frågorna, men det är något som kan, bör och ska diskuteras. Var går gränserna?

Och det är det som samtalet om sex måste handla om. Det måste även handla om normer. Normen att killar alltid vill ligga och att tjejer inte får vara kåta. Att en alltid vill ligga med någon av motsatta könet. Att sex ska se ut på ett visst sätt. 

EWB:s text bygger på en form av hora/madonna-komplex där hon menar att slagfältet för sexdebatten är den oskyddade unga kvinnokroppen, ett skyddsvärt objekt. Det synsättet tror jag är direkt skadligt för unga tjejer som håller på att hitta sin sexualitet, att deras kropp är något som ska skyddas från det motsatta könets våldsamma händer. Det bygger vidare på den norm som måste brytas - att killar alltid vill ha sex och att tjejer aldrig vill det.  

Att tjejer känner skuld och skam i relation till sex (även sådant som känns bra före, under och efter, för sex utanför en relation är alltid en risk då du kan bli stämplad som hora) är ett stort problem. Men det löser sig inte genom att skambelägga de unga tjejer som känner eller har känt skam i samband med sex. Utan vi måste prata om det. Det dåliga med sex. Men framför allt det bra med sex, och ge unga tjejer utrymme att upptäcka sin egen sexualitet, med eller utan partner. Först då kan vi ta oss mot ett samhälle där kvinnor har rätt till sin egen kropp, i sann feministisk anda. 

Men vad vet jag. Jag är ju enligt Ebba Witt-Brattström av dem med en flathet inför etiskt förkastlig sexualpraktik, en jurist.  

Att välja valet

Jag funderar ofta på normer och inlåsningseffekter, och oftast kopplat till jämställdhet och familjepolitik. Det känns allt mer relevant då fler och fler i min närhet väljer att bilda familj och (från min synvinkel) oreflekterat faller in i statistiska mönster i alla de val som kommer efter att graviditetstestet visat positivt.

Jag läste idag en artikel i The New York Times Magazine, The Opt-Out Generetion Wants Back In. Framgångsrika karriärkvinnor i USA som i början av 2000-talet bestämde sig för att stanna hemma med sina barn istället för att arbeta, vill nu av olika skäl tillbaka in på arbetsmarknaden.

Mycket gör mig upprörd i artikeln. Som att kvinnornas karriärer mer eller mindre stannade upp när de fick sitt första barn, samtidigt som männens rullade på. Kvinnorna försökte anpassa sin arbetssituation efter barnen, inte männen. I artikeln framkommer inte att kvinnornas beslut att lämna arbetet och vara hemma föregicks av en diskussion om vem det skulle vara som slutade arbeta, men snarare verkar det som om det var en önskan från mannen att kvinnan skulle vara hemma. De tre kvinnorna är olika nöjda med sitt beslut att ha stannat hemma, och alla har inte lyckats återetablera sig på arbetsmarknaden. Normer och strukturer gör att de nu är på en plats i livet de inte hade tänkt sig från början.

Jag gläds åt att vi i Sverige har kommit längre. Att det finns en ordentlig föräldraförsäkring som gör det möjligt för båda föräldrarna att i ett tidigt skede dela på ansvaret för barnen. Det finns möjlighet att anpassa arbetstiden när barnen är små och många kollektivavtal bidrar till en högre ersättning vid föräldraledighet. Vi har väldigt goda förutsättningar för en mer jämställd föräldrabildning, men ändå är det kvinnorna som tar hand om barnen, vilket den här rapporten visar, svart på vitt.

Det finns ingen enkel väg mot ett mer jämställt samhälle. Men vi måste bygga en familjepolitik på jämlikhet och jämställdhet, fokuserad på att bryta normer. Till att börja med handlar det om vad som är en familj. I min närhet består familjer av två vuxna, två vuxna och (ett eller flera) barn, fyra vuxna och (flera gemensamma) barn, en vuxen och (ett eller flera) barn och så vidare.

Dagens familjepolitik bygger på normen mamma-pappa-barn som är gifta och kanske skiljer sig. Det har blivit bättre för samkönade par, men paret, och biologin, är det som räknas.

Enklaste sättet att bryta normerna kring de familjer som väljer att skaffa barn är att göra föräldraförsäkringen individuell. Och med det menar jag att alla föräldrar i familjen ska få en del av föräldraförsäkringskakan. Kanske är det så att vi ska ha en bit kvar som är överlåtelsebar till övriga föräldrar eller andra familjemedlemmar, så som mor/farföräldrar, men majoriteten ska tillfalla envar av föräldrarna. Jag är övertygad om att vi inte kommer att se ett jämt uttag av föräldraförsäkringen utan en sådan reform.

Men jag tror även att en del i att bryta normerna handlar om att prata om vad som är en familj. Jag och min sambo har inga barn, men vi är i allra högsta grad en familj. En diskussion om det här kan verka irrelevant, men för att bryta normer måste vi prata om det som anses vara icke-norm.

De inlåsningseffekter som familjenormerna skapar framförallt för kvinnor leder till en livslång ojämlikhet. I familjer där åtminstone ena partnern (oftast mannen) tjänar bra kan ett beslut om extra pensionssparande för den andra väga upp viss ojämställdhet vad gäller till exempel deltidsarbete. Men skilsmässor skapar alldeles för ofta kvinnliga fattigpensionärer. Det ligger många val bakom det så som utbildning, yrke, bransch, men det är framförallt vid familjebildning vi ser att kvinnorna förlorar (ekonomiskt) gentemot männen. Dagens system är uppbyggt så att varje familj själv ska få välja. Men hur många gör egentligen ett reellt val?

Kanske är det latheten som räddar oss till slut

Det är lätt att skylla på nya jobb och uppdrag. Det är ännu lättare att skylla på sina egna prestationskrav. Det går att hitta fel på organisation, chef, otydlig uppdragsbeskrivning, dålig arbetsmiljö, bristande skyddsombud dåligt fack med mera. Men faktum kvarstår - många mår rent ut sagt förjävligt på jobbet. Huruvida vi är fler nu än förr kan jag inte svara på, jag är för ung. Oavsett så mår jag och många i mitt umgänge allt sämre i arbetslivet. Därför blev jag provocerad av Sakine Madons ledare i Expressen med rubriken Flit och håg är goda arvedelar.

Madon menar att vi blivit lata och inte vill arbeta för pengarna vi tjänar. Och visst, det finns väl alltid någon som inte drar sitt strå till stacken, men är de så många? Är verkligen 23 procent av Sveriges unga lata och ovilliga att arbeta? Låt mig tvivla. Jag skulle hellre se en diskussion om vad vi egentligen förväntar oss av arbetstagarna. Vad är egentligen ett hållbart arbetsliv?

Vi har en bra arbetsmiljölagstiftning som säger hur vi ska ha det på arbetsplatsen. Vi har arbetstidslagen som säger hur mycket vi får arbeta. Men lagstiftning måste kännas till och implementeras för att få någon verkan. Framför allt måste vi som arbetar känna att vi har möjlighet att efterleva den. Många i min överpresterande närhet skulle hävda att 40-timmarsveckor sällan är nog för att få arbetsuppgifterna klara i den tid som arbetsgivaren tycker är lämpligt. Det leder till att de antingen arbetar gratis eller att deras plusflex ger dem två veckors extra ledigt sommar och vinter. Antingen är vi för dåliga på att säga nej, för lata eller så är vi för få personer på för mycket arbete. Vi mår i alla fall dåligt på jobbet.

För mig handlar det delvis om en för stor arbetsbörda, men även vad jag tror är rimligt att jag ska prestera, och vad jag tror att det förväntas av mig. Det förstnämnda går att åtgärda med en bra chef och god kommunikation, det senare kräver den större diskussionen.

Vem är det egentligen som arbetar, var arbetar de och hur? Lyfter vi blicken och ser på arbetslivet i stort är det minst sagt problematiskt att en del av den arbetsföra befolkningen verkar vara oerhört intresserade av att arbeta ihjäl sig. Samtidigt går unga arbetslösa och samtidigt som deras självkänsla, arbetsmoral och tilltro till samhället minskar för varje dag. Vissa går in i väggen medan vissa blir allt fattigare. Ojämlikheten och ojämställdheten i arbetet är ett problem. Att vi inte ger alla möjligheter och förutsättningar att ta sig ut i arbetslivet, eller återgå i arbete, är ett stort problem. Vi som håller på att arbeta oss till döds, vad gör vi det för egentligen?

Låt mig vara tydlig, det här handlar inte om något jävla livspussel. Det handlar om prestation- och konsumtionshjul som snurrar så snabbt att vi inte har tid att reflektera över vad det är vi håller på med. Vi arbetar för att uppfylla mål om självförverkligande, men även rent materiella mål. Vi måste ha vissa grejer, annars känner vi oss utanför. Och det är svårt att värja sig. Människan vill ha det alla andra har. Men vad händer med arbetslivet när vi det blir allt svårare att säga stopp? Vad händer när vi måste åka till Thailand, köpa fler julklappar, ha nya mobiltelefoner, platta tv-apparater? För det hänger ihop, arbetsprestationen och konsumtionen. Någonstans i shoppingångesten vet vi nog det, men vi orkar inte prata om det, orkar inte ta tag i det där gnagande samvetet. Inte heller orkar vi prata om att det ohållbara arbetslivet leder till en ohållbar livsstil som i sin tur sliter allt mer på vår planet. Vi riskerar att arbeta ihjäl oss på mer än ett sätt.

Jag vet att jag pratar från ett privilegierat medleklassprespektiv, men det gör inte min ångest och sömnlöshet mindre på riktigt. Snarare gör min ställning att jag kan och vågar dra i bromsen när väggen närmar sig. Jag har partner, vänner och familj som förstår och ställer upp genom alla kriser, emotionella likväl som ekonomiska. Jag har tur. Samtidigt börjar jag bli uppriktigt orolig för hur jag och mina vänner ska klara av ett helt arbetsliv. Så som vi jobbar just nu är helt ohållbart.

Att vara flitig och att må bra på arbetsplatsen står inte emot varandra. Snarare är ett hållbart arbetsliv en förutsättning för flit. Kanske är lite lathet det enda som räddar oss till slut.

Jonas Wikström har också skrivit om det här. 

MItt tal till Saco Studentråds kongress 2011

Jag vill hälsa er hjärtligt välkomna till Saco Studentråds kongress 2011. Ett litet extra välkommen vill jag ge till våra gäster och ni som är här för första gången. Vi kommer att ha en fantastisk helg ihop!

Jag heter Lisa Gemmel och har de senaste två åren haft förmånen att vara ordförande för Saco Studentråd. Det har varit två omtumlande år präglade av hårt arbete, valrörelse och studenters trygghet.

Den 22 juli satt jag i soffan och scrollade på twitter. I flödet fastnade jag på en uppdatering från Anna Ekström, före detta ordförande i Saco, om att centrala Oslo var sprängt i luften.

Den kvällen gick jag och la mig med vetskapen att flera engagerade ungdomar fått mista livet i ett terrordåd. Sammanlagt miste 77 personer livet i Oslo och Utöya den 22 juli på grund av att de ville förändra världen. Allas lika värde och demokrati var det så kallade hotet som låg till grund för det fruktansvärda terrordådet.

I möten med andra organisationer har jag ibland kunnat känna att mitt arbete var, inte irrelevant,

men kanske, som Fredrik Reinfeldt väljer att kalla det, ett särintresse. I år har det stundtals känts trivialt att arbeta för studenters rätt till bra villkor när de är sjuka. Men att studenter ska ha en vettig sjukpenning är del av något större.

Saco Studentråds vision är ett kunskapssamhälle för alla med, med en hög kunskapsnivå, högt välstånd och stor individuell frihet under ansvar. Det är en vision jag delar. Men det är en vision som förpliktigar.

Av eleverna som gick ut nian i våras var endast 82,5 procent behöriga till alla nationella programmen i gymnasiet, enligt Skolverket. Till viss del beror det på skärpta behörighetsregler, men 17,5 procent av alla som gick ut nian var obehöriga till naturvetenskap- och teknikprogrammen i gymnasieskolan. Det är varken min eller Saco Studentråds vision. För att nå min vision krävs det duktiga och engagerade lärare som får lön och uppmuntran som möter deras kunskapsnivå, för att så många som möjligt ska kunna tillgodogöra sig den kunskap de behöver för att klara sig i samhället och, om de vill, kunna studera vidare. Men det behövs även arkitekter som kan hitta nya sätt att bygga bort bostadsbristen som ungdomar och studenterna möter när de vill uppfylla sina drömmar. Det behövs ingenjörer som kan bygga hållbara spårvägar och bussar så att kommunikationen inte blir ett hinder för att tillägna sig kunskap, precis som det behövs läkare och psykologer som kan ta hand om studenter som blir sjuka eller mår dåligt under utbildningen. Det behövs även jurister och samhällsvetare som kan skapa ett samhälle där alla har rätt till kunskap och en möjlighet att studera. Vi här inne är nyckeln till min vision.

Under året har Saco Studentråd arbetat med studenters tillgång till trygghetssystemen. Genom kampanjen Studielinjen har Saco Studentråd om och om igen berättat för politiker att det är ohållbart att en student som är sjukskriven under sommaren har 0 kronor i sjukpenning. Vi har pratat om hur viktigt det är med att kunna vara sjukskriven deltid som student för att i en långsam takt kunna återvända till studierna efter en depression. Saco Studentråd har även belyst den ohållbara i att nyexaminerade studenter läser kurs på kurs på studiemedel för att försörja sig när de egentligen vill arbeta, men inga andra möjligheter till försörjning står till buds. Genom en Studielinje parallellt med arbetslinjen skulle även studenter kunna känna sig trygga i att systemen finns där för dem vid sjukdom och arbetslöshet.

Arbetet med Studielinjen är inte bara viktigt för de studenter som i framtiden kommer att drabbas av sjukdom – det är även viktigt för samhället. Studielinjen handlar om synen på kunskap och studenter, hur vi värdesätter dem som väljer att lägga ner flera år på sin utbildning för att stärka sig själva och bidra till samhället. Att stärka trygghetssystemen för studenter handlar inte om ett särintresse, det handlar om att stärka rätten till utbildning. Genom att inte behöva vara beroende av föräldrar eller partner när det oförutsedda händer under studietiden, jämnar vi ut spelplanen ännu mer. Genom att ge så många som möjligt tillgång till högre utbildning bygger vi inte bara ett kunskapssamhälle, vi skapar även förutsättningar för en starkare demokrati.

Maria Ehlin Kolk, vice ordförande för Saco Studentråd, säger väldigt ofta att alla organisationer inte kan rädda världen. Saco Studentråd kan definitivt inte göra det. Men vi kan göra det vi är bäst på – bedriva studerandefacklig verksamhet för att de studenter som kommer efter oss ska få en ännu bättre utbildning och studietid.

Jag är övertygad om att utbildning och bildning är det bästa sättet att bekämpa fördomar och, så långt det går, terrordåd som det på Utöya. Därför blir det arbetet ni i studentsektionerna och vi i Saco Studentråd bedriver så oerhört viktigt. Engagemanget i våra studentsektioner lär oss demokrati och att vi alla behövs för att skapa förändring i vår vardag och i samhället. 

Så tänk på det nästa gång ni försöker få en student att förstå vitsen med ett medlemskap i facket, slåss mot er förbundsstyrelse för samma inflytande som alla andra medlemmar, eller tvingas välja mellan ett möte och välbehövliga högskolepoäng. Varje dag arbetar vi här inne för min och Saco Studentråds vision; ett kunskapssamhälle för alla. Det arbetet är viktigare än någonsin. Det är vårt ansvar och privilegium att bidra till ett samhälle där alla har tillgång till kunskap demokrati.  

Tack

Står vi upp för de nyexaminerade akademikerna?

Fem medlemmar i olika Sacoförbund skriver idag i en artikel på SvD Opinion om hur de ser på Sacos nye ordförandes, Göran Arrius, prioriteringar. Författarna lyfter bland annat frågan om den förändrade arbetsmarknad de nyexaminerade akademikerna står inför.

För att komma in på arbetsmarknaden idag harvar ofta nexaminerade akademiker runt på vikariat, visstidsanställningar eller får starta eget som konsulter för att kunna får arbeta med det de är utbildade till. För många är det här ett bra sätt att komma in på arbetsmarknaden - det första jobbet är oerhört viktigt för en vidare etablering på arbetsmarknaden. Men vad händer när du är inne på ditt tredje vikariat, din fjärde visstidsanställning eller när konsultandet inte bär sig?

Istället för att vara foten in på arbetsmarknaden riskerar de tillfälliga jobben bli den enda arbetsmarknaden. Vad händer med karriären för unga akademiker som aldrig får ett fast jobb? Hur fungerar det med bostad, familj, lön och förmågan att prestera? Mina gissningar är: ganska dåligt. Lägg till en försämrad a-kassa och att ekonomin nu är på väg ner igen så jublar inte jag som är på väg ut i arbetslivet.

Inom Saco finns Saco Studentråd, organisationen jag just nu är ordförande för. På Sacos kansli finns ett helt gäng kompetenta utredare. Ändå verkar den ovanstående frågeställningen ha hamnat mellan stolarna. Men det är något som jag och flera med mig inom Saco vill jobba för. Liksom artikelförfattarna tror jag att Saco måste bli tuffare i vissa frågor. Framförallt vill jag att Saco ska bli bättre på att företräda sina medlemmar som är nya på arbetsmarknaden. Jag sätter stor tilltro till att Göran Arrius som ny Sacoordförande är villig att lyssna på mig, min organisation, och de nyexaminerade medlemmarna.

Våga visionera

Miljöpartiet är på krigsstigen. Det är uppenbart att de strävar mot att bli ett parti för akademiker. Ett parti för de som vill ha en kunskapsbaserad politik med starkt fokus på högre utbildning. De har valt en doktorand och en folkhögskolelärare till språkrör och senast idag ägnade Åsa Romson en hel debattartikel åt hämningslöst flörtande med studentorgansiationer. Utan att på något sätt vara partipolitiskt bunden hade jag kunnat skriva nästan exakt den artikeln utifrån Saco Studentråds visionsprogram.

Efter mandatperiodens förändringsiver inom utbildningssystemet har det varit tyst på utbildningsfronten. Idag tillsattes en ny forskningsberedning där utbildningsdepartementet inte visar att de inte direkt brinner av förändringsiver. Det finns inte en enda representant för det unga forskarkollektivet.

Vi har tappat visionerna för den svenska utbildningen och bildningen. Var är diskussionerna kring varför barn och unga behöver en kvalitativ skolgång? Varför reagerar vi inte mer när allt fler studenter utan problem klarar av att arbeta minst halvtid vid sidan om sina studier? Var är satsningarna på den samhällsvetenskapliga forskningen och den sociala ingenjörskonsten?

Jag vill gärna prata om en forskningsförberedande förskola. Inte med syftet att alla ska läsa på högskolan, utan med ambitionen att alla barn ska få en likvärdig skolgång som uppmuntrar till nyfikenhet och lust att lära. Det ska också finnas en ambition att alla ska lämna skolan med kunskaper för att kunna klara sig i samhället. Det här är diskussioner som är mer relevanta än huruvida betyg ska ges från årskurs sex eller åtta.

Inom högskolan rör sig rättmätigt mycket av diskussionerna kring kvalitet och lärarledd tid. Historierna jag hör från vissa studenter på framför allt samhällsvetenskapliga och humanistiska utbildningar är skrämmande - två timmars undervisning i veckan, Historien om IKEA som enda kurslitteratur på en 7,5 hp-kurs osv. Det är inte värdigt ett land som framhäver sig självt som en kunskapsnation. Vad vill vi med den högre utbildningen? Är den endast till för att ge jobb, eller har vi ambitioner om en välutbildad och bildad befolkning? Den högre utbildningen är nyckeln till de innovationer och forskningsresultat regeringen är ute efter - utan bra grundutbildning ingen bra forskning, och utan bra forskning ingen bra grundutbildning.

Bra utbildning, på alla nivåer, är nyckeln till utveckling och ett demokratiskt samhälle. Jag välkomnar därför Miljöpartiets fokus på utbildningsfrågor, och hoppas att fler partier följer efter. Det behövs högre ambitioner för utbildningen i Sverige. Det är dags att börja prata om visioner, annars kommer vi halka efter. Och vid visioner är inte ens Miljöpartiet än.

Studentfackliga söndagsfunderingar

Jag har lämnat Medicine studerandes förbunds fullmäktige och sitter nu på ett tåg på väg till FSAStudent, våra arbetsterapeutstudenter. I torsdags hade jag ynnesten att äta middag med DIK Students nyvalda, tillika LUS avgående, ordförande Christoffer Ivarsson.

En av de bästa sakerna med att vara ordförande för Sveriges största fackliga studentorganisation är att jag får åka runt och träffa alla dessa förbund och förbundsrepresentanter. Det anordnas seminarier, paneldebatter, det skrivs artiklar och det hålls fackliga grundkurser. Framför allt fostras en helt ny generation fackliga representanter. På mina möten och träffar möts jag ofta av idérika och talangfulla unga fackliga aktivister, lika engagerade i professionfrågor som de är drivna i lönebildning, etableringsproblem på arbetsmarknaden och jämställda arbetsplatser. De visar på nya, spännande idéer, vill utveckla studentverksamheten och lära sig mer, förändra, förbättra. Jag blir lika inspirerad varje gång. Gott så. Men är det verkligen jag som ska vara mottagaren av alla idéer och inspiration?

Sacoförbunden är bra på att rekrytera och erbjuda förmåner till studenter. Det är bra, ett fackligt medlemskap ska löna sig och vara lika självklart och relevant termin ett på högskolan som det är år 27 på arbetsmarknaden. Men jag funderar över om förbunden verkligen nyttjar det engagemang och de idéer som kommer från studenterna. Ibland är det den där nya, oprövade - och lite skrämmande - idén som är det som får genomslag. Att ge studenterna mer utrymme är att ge mer utrymme till framtiden, vi som en gång ska bära förbunden.

Sacoförbunden är unika i organiseringen av studenter i sektioner och i en centralorganisation. Organiseringen av studenter är det vi kommer att vinna på i slutändan, tror jag, men då måste vi alla få plats och ges utrymme. Vi är bra på det, men kan bli bättre.