Lisa Gemmel

MItt tal till Saco Studentråds kongress 2011

2011-11-26T16:12:00.000+01:00

Jag vill hälsa er hjärtligt välkomna till Saco Studentrådskongress 2011. Ett litet extra välkommen vill jag ge till våra gäster och nisom är här för första gången. Vi kommer att ha en fantastisk helg ihop!

Jag heter Lisa Gemmel och har de senaste två åren haftförmånen att vara ordförande för Saco Studentråd. Det har varit två omtumlandeår präglade av hårt arbete, valrörelse och studenters trygghet.

Den 22 juli satt jag i soffan och scrollade på twitter. Iflödet fastnade jag på en uppdatering från Anna Ekström, före detta ordförandei Saco, om att centrala Oslo var sprängt i luften.

Den kvällen gick jag och la mig med vetskapen att fleraengagerade ungdomar fått mista livet i ett terrordåd. Sammanlagt miste 77personer livet i Oslo och Utöya den 22 juli på grund av att de ville förändravärlden. Allas lika värde och demokrati var det så kallade hotet som låg tillgrund för det fruktansvärda terrordådet.

I möten med andra organisationer har jag ibland kunnat kännaatt mitt arbete var, inte irrelevant,

men kanske, som Fredrik Reinfeldt väljer att kalla det, ettsärintresse. I år har det stundtals känts trivialt att arbeta för studentersrätt till bra villkor när de är sjuka. Men att studenter ska ha en vettig sjukpenningär del av något större.

Saco Studentråds vision är ett kunskapssamhälle för alla med,med en hög kunskapsnivå, högt välstånd och stor individuell frihet under ansvar.Det är en vision jag delar. Men det är en vision som förpliktigar.

Av eleverna som gick ut nian i våras var endast 82,5 procentbehöriga till alla nationella programmen i gymnasiet, enligt Skolverket. Tillviss del beror det på skärpta behörighetsregler, men 17,5 procent av alla som gickut nian var obehöriga till naturvetenskap- och teknikprogrammen igymnasieskolan. Det är varken min eller Saco Studentråds vision. För att nå minvision krävs det duktiga och engagerade lärare som får lön och uppmuntran sommöter deras kunskapsnivå, för att så många som möjligt ska kunna tillgodogörasig den kunskap de behöver för att klara sig i samhället och, om de vill, kunnastudera vidare. Men det behövs även arkitekter som kan hitta nya sätt att byggabort bostadsbristen som ungdomar och studenterna möter när de vill uppfyllasina drömmar. Det behövs ingenjörer som kan bygga hållbara spårvägar och bussarså att kommunikationen inte blir ett hinder för att tillägna sig kunskap, precissom det behövs läkare och psykologer som kan ta hand om studenter som blirsjuka eller mår dåligt under utbildningen. Det behövs även jurister ochsamhällsvetare som kan skapa ett samhälle där alla har rätt till kunskap och enmöjlighet att studera. Vi här inne är nyckeln till min vision.

Under året har Saco Studentråd arbetat med studenterstillgång till trygghetssystemen. Genom kampanjen Studielinjen har SacoStudentråd om och om igen berättat för politiker att det är ohållbart att enstudent som är sjukskriven under sommaren har 0 kronor i sjukpenning. Vi harpratat om hur viktigt det är med att kunna vara sjukskriven deltid som studentför att i en långsam takt kunna återvända till studierna efter en depression. SacoStudentråd har även belyst den ohållbara i att nyexaminerade studenter läserkurs på kurs på studiemedel för att försörja sig när de egentligen vill arbeta,men inga andra möjligheter till försörjning står till buds. Genom enStudielinje parallellt med arbetslinjen skulle även studenter kunna känna sigtrygga i att systemen finns där för dem vid sjukdom och arbetslöshet.

Arbetet med Studielinjen är inte bara viktigt för destudenter som i framtiden kommer att drabbas av sjukdom – det är även viktigt församhället. Studielinjen handlar om synen på kunskap och studenter, hur vivärdesätter dem som väljer att lägga ner flera år på sin utbildning för attstärka sig själva och bidra till samhället. Att stärka trygghetssystemen förstudenter handlar inte om ett särintresse, det handlar om att stärka rättentill utbildning. Genom att inte behöva vara beroende av föräldrar eller partnernär det oförutsedda händer under studietiden, jämnar vi ut spelplanen ännu mer.Genom att ge så många som möjligt tillgång till högre utbildning bygger vi intebara ett kunskapssamhälle, vi skapar även förutsättningar för en starkaredemokrati.

Maria Ehlin Kolk, vice ordförande för Saco Studentråd, sägerväldigt ofta att alla organisationer inte kan rädda världen. Saco Studentrådkan definitivt inte göra det. Men vi kan göra det vi är bäst på – bedrivastuderandefacklig verksamhet för att de studenter som kommer efter oss ska fåen ännu bättre utbildning och studietid.

Jag är övertygad om att utbildning och bildning är det bästasättet att bekämpa fördomar och, så långt det går, terrordåd som det på Utöya. Därförblir det arbetet ni i studentsektionerna och vi i Saco Studentråd bedriver såoerhört viktigt. Engagemanget i våra studentsektioner lär oss demokrati och attvi alla behövs för att skapa förändring i vår vardag och i samhället.

Så tänk på det nästa gång ni försöker få en student attförstå vitsen med ett medlemskap i facket, slåss mot er förbundsstyrelse församma inflytande som alla andra medlemmar, eller tvingas välja mellan ett möteoch välbehövliga högskolepoäng. Varje dag arbetar vi här inne för min och SacoStudentråds vision; ett kunskapssamhälle för alla. Det arbetet är viktigare ännågonsin. Det är vårt ansvar och privilegium att bidra till ett samhälle däralla har tillgång till kunskap demokrati.

Tack

Står vi upp för de nyexaminerade akademikerna?

2011-09-08T16:46:00.000+02:00

Fem medlemmar i olika Sacoförbund skriver idag i en artikel på SvD Opinion om hur de ser på Sacos nye ordförandes, Göran Arrius, prioriteringar. Författarna lyfter bland annat frågan om den förändrade arbetsmarknad de nyexaminerade akademikerna står inför.

För att komma in på arbetsmarknaden idag harvar ofta nexaminerade akademiker runt på vikariat, visstidsanställningar eller får starta eget som konsulter för att kunna får arbeta med det de är utbildade till. För många är det här ett bra sätt att komma in på arbetsmarknaden - det första jobbet är oerhört viktigt för en vidare etablering på arbetsmarknaden. Men vad händer när du är inne på ditt tredje vikariat, din fjärde visstidsanställning eller när konsultandet inte bär sig?

Istället för att vara foten in på arbetsmarknaden riskerar de tillfälliga jobben bli den enda arbetsmarknaden. Vad händer med karriären för unga akademiker som aldrig får ett fast jobb? Hur fungerar det med bostad, familj, lön och förmågan att prestera? Mina gissningar är: ganska dåligt. Lägg till en försämrad a-kassa och att ekonomin nu är på väg ner igen så jublar inte jag som är på väg ut i arbetslivet.

Inom Saco finns Saco Studentråd, organisationen jag just nu är ordförande för. På Sacos kansli finns ett helt gäng kompetenta utredare. Ändå verkar den ovanstående frågeställningen ha hamnat mellan stolarna. Men det är något som jagoch flera med mig inom Saco vill jobba för. Liksom artikelförfattarna tror jagatt Saco måste bli tuffare i vissa frågor. Framförallt vill jag att Saco skabli bättre på att företräda sina medlemmar som är nya på arbetsmarknaden. Jag sätter stor tilltro tillatt Göran Arrius som ny Sacoordförande är villig att lyssna på mig, minorganisation, och de nyexaminerade medlemmarna.

Våga visionera

2011-08-26T14:54:00.000+02:00

Miljöpartiet är på krigsstigen. Det är uppenbart att de strävar mot att bli ett parti för akademiker. Ett parti för de som vill ha en kunskapsbaserad politik med starkt fokus på högre utbildning. De har valt en doktorand och en folkhögskolelärare till språkrör och senast idag ägnade Åsa Romson en hel debattartikel åt hämningslöst flörtande med studentorgansiationer. Utan att på något sätt vara partipolitiskt bunden hade jag kunnat skriva nästan exakt den artikeln utifrån Saco Studentråds visionsprogram.

Efter mandatperiodens förändringsiver inom utbildningssystemet har det varit tyst på utbildningsfronten. Idag tillsattes en ny forskningsberedning där utbildningsdepartementet inte visar att de inte direkt brinner av förändringsiver. Det finns inte en enda representant för det unga forskarkollektivet.

Vi har tappat visionerna för den svenska utbildningen och bildningen. Var är diskussionerna kring varför barn och unga behöver en kvalitativ skolgång? Varför reagerar vi inte mer när allt fler studenter utan problem klarar av att arbeta minst halvtid vid sidan om sina studier? Var är satsningarna på den samhällsvetenskapliga forskningen och den sociala ingenjörskonsten?

Jag vill gärna prata om en forskningsförberedande förskola. Inte med syftet att alla ska läsa på högskolan, utan med ambitionen att alla barn ska få en likvärdig skolgång som uppmuntrar till nyfikenhet och lust att lära. Det ska också finnas en ambition att alla ska lämna skolan med kunskaper för att kunna klara sig i samhället. Det här är diskussioner som är mer relevanta än huruvida betyg ska ges från årskurs sex eller åtta.

Inom högskolan rör sig rättmätigt mycket av diskussionerna kring kvalitet och lärarledd tid. Historierna jag hör från vissa studenter på framför allt samhällsvetenskapliga och humanistiska utbildningar är skrämmande - två timmars undervisning i veckan, Historien om IKEA som enda kurslitteratur på en 7,5 hp-kurs osv. Det är inte värdigt ett land som framhäver sig självt som en kunskapsnation. Vad vill vi med den högre utbildningen? Är den endast till för att ge jobb, eller har vi ambitioner om en välutbildad och bildad befolkning? Den högre utbildningen är nyckeln till de innovationer och forskningsresultat regeringen är ute efter - utan bra grundutbildning ingen bra forskning, och utan bra forskning ingen bra grundutbildning.

Bra utbildning, på alla nivåer, är nyckeln till utveckling och ett demokratiskt samhälle. Jag välkomnar därför Miljöpartiets fokus på utbildningsfrågor, och hoppas att fler partier följer efter. Det behövs högre ambitioner för utbildningen i Sverige. Det är dags att börja prata om visioner, annars kommer vi halka efter. Och vid visioner är inte ens Miljöpartiet än.

Studentfackliga söndagsfunderingar

2011-04-10T11:17:00.000+02:00

Jag har lämnat Medicine studerandes förbunds fullmäktige och sitter nu på ett tåg på väg till FSAStudent, våra arbetsterapeutstudenter. I torsdags hade jag ynnesten att äta middag med DIK Students nyvalda, tillika LUS avgående, ordförande Christoffer Ivarsson.

En av de bästa sakerna med att vara ordförande för Sveriges största fackliga studentorganisation är att jag får åka runt och träffa alla dessa förbund och förbundsrepresentanter. Det anordnas seminarier, paneldebatter, det skrivs artiklar och det hålls fackliga grundkurser. Framför allt fostras en helt ny generation fackliga representanter. På mina möten och träffar möts jag ofta av idérika och talangfulla unga fackliga aktivister, lika engagerade i professionfrågor som de är drivna i lönebildning, etableringsproblem på arbetsmarknaden och jämställda arbetsplatser. De visar på nya, spännande idéer, vill utveckla studentverksamheten och lära sig mer, förändra, förbättra. Jag blir lika inspirerad varje gång. Gott så. Men är det verkligen jag som ska vara mottagaren av alla idéer och inspiration?

Sacoförbunden är bra på att rekrytera och erbjuda förmåner till studenter. Det är bra, ett fackligt medlemskap ska löna sig och vara lika självklart och relevant termin ett på högskolan som det är år 27 på arbetsmarknaden. Men jag funderar över om förbunden verkligen nyttjar det engagemang och de idéer som kommer från studenterna. Ibland är det den där nya, oprövade - och lite skrämmande - idén som är det som får genomslag. Att ge studenterna mer utrymme är att ge mer utrymme till framtiden, vi som en gång ska bära förbunden.

Sacoförbunden är unika i organiseringen av studenter i sektioner och i en centralorganisation. Organiseringen av studenter är det vi kommer att vinna på i slutändan, tror jag, men då måste vi alla få plats och ges utrymme. Vi är bra på det, men kan bli bättre.

Lägg ner Sida och lägg pengarna på Sveriges universitet och högskolor!

2011-02-18T14:23:00.003+01:00

Sverige har ett stort och viktigt arbete framför oss. Vi måste förklara varför det är värt 100 000 kr för att läsa ett år på en masterutbildning i ekonomi för studenter från tredje land som har ont om pengar. Vi måste locka med mindre än 8 timmars undervisning i veckan, dåligt klimat och bostadsbrist. Vi kan inte erbjuda speciellt många stipendier, de fullkostnadstäckande stipendierna är ännu färre. Är det detta regeringen var ute efter när de införde avgifterna?

Det kan debatteras för och emot i all oändlighet kring avgiftsbelagd utbildning. Argumenten från de olika sidorna är sällan nya, och vi har för länge sedan slutat lyssna på varandra. Avgifter är och förblir en dålig idé i min värld. Det finns inget bättre bistånd vi kan ge än att låta en person från ett land med sämre högre utbildning och sämre villkor än Sverige komma hit och ta sin examen. Personen kommer inte bara få leva i ett land med fungerande demokrati och pressfrihet, utan även en massa kunskap som den kan ta med sig hem igen och dela med sig av. Kunskapen kan inte hamna i "fel" fickor som pengar lätt, vi behöver inte muta inflytelserika personer för att kunskapen ska nå rätt personer och med rätt stöd i sitt hemland kan kunskapen föras vidare.

Vi behöver nu fokusera på hur vi kan sänka avgifterna, förbättra utbildningskvaliteten och bygga bort bostadsbristen. Viktiga områden som borde ha varit lösta långt innan en tanke på avgifter ens kom till stånd. Vi måste göra det attraktivt att studera i Sverige, för både svenska och utländska studenter.

En person i min närhet utbrast: "Lägg ner Sida och lägg pengarna på Sveriges universitet och högskolor!". Personen i fråga menar att studenter från tredje land i Sverige ger mycket mer "outcome" än arbetet och biståndet Sida ger. Även om jag inte håller med i sak, är det ett intressant uttalande. Hur skulle biståndet se ut om det var mer fokuserat på utbildning? Skulle det förbättra biståndet? Jag tror på utbildning som en väg till en bättre värld. Utbildning ökar möjligheten att få jobb, minskar mödradödligheten och skapar en större jämlikhet. Det är områden som mer eller mindre tangerar Millenniemålen. Hade ett ökat fokus på utbildning och utbildningsutbyte gjort att vi varit ett steg närmare att nå dem?

Sverige måste våga satsa på utbildning ur ett internationellt perspektiv, och då måste det till fler stipendier och fler möjligheter för de från de fattigare länderna att komma hit att studera. Helst i kombination med avgiftsfri utbildning. I Sverige kanske det är lätt att avgiftsbelägga högre utbildning ur ett skatteperspektiv. Ur ett globalt perspektiv tror jag långsiktigt att det är katastrofalt. Och det gäller för all utbildning i världen. Kunskap och bildning måste vara (kostnads)fri.

Om studieavgifter: DN, University World News om den allt dyrare utbildningen.

Jag har tidigare skrivit om avgifter.

Ge oss studielinjen!

2011-02-11T09:10:00.002+01:00

Jag och Saco Studentråd har idag publicerat följande artikel på Newsmill:

Saco har i dagarna presenterat rapporten Kan arbetsmarknadens parter ta ett större ansvar för socialförsäkringarna?. De tecknar där en bild över hur ansvaret för sjukförsäkringen och, framförallt, arbetsskadeförsäkringen skulle kunna föras över på parterna. Under avsnittet Studenter konstateras det återigen att det är viktigt att se över trygghetssystemen för studenter. Saco säger även att studenterna aldrig passat in i nuvarande system, som bygger på inkomstbortfallsprincipen, och att de behöver en särskild lösning.

Saco Studentråd kommer till samma slutsats om och om igen - studenterna behöver en egen socialförsäkringslösning. Och låt oss säga en gång för alla. Det är inte för att är synd om studenterna. Vi kräver inte en ersättning högre än studiemedlet eller förmåner som aldrig skulle tillfalla arbetstagare. Vi kräver däremot ett skydd som räcker året om, som inte är beroende av studiemedlet och som medger deltidssjukskrivning. Vi kräver även att studenter som får barn under studietiden ska få mer än 4 000 kronor i månaden efter skatt i föräldrapenning. Detta eftersom det inte är rimligt att studenter får sämre skydd än sina arbetande jämnåriga.

Det har gjorts ansträngningar för att ge studenter trygghet vid sjukdom eftersom studiemedlet går över till ett bidrag vid sjukskrivning i mer än 30 dagar. Detta skydd finns dock bara så länge studenten har ansökt om studiemedel. När sommaren kommer och sjukskrivningen kvarstår finns det bara försörjningsstöd eller snälla släktingar att tillgå som försörjning. Om studenten har tur. Likaså kan studenter som inte har en försörjning efter examen räkna med ett besök till socialtjänsten eller hoppas på att ha föräldrar som har råd att försörja dem. En student som blir förälder och vill vara föräldraledig, men inte har arbetat innan studierna, kan räkna med en månadsinkomst på 4 000 kr efter skatt. Orimligt.

Socialförsäkringssystemet är helt enkelt varken skapat eller hållbart för studenter. Eftersom de flesta studenter inte förvärvsarbetar alls, eller tillräckligt mycket för att kvalificera sig till trygghetssystemen, behöver studenter kvalificera sig på sina egna meriter.

Saco Studentråd har, liksom många studentorganisationer, länge drivit frågan om en bättre trygghet för studenter. Vi har sedan 1997 vartannat år gett ut Utbildning straffbart?, tillsammans Stockholms universitets studentkår, Umeå studentkår och Uppsala studentkår, där vi varje gång har påpekat det bristande skyddet för studenter inom socialförsäkringarna. Det finns en förståelse för problematiken bland insatta politiker, men sällan en uttrycklig vilja att göra en faktisk förändring. Studenter är helt enkelt inte en prioritering i dessa sammanhang.

Ibland måste politiker våga vara framåtsyftande och inte bara titta på var ett kollektiv är just nu. Studenter är inte "lönsamma" ur ett ekonomiskt perspektiv under studietiden, men på lång sikt bidrar de till ökat välstånd. Att ge studenter en tryggare studietid kan visa sig vara lönsamt om det innebär att fler studenter tar examen på kortare tid.

I den studiesociala utredningen från 2009, Stärkt stöd för studier, föreslogs att studenter skulle kunna vara sjukskrivna med omvandlat studiemedel högst ett år, både vid hel och vid halv studieoförmåga. Det är med stor besvikelse vi ser att ingenting har gjorts för att införliva detta.

Saco Studentråd sätter nu sitt hopp till den parlamentariska socialförsäkringsutredningen, under ledning av Gunnar Axén, att ge studenterna ett heltäckande socialförsäkringssystem utifrån studenternas förutsättningar.

Problemen uppstår eftersom socialförsäkringarna är uppbyggda efter arbetslinjen och inkomstbortfallsprincipen, två villkor de flesta studenter inte kan uppfylla. Studenter måste få tillgång till socialförsäkringarna på sina egna villkor. Det är dags att ge studenterna en studielinje

LSU + Saco Studentråd = ?

2011-02-04T17:35:00.003+01:00

Saco Studentråd har länge varit medlemmar i LSU - Sveriges ungdomsorganisationer. Någon gammal räv minns säkert när vi gick med, själv har jag inte en aning. LSU är en paraplyorganisation för ungdomsorganisationer i Sverige. De driver frågor om ungdomars organisering, ur alla möjliga vinklar. Det kan tyckas märkligt att en facklig studentorganisation är medlemmar i en paraplyorganisation som främjar ungdomars organisering, men vid närmare eftertanke tycker jag att det är fullt naturligt.

Facket har varit experter på organisering, och är det fortfarande till stora delar. 2009 var 71% av Sveriges befolkning fackligt organiserade. Det är inte illa. Däremot har organiseringsgraden sakta men säkert sjunkit de senaste åren för det fackliga kollektivet i stort. Saco ökar fortfarande. Facket är alltså inte lika bra på att organisera sig som förut.

Trots att Sacos förbund har ökat i medlemsantal, står tyvärr inte studenterna för den ökningen. De senaste fyra åren har vi legat mellan 96 000 och 97 000 studentmedlemmar genom våra förbund. Vi har inte direkt sjunkit, men heller inte ökat. Saco Studentråd har ingen rekryterande funktion, men ska samtidigt skapa förutsättningar för förbunden att bättre kunna attrahera medlemmar genom att vara relevanta och driva frågor som verkar attraktiva för potentiella medlemmar. Och här har vi stor draghjälp av LSU. Precis som LSU är den samlande kraften för ungdomsorganisationer i Sverige, är Saco Studentråd det samlande kraften för studentsektionerna i Saco. Genom LSU kan vi stöta och blöta problem som dyker, prata om hur vi inom organisationen kan förbättra studenternas inflytande och ta del av utbildningar. Och vi kan prata organisering, diskutera organisation och ifrågasätta och själva och vårt varande på att sätt som är svårt när den egna organisationen är den enda referenspunkten.

Saco Studentråd måste blir bättre som organisation och möjligheten att träffa andra organisationer som drivs av unga ger oss en bra hjälp på vägen. Och jag är övertygad om att Saco Studentråd kan ge lika mycket tillbaka till LSU.

Studielinjen

2011-02-04T17:24:00.002+01:00

Idag skriver jag följande på Sacobloggen:

Saco Studentråd konstaterar om och om och om igen att studenter inte passar in i socialförsäkringssystemen. Sjukdom, föräldraskap och arbetslöshet omöjliggörs för en del studenter eftersom en redan ansträngd ekonomisk situation kan istället bli en katastrof. Tyvärr är det inte alltid lätt att förutse lunginflammationen eller att den annars vanliga sommarjobbsarbetsgivaren går i konkurs i maj. I de fallen kan studenter stå helt utan skyddsnät.

En student som blir förälder och vill vara föräldraledig, men inte har arbetat innan studierna, kan räkna med en månadsinkomst på 4 000 kr efter skatt. Orimligt. Studenter som inte har en försörjning efter examen kan räkna med ett besök till socialtjänsten eller hoppas på att ha föräldrar som har råd att försörja dem.

Socialförsäkringssystemet är helt enkelt inte hållbart för studenter. Eftersom de flesta studenter inte förvärvsarbetar alls eller tillräckligt mycket för att kvalificera sig till trygghetssystemen behöver studenter kvalificera sig på sina egna meriter.

Saco Studentråd är av åsikten att heltidsstudier ska vara heltidsstudier. Det ska räcka att studera på heltid för att bli inkluderade i ett fullvärdigt trygghetssystem.Saco Studentråd kommer under 2011 driva frågan om studenters trygghet och inkludering i socialförsäkringssystemen. Vi är övertygade om att för att detta ska ske behövs det enstudielinje. Med det menar Saco Studentråd följande:

Studenter är idag inte fullt ut inkluderade i trygghetssystemen, i vissa fall till och med exkluderade. En heltidsstudent kan inte bli sjuk, bli förälder eller bli arbetslös utan att behöva oroa sig för de ekonomiska konsekvenserna. Detta leder inte bara till problem för den enskilde studenten, utan även till kostnader för samhället då studenten kanske inte har möjlighet att slutföra sin utbildning.
Problemen uppstår eftersom socialförsäkringarna är uppbyggda efter arbetslinjen och inkomstbortfallsprincipen, två villkor de flesta studenter inte kan uppfylla. Studenter måste få tillgång till socialförsäkringarna på sina egna villkor – det behövs en studielinje.

Håll utkik efter mer från Saco Studentråd om studenters trygghet. Under tiden kan du läsa om problem och lösningar i Utbildning straffbart? och om Anna som råkade illa ut när hon drabbades av en svår sjukdom.

Framtidens kvinnliga ledare - nominera ideella krafter!

2011-02-01T14:22:00.003+01:00

Det är väldigt roligt, men stundtals svårt, att vara ledare. Ibland kan det till och med vara extra svårt att vara kvinnlig ledare, eftersom vi har lite svårt att uppfylla "mallen" av den vita- medelåldersman-chefsbilden. Därför är det fantastiskt att Ledarna och Shortcut tillsammans listar Framtidens kvinnliga ledare (FKL).

Förra året var jag på presentationen av FKL-listan. Jag blev då ganska upprörd över att det fanns så få ideella ledare på listan och hade högt flygande planer på att göra något åt det hela. Det blev en lista, som jag satte ihop med hjälp av Rättviseförmedlingen. Förhoppningsvis är några av namnen intressanta för FKL i år.

Nu är det i alla fall dags igen att nominera. Även om jag kan tycka att FKL kan behöva ändra sina kriterier så att de blir mer "allmänt" hållna, tror jag att en stor anledning till att det finns så få ideella kvinnliga ledare på listan är att de är så få nominerade. Juryn kan inte gärna utse någon de inte vet existerar.

Jag har därför en önskan: Alla ni som känner en fantastisk, ung, kvinnlig ledare i ideell sektor- nominera henne! Tillsammans kanske vi kan öka närvaron av ideella ledare på listan.

Bloggen är död - länge leve bloggen!

2011-02-01T10:31:00.002+01:00

Det har varit tyst på min blogg. Det har väl inte direkt varit en medveten tystnad, men lusten att bidra till någon form av debatt dog lite under valrörelsen. Som studentrepresentant blir det väldigt mycket valrörelse, och just den utbildningspolitiska debatten kom att handla om precis allt utom varför den högre utbildningen är viktig för samhället. Vi kan prata ihjäl oss om samverkan och lärarledd tid, men förstår vi inte syftet med högskoleutbildning kan vi lika gärna lägga ner. Mitt engagemang dog lite, och bloggandet med det.

Nåväl. Bloggskuggan. Jag hoppas att komma ur den. När jag väl har ett uppehåll i skrivandet är det svårt att komma igång igen. Men jag behöver bloggandet och skrivandet för att hålla igång mitt engagemang. Och vad är egentligen en förtroendevald utan engagemang? Alltså - skärpning på alla bloggfronter. Härmed får ni ett löfte om att 2011 är året då jag ska blogga vettigt minst en gång i månaden! (Ni förstår ju själva att det här inte räknas som ett sådan inlägg.) Och jag tar gärna emot pepp och idéer om vad ni vill att jag ska skriva om! Lisa är tillbaka!

S-kassa

2010-11-10T11:15:00.004+01:00

Igår släppte Saco Studentråd, Stockholms universitets studentkår, Umeå studentkår och Uppsala studentkår rapporten Utbildning straffbart?. Vårt förslag om en s-kassa verkar ha fått eget liv, även om vi smyglanserade idén redan i somras (PDF).

Jag klargör lite kring mina tankar om s-kassan i Sacobloggen. I det stora hela handlar det helt enkelt om att studenter måste kunna vara arbetslösa utan att gå i personlig konkurs.

Välkommen, Björklund!

2010-10-05T17:01:00.003+02:00

Texten finns även på Sacobloggen.

Väntan på de nya ministrarna har varit lång och spännande. Det har spekulerats i hur mycket Reinfeldt skulle röra om i grytan. Och visst blev det omrört (och även lite rörigt där ett tag). Förvirringen huruvida det var Björklund eller Sabuni som skulle ha ansvar för högskola och forskning klarnade först när ett nyhetsbrev landade i inkorgen. Men nu kan Saco Studentråd med glädje välkomna Jan Björklund till det roligaste politikområdet!

Lite förvånade blev Saco Studentråd över att en minister nu har hela ansvaret för den ”raka” utbildningslinjen – från förskola till forskning. Jag tror att det är på gott och ont som en person har ansvaret för allt.

Drömläget är ju att ett ansvar som detta gör att utbildningspolitiken äntligen får den helhetssyn som behövs för att se hur beslut på förskoleområdet får efterverkningar i högskolan. Regeringen har nu ett guldläge för att verkligen ta ett helhetsgrepp kring hela utbildningsväsendet för att ge alla elever samma möjligheter att nå högskolan. Att en person har ansvaret för de fyra största områdena inom utbildningsdepartementet innebär sannolikt att statssekreterarna kommer att spela en ännu viktigare roll de närmsta fyra åren. Frågan blir ju då vem som verkligen bestämmer på departementet.

Oavsett vem det är som kommer att styra utbildningsdepartementet är det dags för Björklund att se till att högskolan får mer resurser. Samhällsvetenskap- och humaniorastudenter har inte automatiskt fått fler timmar med sina lärare bara för att det är en ny minister. Arbetslivsanknytningen lyser fortfarande med sin frånvaro på allt för många utbildningar. Anknytningen till forskningen måste också bli bättre och lärarna måste ha tid att forska. Dessutom har Björklund en autonomireform, experimentet med studieavgifter och ett nytt kvalitetssystem att övervaka under mandatperioden. Ett hårt jobb, även för den som inte har implementeringen av en ny skollag på sitt bord.

Saco Studentråd vill även gratulera Nyamko Sabuni till utnämningen till biträdande utbildningsminister. På hennes bord ligger studiemedlen och därmed ansvaret för den viktiga frågan att se till att studiemedlet och socialförsäkringarna samspelar på ett bättre sätt. Som det ser ut i dagsläget finns det alldeles för många glapp i studenternas trygghetssystem. Sabuni, vår nya socialförsäkringsminister Ulf Kristersson och huvudsekreteraren för socialförsäkringsutredningen Irene Wennemo bör sätta sig ner och en gång för alla se över hur socialförsäkringsreglerna i dagens form stänger ute studenter.

Utbildningsdepartementet har stora utmaningar framför sig. Nu är det upp till bevis för Björklund och Sabuni. Än en gång, grattis! Och lycka till med Sveriges viktigaste departement!

Allas lika rätt och möjlighet till utbildning - ett steg på vägen

2010-09-20T12:50:00.006+02:00

Det känns som om landet har stannat upp i ett kollektivt chocktillstånd i väntan på hur Sverige ska styras de närmsta fyra åren. Det är lätt hänt. Men runtomkring oss fortsätter livet. Det är viktigare än någonsin att kämpa för allas lika rätt och möjlighet till utbildning.

Det har i flera år pratats om alldeles för lite undervisningstid på högskolan, främst inom samhällsvetenskap och humaniora. Senast i fredags kommenterade Kåre Bremer, rektor på Stockholms universitet, bristen på undervisning i högskolan.

För lite undervisning och övrig lärarledd tid, såsom handledning, laborationer och övningsstöd, ger en sämre utbildning. Med så lite som 3-4 timmars undervisning i veckan finns det inte tid för studenterna att få diskutera sin kurslitteratur, teorier och metoder med kunniga lärare. Studenterna måste tillgodogöra sig kunskapen på egen hand, vilket passar långt ifrån alla. Lärarledd tid fördjupar utbildningen och ger möjlighet till diskussioner som hjälper studenten att utveckla sina muntliga argumentationsteknik. Det går inte att läsa sig till.

Det är därför glädjande att Umeå studentkår efter långt och ihärdigt arbete fått till ett beslut i universitetsstyrelsen på Umeå universitet som innebär att de ska få fler lärarledda timmar. Jag hoppas att studentkårerna runt om i Sverige lär av Umeå studentkår och fortsätter att pressa universitet och högskolor i denna viktiga fråga. Allas rätt och möjlighet till utbildning handlar nämligen inte bara om vem som kommer in på en utbildning, utan även en möjlighet att slutföra den. Med fler lärarledda timmar ökar möjligheterna att fler studenter tar ut sin examen. Det är bra för den enskilda studenten och det är bra för Sverige.

Satsa på kvalitet i högskolan

2010-09-10T13:09:00.001+02:00

Idag skriver jag tillsammans med Anna Ekström och 21 ordförande från olika Saco-förbund om utbildningskvalitet i GP.

Rödgröna satsningar på utbildning

2010-08-28T15:09:00.004+02:00

Bloggar lite kort om det på Sacobloggen. Mer kommer när jag har löst ungdomsarbetslöshetproblemen genom en konferens i Madrid.

Media:
DN, SvD

Ännu ett lån ut ur fattigdomen

2010-08-25T11:19:00.004+02:00

Så studenterna fick sitt vallöfte trots allt - höjt studiemedel med 500 kr om Alliansen vinner. Det är bra. Sveriges studenter har ont om pengar, speciellt de som bor i Stockholm och Göteborg. Det är dyra städer med bostadsbrist och höga hyror. Men frågan är varför Alliansen envisas med att tvinga studenterna att låna sig ur fattigdomen.

Jag skriver idag i Sydsvenskan om att det är dags att satsa på studenterna och se dem som en investering och inte som en kostnad. Alliansen förslag om höjda lån visar att de inte tycker att det är värt att investera mer i studenterna just nu. Tråkigt. Och dåligt för Sverige. Hur många talanger som väljer att inte studera på högskolan på grund av lånen de kommer vet vi inte. Kanske skulle en av dem vunnit det där Nobelpriset som Folkpartiet suktar så efter.

Det är bra att Alliansen ser behovet av ett höjt studiemedel. Jag önskar bara att de även kunde se värdet i att höja bidraget, att det är en investering i Sveriges framtid, inte en budgetpost som kostar mer än det smakar.

De flesta studenter blir pensionärer

2010-08-24T13:13:00.000+02:00

Beatrice Högå uttalar sig, mycket bra, om att studenter måste vara prioriterade i valrörelsen. (Artikeln säger valspurten, men det är inte så att vallöftena haglar tätt vad gäller utbildningspolitiken). Med det sagt tycker jag ändå att artikeln inte är så slagkraftig som den skulle kunna vara.

300 000 studenter går på högskolan i Sverige. Just nu. Nästa år när 300 000 studenter pluggar på högskolan kommer det inte enbart vara samma studenter som året innan. Några har kommit till och några har lämnat för att gå ut på arbetsmarknaden.

Studenter är en otroligt ostatisk grupp. Perioden som du räknas som student är (förhoppningsvis) endast 3-5 år lång. Däremot är det en otroligt viktig grupp. Inte bara för att högskolan bygger Sverige, utan för att sannolikheten att dessa personer kommer att rösta inte bara i nästa val, utan många därefter, är stor. Ganska snart kommer 50 procent av alla röstberättigade vara på väg att bli, vara eller ha varit studenter.

I Sacos valundersökning anser de tillfrågade (självdefinierade) akademikerna att kvaliteten i högskolan är den näst viktigaste frågan inför valet. Att tro att det bara är 300 000 personer som bryr sig om vad som högskole- och studentpolitiken är naivt. Studiemedelsnivån kan hindra presumtiva studenter från att ta klivet, en dålig utbildning kan ge efterverkningar långt fram i livet om kunskaperna för det valda yrket inte räcker till och mor- och farföräldrar kan mycket väl rösta efter hur de ser på deras barnbarns möjligheter att studera utifrån de egna perspektiven.

Politikerna måste börja se högskolan i ett större perspektiv och inkludera högskole- och studentpolitiken på ett helt annat sätt. Annars kommer Sverige ohjälpligt att halka efter när högskola och arbetsmarknad går i otakt och nyexaminerade studenter flyttar utomlands för att få jobb.

Det är många fler än de 300 000 studenterna som tycker att utbildningspolitiken är viktig. Och de allra flesta studenterna blir faktiskt pensionärer en dag. De kanske kommer ihåg den där regeringen som förbättrade deras studietid och väljer att rösta på dem livet ut? Bara det måste ju vara värt någonting.

Högskolan är vägen framåt!

2010-08-20T11:06:00.002+02:00

Jag skriver idag på Sacobloggen om vad Saco Studentråd vill se för förändringar i högskolan och för studenter efter valet.

Framtidens kvinnliga ledare

2010-08-10T09:58:00.002+02:00

I maj besökte jag evenemanget Framtidens kvinnliga ledare och reagerade då på att det var så få ideella ledare med bland "vinnarna". Jag samlade då, med hjälp av Rättviseförmedlingen, in en ansenlig lista med namn. Jag samlade ihop namnen, skrev ett mail, och... ja, glömde trycka på skicka. Nu har jag i alla fall gjort det, och det lyder såhär:

Hej FKL!

Det här mailet fastnade i min utkorg, men frågorna är lika aktuella nu som när ni höll ert evenemang. Jag hoppas på att se fler ideella kvinnliga ledare i er lista nästa år!

Jag vill först tacka för ett bra evenemang. Det är oerhört viktigt att uppmärksamma oss unga kvinnliga ledare. Däremot blev jag besviken över att ni återigen väljer att inte lyfta fram ideella ledare på samma sätt som företagsledare. Det ideella ledarskapet går inte att mäta på samma sätt som det inom företag eftersom framgångar inte kan mätas i ökad vinst. Framförallt är det följande tre saker ni inte verkar beakta:

1) De villkor som ledarskapet utövas under. Det ideella ledarskapet sköts oftast i princip gratis, många gånger under kvällar och helger. Det är samma sorts ledarskap, bara under andra förutsättningar.

2) En bredare definition av påverkan, till exempel sägs om antal kvinnor räddade till livet för att de skyddats av polisen mot sin man eller antal som inte avrättats - istället för enbart en snäv definition av omsättning. Som sagt så går det inte att mäta påverkan och resultat på samma sätt inom ideella organisationer som inom företag, därav måste även begreppet påverkan breddas.

3) De speciella svårigheter och därmed förmågor som ideella ledare har att tampas med och måste utveckla. Vi leder människor som vi i regel inte kan avskeda/omplacera eller ens får vara med och rekrytera, och vilka inte får betalt. Ideella ledare måste bli så grymt duktiga på att motivera, kommunicera, coacha och peppa, ibland utan att få något i gengäld.

Dessutom vill jag påpeka att ledarskap inte alltid är formellt. Att kunna engagera en stor grupp människor för en sak och hålla dem intresserade är även det ett stort mått på ett fantastiskt ledarskap.

Jag hoppas att ni nästa år kommer att ha vidgat er syn på ledarskap så fler ideella ledare får utrymme på er lista. Om den bristande närvaron av ideella kvinnliga ledare beror på att vi inte blir nominerade i samma utsträckning får vi i den ideella sektorn helt enkelt se till att nominera mera. Och för att ni inte ska stå utan inspiration skickar jag med en lista på unga kvinnliga ledare att hålla utkik efter under året som kommer.

Med vänliga hälsningar

Lisa Gemmel
Ordförande Saco Studentråd

Eftersom jag inte känner personerna på listan vill jag inte publicera den på bloggen.

En tung centersuck

2010-08-05T12:42:00.007+02:00

Det finns Centerpartister och så finns det Centerpartister. Centerpartisten Helen Törnqvist tillhör dem som tycker att facket har för mycket makt. Det berättar hon även för Sverige i SvD Opinion idag . Jag känner *suck*. Jag känner att jag vill återupprepa mitt inlägg som jag skrev när CUF släppte sin valkampanj. Så jag gör det här och säger även följande:

Nej, facken är inte endast intresserade av att skapa jobb för sina egna ombudsmän. Det är att skjuta sig själv i foten. Utan folk i arbete har facken ingen grund för sin existens. Och jag kan utan att göra en bakgrundskoll säga att alla svenska fackförbund vill ha fler jobb. Vi vill ha ett Sverige som utvecklas, som hela tiden går framåt och bygger en stark välfärdsstat.

Facket är, enligt Helen, en bromskloss för reformer av arbetsrätten. Reformer är jag inte emot, jag är emot försvagningar av arbetstagarnas trygghet och möjligheter till självförverkligande. Att ge arbetsgivarna större makt gentemot arbetstagarna innebär mindre inflytande i sin vardag. Att skapa en flexiblare arbetsmarknad (läs: göra det lättare att säga upp) kräver en bättre arbetslöshetsförsäkring som gör att perioder av arbetslöshet inte innebär att hem måste säljas och liv måste brytas upp. Om det blir lättare att säga upp krävs det även att stigmatiseringen i Sverige kring att bli uppsagd och att vara arbetslös på något sätt luckras upp, annars kommer vi ha en stor mängd personer som blir uppsagda av allsköns anledningar som kommer att hamna utanför arbetsmarknaden. Just det som "en flexiblare arbetsmarknad" är tänkt förebygga. Behöver jag ens säga att jag inte tror på lösningen?

Fackförbund är till för sina medlemmar, inget konstigt med det, men vi jobbar även för alla arbetstagare i Sverige. För deras trygghet på arbetsmarknaden, för skäliga löner, för bra arbetsmiljö, för pensioner som går att leva på. För att alla arbetstagare ska kunna gå till sitt arbete i förvissning om att de även kan gå dit imorgon. För att de ska något att säga till om på sin arbetsplats. Och vi ska inte glömma att arbetsgivarna, de som erbjuder jobben och betalar löner, alltid har ett maktövertag. Hur fackförbunden då kan ha för mycket makt, det förstår jag inte.

Jag tycker att Centerpartiet ska lyssna mer på Annie Johansson. Hon och jag håller inte med varandra kring till exempel turordningsregler och LAS, men ser vikten av den svenska modellen med två starka parter som förhandlar om villkoren på arbetsmarknaden, utan inblandning från politiker. En antifacklig politik gynnar möjligtvis enstaka arbetsgivare, men inte Sverige.

Läs mer om myterna och halvsanningarna på Juridikbloggen.

Får jag äntligen vara med?

2010-07-27T13:22:00.003+02:00

Jag har alltid fascinerats av subkulturer. De där människorna som bara behöver titta på varandra för att veta att de har massor gemensamt och en hel del att prata om. Jag har närt en önskan om att gilla musiken nog för att bli punkare, ha tillräckligt stort mod för att färga håret svart och bli panda eller skaffa tillräckligt stora byxor för att få kalla mig hiphopare. Men jag har aldrig haft ork (eller mod) nog att gräva ner mig i något tillräckligt för att kunna identifiera mig med, än mindre tillhöra, en subkultur.

Under sommaren har jag, ungefär två år efter alla andra, blivit lätt besatt av hipsters, denna genre av människor som enligt sig själva inte existerar. Eftersom jag inte visste vad det var började mina efterforskningar lite lätt - alltså, jag frågade på Facebook och Twitter. Ett svar jag fick var: men det är ju du! Tonåringen i mig slog en extra volt av glädje, nu får jag äntligen vara med! Nu är även jag inrutad i en subkultur, även om jag inte vet vad den innebär.

Och så började lite länkar dyka upp och DN gjorde en briljant artikel där de intervjuade killen bakom Look at this fucking hipster. En hipster är en (oftast) väldigt smal person med färgglada kläder och stora glasögon. En hipster är höjden av ironi, den gör aldrig något på riktigt. En hipster kommer gärna från akademikermedelklassen och ryktas egentligen inte kunna existera i Sverige eftersom den tydligen måste dricka en viss sorts öl och röka en viss sorts cigg.

Jag måste ju erkänna, jag gillar mina färgglada kläder och stora glasögon, är expert på ironi och är definitionen av svensk akademikermedelklass, har mer en 500 följare på twitter och hänger frekvent på Debaser. Men när det kommer till att alltid ligga steget före, att vara "inne" innan alla andra är det och vara kulturell, det är inte riktigt jag. Jag har alltid känt någon form av avundsjuka gentemot dem som alltid lyckas lyssna på ett band innan de slår igenom eller är först med en viss stil. Jag lyckas liksom aldrig med det. Men främst så skulle jag acceptera att vara en del av denna subkultur, vilket innebär diskvalificering för en hipster.

Jag har alltid velat vara en del av en subkultur, mest för att jag aldrig har känt att jag hör till. Den där tryggheten i att veta att här, här står jag stabilt och kan falla utan att det gör ont. Att tillhöra en grupp människor har alltid tett sig så tryggt för mig, och subkulturer verkar vara det enklaste sättet att höra till. Men än så länge har jag inte fått vara med.

Även om jag sitter här i lägenheten på Södermalm, lyssnar på pophits från 2000-talets mitt och twittrar lätt hysteriskt så måste jag konstatera: jag får inte vara med den här gången heller. Men för första gången känns det bra. Subkultur eller inte, jag hör hemma där jag är i alla fall.

Tre terminer - bra eller dåligt?

2010-07-22T15:06:00.004+02:00

Tobias Krantz går nu ut med att han aldrig sagt att tre terminer-systemet ska utredas om de vinner valet. Men det har ändå öppnat en diskussion.

Jag fick följande kommentar av Anonym i mitt förra inlägg:

Lisa, en nackdel du inte nämner är hur treterminerssystemet kommer att påverka studenters förmåga till återhämtning. Precis som förvärvsarbetande behöver semester, behöver en heltidsstudent ledighet för att ladda krafterna för kommande terminer.
Treterminerssystemet har som du säger många fördelar men vi får inte glömma att studenter också kan behöva återhämta sig från stressfyllda vardagar.

Och självklart är det så, studenter behöver också återhämtning. Tyvärr får studenter sällan den på somrarna, även om de inte pluggar. För att ha möjlighet att betala julis hyra måste många börja arbeta redan i maj. Arbetet fortsätter sedan kanske under hela sommaren och sedan börjar studierna igen. För vissa innebär sommaren att de står utan försörjning helt och hållet. Det ger snarare upphov till stress och ångest istället för återhämtning. Jag upplever att många studenter inte har råd till återhämtning under sommaren, även om det är mer än önskvärt.

En önskan om en tredje termin som kanske är 10 veckor ger i alla fall studenter 2 veckors ledigt och förhoppningsvis möjlighet till återhämtning. För tydlighetens skull vill jag även säga att det jag pratar om inte är en obligatorisk tredje termin, utan frivillig. Det ställer högre krav på lärosätena, men skulle vara möjligt om det ges relevanta sommarkurser som får räknas in i examen.

Målet måste vara att studenter får en bra utbildning som om möjligt kan anpassas till deras förutsättningar och ett system som ger studenter trygghet året om. En sommartermin är ett sätt att ge studenter möjlighet att snabbare bli färdiga och få finansieringen tryggad under sommaren. Ett annat är en s-kassa för dem som inte varken får ett jobb eller kan plugga. Men förhoppningen är att studenters inkomst sommartid inte ska behöva finansieras via en socialförsäkring. Sommarjobb eller relevanta sommarkurser/en tredje termin är lösningen.

Två snabba steg framåt som ett svar på de många löpstegen bakåt?

2010-07-22T11:27:00.006+02:00

De senaste dagarna har det varit stora rabalder kring de nya antagningsreglerna som effektivt utestänger alla som har tagit studenten samma år som mig, 2002, eller tidigare från de mest attraktiva utbildningarna. För att bli läkare krävs det nu 22,5 i betyg från gymnasiet av 20,0. Detta på grund av de nya så kallade meritpoängen som ger eleverna extra poäng om de läser matte eller språk. Sett i ljuset av att samma regering som slopade positiv särbehandling eftersom de ansåg att de diskriminerade ett kön, känns det hela mycket märkligt. Nu diskriminerar de istället alla som är 27 år eller äldre, likaväl som de som har läst sin gymnasiekompetens på komvux. Orimligt och absurt enligt mig. Detta går inte ihop med det av Tobias Krantz ständigt påvisade livslånga lärandet. Dessutom är det olagligt med åldersdiskriminering. Jag hoppas det här resulterar i många rättsfall som prövar lagligheten i de nya meritpoängen. Förhoppningsvis ser även Alliansen orimligheten i meritpoängen och slopar reglerna. En utredning ska i alla fall tillsättas.

Liksom för att kontra kommer Tobias Krantz idag med ett utspel om att det bör införas ett tre terminierssystem. Applåder! Som Saco Studentråd, i gott lag med Centerpartiet och Socialdemkraterna, har pratat om den frågan! Det skulle innebära kortare studietid för många samtidigt som sommarförsörjningen skulle vara säkrad. Många plus alltså, framförallt om systemet görs frivilligt. På minussidan är de oroliga röster som hörs från lärarna som undrar hur de ska få tid till forskning med en extra termin att undervisa. Det är en oro jag absolut delar. Däremot ser jag inte att det är ett olösligt problem. Tillsammans med sektorn och SULF måste detta gå att lösa. Kanske kan det vara ett första steg till en långsiktig, sammanhållen forsknings- och högskolepolitik? Vågar vi hoppas på så mycket?

Sist men inte minst infrias idag löftet om att universitet och högskolor ska få hyra ut bostäder till studenter. Det är 9 lärosäten i de värst drabbade städerna som får lov att bistå studenter med bostäder. Mycket bra!

Summan av kardemumman: Högskolepolitiken har idag gått två steg framåt, men det kompenserar knappast för den här mandatperiodens många löpsteg bakåt gällande beslut om avgifter, kvalitetssystem och autonomi, för att inte tala om de obefintliga framsteg som gjorts för studenternas trygghet. Lite går inte alltid en lång väg.

Edit:
Christoffer Ivarsson bloggar även han om de här tre frågorna.

I glömskan är internets minne bra

2010-07-17T20:50:00.002+02:00

Ni undrar såklart över #snyggastvinner!

Det gör jag med, eftersom twitter inte verkar ha så långt minne heller. Återkommer när sidan har shapeat upp sig.

En vecka senare eller att smälta (intrycken) i värmen

2010-07-17T20:01:00.004+02:00

Det kommer nog ta mig längre tid än en vecka att smälta Almedalen. Det hände mycket i ett högt tempo och jag fick välbehövlig panelträning, fyra stycket allt som allt.

Vad tar jag då med mig från Almedalen? Först och främst det oväntat attraktiva seminariet Klipp dig och skaffa ett jobb!. Seminariet gick bra, men inget nytt kom fram kring hur vi bättre kan arbeta med att minska glappet mellan studier och arbete. Det är bara att fortsätta arbetet med frågan och vikten av stöd även för nyexade akademiker för steget ut i arbetslivet.

Det sades även att utbildningspolitiken stod ovanligt högt i kurs under årets Almedalsvecka. Huruvida detta är sant eller inte, kan jag inte svara på, däremot kan jag tycka att det är på tiden. Sverige är på väg mot att bli ett allt mer renodlat kunskapssamhälle. Det är av största vikt att vi har en genomtänkt och långsiktig utbildningspolitik som är väl sammankopplad med arbetsmarknads- och näringspolitiken. Annars kommer vi ohjälpligt att halka efter.

I detta ligger även den av SULF lyfta frågan (hittar inte valmanifestet) om en enhetlig högskole- och forskningspolitik. Vill vi ha ett livskraftigt Sverige kan vi inte särskilja de två. Forskning är beroende av bra utbildning och bra utbildning bygger på god forskning. Därav bör de båda vara föremål för en långsiktig och enhetlig politik.

I övrigt fick Saco Studentråd väldigt bra respons på vårt valmanifest, frågor vi tänker driva stenhårt inför valet den 19 september. I vimlet på Gutekällaren fick jag en kväll även höra att vi unga fackligt aktiva är inte bara Sverige utan världens framtid. Men ingen press.

Almedalen är en karamell jag måste suga på ett tag till, uppenbarligen. Missade ni seminarierna där jag satt i panelen ser du Best of arbetslivsanknytning och Framtidens arbetsmarknad på nätet så länge.

You snooze, you lose!

2010-07-05T22:24:00.004+02:00

Så går det att sammanfatta den första dagen av Almedalsveckan. Den kännetecknades av fulla seminarier och 3000 utdelade Saco-program på 1 dygn. Nu är det åtråvärda programmet i miniformat slut!

För min det har dagen varit fulltecknad. Den började kl 10.00 med det fullsatta seminariet Klipp dig och skaffa ett jobb!. I ett fulltecknat Almedalsschema lyckades vårt seminarium få uppmärksamhet, både i blogg och av journalist. Två av paneldeltagarna sökte dessutom nya vänner via sociala medier och vår hedersgäst Niklas blev uppmärksammad.

Innan talet anordnade vi minglet Ung med makt att förändra. En succé måste jag säga! Så här glad var jag. Vi presenterade även vår valmanifest, som förhoppningsvis finns för nedladdning på Saco Studentråds hemsida imorgon. Där emellan träffade jag Lars Hjälmered från Moderaterna och pratade entreprenörskap, gick på Agenda PRs seminariunm om fackens möjlighet att påverka politiken, minglade hos SULF och såg DIK Student dela ut Ris och ros till företeelser inom högskolan. Middagen intogs med Peter Arvebro från Malmö högskola och efter den besökte vi den politiska allsången. Och det har var ändå en dag när jag inte behövde springa mellan seminarier och möten.

Sist men inte minst, #snyggastvinner har satt igång på allvar! Tack Anna för alla dina bidrag!

Grattis Lars Haikola!

2010-07-02T10:15:00.003+02:00

Efter en hel del storm i högskolevärlden det senaste halvåret, har Högskoleverket fått en ny chef. Den nya universitetskanslern heter Lars Haikola och har tidigare varit rektor för Blekinge tekniska högskola och Campus Helsingborg. Ännu viktigare är att Lars har varit fackligt aktiv i Saco-förbundet SULF och har rykte om sig att vara en studentvän. Det är en bredd som borgar för en god förståelse för att alla parter även fortsatt får en självklar plats i framtagandet av det nya kvalitetsutvärderingssystemet.

Självklart hoppas jag att Saco Studentråd kommer att få en bra relation där vi kan diskutera de viktiga frågorna om arbetslivsanknytning, utbildningskvalitet och resurstilldelning och hur de hänger ihop.

Men framförallt, grattis Lars till ditt nya jobb! Och lycka till!

En enfaldig bloggare

2010-07-02T09:46:00.006+02:00

Passande nog skriver idag Eva Franchell på Aftonbladets ledarsida "Årets val är ingen skönhetstävling". I slutet skriver hon att "Någon gång mot slutet av veckan kommer någon enfaldig bloggare att skapa listan över Almedalens snyggaste...". Politikerbloggen brukar göra just detta.

Och visst, #snyggastvinner är en ganska ytlig idé. Endast stil kommer att bedömas utifrån suddiga mobilbilder. Men som Maria säger: jag tror på att göra en ganska torr och grå festival som Almedalsveckan att bli lite mer färgglad.

Sen tror jag att avgörande faktorer för valet i höst ligger någon annan stans än vilken stil partiledarna har. I alla fall för männen, vi vet ju alla hur det gick för Mona när hon råkade ha en märkesväska på bild. Men om #snyggastvinner kan bidra till att starta en diskussion kring vikten av kläder och stil vid anställning och liknande skulle jag inte bli missnöjd. Att personer som Niklas inte får jobb beror enligt hans mamma på att han måste klippa sig. Vill arbetsgivare ha 80-talister på arbetsplatsen får de nog leva med att vi inte kommer att ändra stil och frisyr.

Jag tänker med glädje delta i #snyggastvinner. Jag kommer även besöka Almedalen i egenskap av en hårt arbetande ordförande för en fantastisk facklig studentorganisation. I min värld behöver inte stil och politik vara olika saker.

Uppdatering:

Makthavare.se skriver om tävlingen. Så gör även Elisabeth Thand Ringqvist, initivativtagare till 60 meter högklackat eller #klackracet för den som så vill.

Snyggast vinner i Almedalen?

2010-07-01T15:40:00.009+02:00

Jag är väldigt fåfäng. Har alltid varit. Jag vill matcha och vara piffig, annars trivs jag inte. Detta orsakar ofta en sån där i-landsångest lagom till evenemang som Almedalen. Jag menar, under en veckas tid ska jag gå runt och träffa en massa människor, sälja in mig själv och min organisation. Och hela tiden vill jag vara snyggast.

Jag uttryckte min klädångest inför Almedalen på twitter, och helt plötsligt hade jag och Nollgradig skapat en ny tävling: snyggast vinner! (Och här vill jag även be om ursäkt i förväg för att min blogg troligtvis kommer att bli lite av en modeblogg under Almedalsveckan. Men missa inte politiken mellan alla klädfoton!)

Reglerna är som följer: ta kort på din Almedalsoutfit för dagen, lägg upp den på twitter, och använd hashtaggen #snyggastvinner. Nollgradig (eller Maria som hon egentligen heter) befinner sig i Stockholm och gör en helt subjektiv bedömning av vem som är vinnare via dessa otroliga twitterbilder. Framför allt hoppas jag på innovativa lösningar på hur det går att hotta upp dessa t-shirts som ofta tvingas på representanter från olika organisationer.

Det går alltid att spekulera i hur viktigt utseendet är för att ta sig fram här i världen. Därför var det roligt att Saco Studentråd fick så mycket reaktioner på vårt seminarium Klipp dig och skaffa ett jobb, bara genom namnet. Nu kommer inte seminariet handla om utseende och karriär utan om unga akademikers möjligheter på arbetsmarknaden, men råden om kläder och frisyr vid jobbsökande är många och varierande.

Poltikerveckan i Almedalen börjar i vilket fall som helst på söndag. Jag hoppas på underbar vecka fylld av möten och fantastiska samtal. Almedalen är den bästa arenan för att träffa rätt och oväntade personer under en väldigt kort tid. Och glöm inte att komma på Saco Studentråds evenemang eller se på dem på Saco play! Om inte annat för att se vilken outfit jag valt för dagen.

Uppdatering: Maria om hur du tävlar och vad du vinner.

Foto: Peter Rosén

Två epoker går i graven

2010-06-30T13:57:00.003+02:00

Mitt nostalgihjärta slår med sorg idag. Två epoker går i graven, Hultsfredsfestivalen och kårobligatoriet.

Hultsfredfestivalens arrangörer har till sist insett att de blivit utkonkurrerade av stadsfestivalerna, och har lämnat in en konkursansökan, en vecka innan festivalen skulle gått av stapeln. Hultsfred 2001 var min första riktiga festivalupplevelse, och som 17-åring, den bästa. Kent spelade, liksom Håkan, Christian Kjellvander med flera. Hultsfred var inte den bästa av festivaler, men den kommer för alltid ligga mig väldigt varmt om hjärtat nu när festivalen når sin sista vila.

Och det gick tillslut. Efter idogt lobbande och arbetande från diverse organisationer har vi nu nått sista dagen med det svenska kårobligatoriet. Det är med blandade känslor. Jag har fegt nog aldrig personligen tagit ställning för eller emot kårobligatoriet. Däremot har det varit en förutsättning för mycket av det jag gjort och lärt mig under studietiden. Kanske hade saker och fungerat lika bra, eller bättre, utan ett obligatorium, och mina fester hade blivit lika fantastiska, men det är ändå med en viss rädsla som jag upplever sista dagen med ett obligatoriskt medlemskap i en studentkår. Tänk om framtidens studenter inte kommer att få utvecklas, skapa nätverk och ha oerhört roligt inom ramen för studentkårer, nationer och fakultetsföreningar? Jag håller tummarna hårt för att organisationerna klarar sig och kommer starkare ur det här.

Vila i frid, kårobligatoriet. Jag har haft mycket roligt i din tjänst.

100 000 kr för fyra timmars undervisning i veckan

2010-06-29T11:22:00.003+02:00

Så kommer det att se ut i Lund när avgifterna införs. En masterexamen i ekonomi kommer att kosta 110 000 kr per år. Som vi alla vet är undervisningstiden på de samhällsvetenskapliga utbildningarna i Sverige inte alltid den bästa, framför allt på grund av bristande resurser.

Vid en uträkning har alltså Lunds universitet kommit fram till att det är så mycket som en utländsk ekonomstudent kommer att kosta per år, med allt administrativt merarbete. Ett masterprogram i konst kommer att kosta 280 000 kr.

Det här är bara första lärosätet i raden att presentera sina avgifter. Jag har hört rykten om att vissa utbildningar kan komma att kosta så mycket som 400 000 kr per år, men det är än så länge bara rykten.

Sverige gör sig själva en stor otjänst när de inför avgifter, en bättre biståndspolitik än avgiftsfri utbildning går inte att få. Utbildning höjer kompetensnivån, skapar förutsättningar för demokrati. Ökad utbildning förbättrar för kvinnor. Och så vidare.

Nu kommer vi få runt 100 studenter från biståndsländer via stipendier, eftersom resten med stor sannolikhet inte kommer att har råd att studera i Sverige. I övrigt kommer vi kanske få studenter från USA och Australien, de som har råd att betala. Men varför ska Sverige behöva dra sitt strå till stacken?

Tidigare inlägg om avgifter.

LAS-kramare och LAS-hatare

2010-06-26T14:17:00.005+02:00

Jag är grunden ingen LAS-kramare. Lagstiftning är en abnormalitet i svensk arbetsrätt. Ingen var speciellt nöjd när lagstiftningen kom och rubbade balanserna i den svenska modellen under 70-talet. Att det hörs röster för ett avskaffande är därför inte konstigt. Däremot tycker jag inte att det är konstigt att facken inte hakar på de högljudda LAS-hatarna. Anledningen till att Svenskt näringsliv och Centerpartister vill avskaffa LAS är på ytan för att de vill komma till rätta med ungdomsarbetslöshet, den egentliga anledningen verkar vara att försvaga fackförbunden.

LAS är egentligen inte ett problem, ur mitt perspektiv. Finns det en fackförening och arbetsgivaren är medlem i en arbetsgivarförening, kan det förhandlas fram en avtalsturlista som bestämmer vilka som får gå och vilka som får stanna. LAS är alltså inte ett problem. Om man vill prata med facket.

I dagsläget finns det flera olika anställningar att välja mellan. Allmän visstid, tillsvidare, vikariat osv. Det skriks om en mer flexibel arbetsmarknad. Det måste vara lättare att säga upp, det måste vara lättare att anställa på kort tid. Det går att kombinera de olika anställningsformerna hejvilt och dessutom skriva hängavtal som innebär en visstid längre än LAS aviserar utan att personen får en tillsvidaretjänst. Jag skulle säga att anställningsformerna är ganska flexibla. Vill de göra dem ännu flexiblare är det dags att se över a-kassenivån. En flexibel arbetsmarknad utan hög a-kassa är en katastrof.

Det finns många fler exempel där LAS är möjlig att förhandla bort, bara arbetsgivaren vill prata med facket. Det är där stötestenen finns - facket. Framförallt ur ett akademikerperspektiv skulle jag absolut kunna tänka mig att föra diskussioner kring hur LAS skulle kunna avskaffas (LO och TCO får svara för sig själva), å andra sidan är det sällan vi "drabbas" av LAS regler. Ett avskaffande av LAS måste bygga på en vilja att ha kvar en svensk modell med arbetsgivarorganisationer och starka fackförbund som har en vilja att förhandla.

Den svenska modellen bygger på att det finns två jämbördiga parter som förhandlar om villkoren på arbetsmarknaden och stadfäster dessa i kollektivavtal. Detta är en modell som LAS-hatarna verkar vilja ta avsteg ifrån. De vill ha starkare arbetsgivare och svagare fackförbund. Mer makt hos arbetsgivaren, mindre till arbetstagarna. Under de förhållandena ser jag inte hur ett avskaffande av LAS kan vara möjligt. Då öppnar vi upp en arbetsmarknad där arbetstagaren inte på något sätt har möjlighet att påverka sin arbetssituation.

Innan Svenskt näringslivs och övriga arbetsgivarorganisationer visar att de värnar den svenska modellen tänker jag vara en LAS-kramare. Jag är övertygad om att om företagen anställer lite ungdomar kommer vi att se mycket mer förbättrade arbetslöshetssiffror än om vi avskaffar LAS, men det är en metod som vi nog får vänta på.

Ökat stöd = vi vill ge pengar?

2010-06-22T14:36:00.004+02:00

Alliansens arbetsgrupp, med högskole- och forskningsminister Tobias Krantz, för utbildning presenterar idag sin slutrapport. Det är inte mycket som är nytt, det mesta inom högskolepolitiken är en upprepning av det som Alliansen presterat under den senaste mandatperioden och egentligen inte presenterar några nya skarpa förslag. Det är högt blandat med lågt.

Saco Studentråd arbetar hårt med frågan om en vettig arbetslivsanknytning inom grundutbildningen. Det är viktigt att de som studerar vet vad de blir efter examen, och att de vet hur de kan använda sina kunskaper. Alliansen vill nu ge "ökat stöd" till verksamheter som rör arbetslivsanknytning och samverkan i grundutbildningen. Det är bra att frågan uppmärksammas, men jag måste fråga mig vad "ökat stöd" innebär?

Arbetslivsanknytningen drivs, trots reglering i lag, av eldsjälar ute på högskolorna. Det sker på bekostnad av forskning och måste ofta skötas vid sidan om ordinarie arbetsuppgifter. Som med det mesta krävs det att det att specifika uppgifter ges egna resurser, åtminstone i ett initialt skede. Det är naivt att tro att enskilda kursföreståndare kommer att satsa på en stark arbetslivsanknytning om det inte finns tydliga incitament. Jag hoppas att "ökat stöd" innebär resurser till arbetslivsanknytning.

Vad Saco Studentråd vill se i form av arbetslivsanknytning hittar ni i rapporten en Bro över glappet.

Alliansen pekar även på andra viktiga saker. Grundutbildningen behöver verkligen en resursförstärkning. Jag är besviken över att de inte ens dristar sig till att nämna en siffra om hur mycket de anser saknas i den allt resurssvagare svenska högskolan. Eftersom de i slutet av rapporten lydigt påpekar att inget kan bli realiserat utan godkännande från herr Borg, så anser jag att visioner kring en prislapp hade kunnat presenteras. Kvaliteten de tror ska komma utifrån det nya utvärderingssystemet kommer sannolikt utebli.

Att Alliansen trycker på studenternas rättigheter känns som ett plåster på en skottskada (fritt översatt från engelska). De har försvagat kårerna, kommer att ta bort de viktigaste stöden för studenterna i sin autonomiiver och verkar vilja ha en högskola som bäst passar för förvaltningscheferna. De övertygar inte mig och kommer garanterat inte övertyga kårerna.

Sist men inte minst försöker de sig på att ha en vision om studenters trygghet. Att de ens nämner det omstridda förslaget om det sjunde studiemedelsåret visar på att de inte alls lyssnar på opinionen. Vidare saknar jag tydliga förslag på hur studenter ska kunna tillåtas vara sjuka och vara föräldrar under studietiden. Framförallt förvånas jag över att de inte ens problematiserar övergången mellan studier och arbetsmarknad, och det bristande stöd för studenter för att överbrygga glappet. Det är en stor otrygghetsfaktor.

Det finns mycket mer att nämna, till exempel den av Saco Studentråd efterfrågade rankingen, och förslaget på en särskild utvärderingsmyndighet. Det kommer mera...

Per Henriksson om rapporten.

Saco Studentråds pressmeddelande.

Flodströms avgång får inte leda till mindre debatt

2010-06-08T18:12:00.003+02:00

Universitetskanlser Anders Flodström meddelade idag att han avgår från sin tjänst den 1 juli. Ett väntat, men ändå inte önskvärt, besked. Flodströms anledning att avgå är den djupa klyfta som uppstått mellan honom och departementet i diskussionerna kring det nya kvalitetsutvärderingssystemet. Under eftermiddagen har det även dykt upp kritik kring Flodströms ledning av verket, men om det är något som vägts in i avgångsbeslutet lämnar jag osagt.

I Saco Studentråds pressmeddelande sa jag följande:

- Saco Studentråd beklagar Anders Flodströms avgång, och vill framhålla att den inte får leda till mindre debatt inom utbildningssektorn. Att utbildningsdepartementet och Högskoleverket framfört olika åsikter kring kvalitetsutvärderingssystemet har varit en styrka för vårt demokratiska system. Kvalitetsutvärdering av den högre utbildningen är en fråga som förtjänar att debatteras och debatteras igen. Jag hoppas att Anders Flodströms efterträdare också kommer ta sig mandatet att föra en viktig debatt, säger Lisa Gemmel, Saco Studentråds ordförande.

Vi behöver en fortsatt aktiv debatt kring vår högskolas kvalitet och framtid. Det är viktigt med myndighetschefer som står upp för sin åsikt och skapar ett gott diskussionsklimat, även om det självklart finns en tid och en plats för allt, de statliga myndigheterna styrs trots allt genom regeringens regleringsbrev.

Sveriges högskolor behöver en bättre kvalitet och mer resurser. Det är fakta som vi inte kan backa ifrån. Flodströms avgång får inte leda till att diskussionen kring kvalitetsutvärderingssystemet dör.

Fler om avgången: Akademisk frihet, Kåre Bremer, Nicke Grundberg, Per Henriksson på Jusek, German Bender på TCO, Klas-Herman Lundgren

Flexicurity bara en lösning för marknaden?

2010-06-05T11:39:00.003+02:00

Den nederländska fackliga centralorganisationen FNV bjöd igår på ett halvdagsseminarium om felxicurity. En professor i arbetsrätt, Ferdinand Grapperhaus, bjöd på sin syn på flexicurity.

Kortfattat så menar han ur hans synvinkel att arbetsmarknaden handlar om equality of resources, det vill säga att alla ska ha samma tillgång till möjligheter. Flexicurity handlar däremot endast om ekonomiska incitament för arbetsgivaren och marknaden. Vill stater skapa en hållbar arbetsmarknad ska reglerna inte bestämmas under lågkonjunktur utan skapas genom förutsättningar för en stabil i högkonjunktur.

Grapperhaus menar att flexicurity missgynnar de som kommer sist in på en arbetsplats - de ryker först, eftersom de inte har fasta kontrakt förrän efter kanske 3-4 år. Alltså menar han att flexicurity ger samma effekter som vissa menar att LAS har i Sverige.

Grapperhaus har satt igång en massa tankar, så det här inlägget blir endast dessa korta punkter. Men det är värt att tänka på vem flexicurity faktiskt gynnar och vilka effekter det får. Främst måste vi alla komma ihåg, ska vi ha vad arbetsgivarna kallar en mer "flexibel" arbetsmarknad måste vi ha en a-kassa som kan möta de uppsägningar som kan komma genom detta. Flexibilitet kräver en starkare offentlig säkerhet - inte dyra privata försäkringar.

Glappet mellan utbildning och arbetsmarknad förödande

2010-05-27T09:45:00.003+02:00

Skriver tillsammans med Sacos ordförande Anna Ekström på Sourze om vikten av arbetslivsanknytning i utbildningen:

Löven på björkarna slår ut, syrenerna blommar och snart lämnar tusentals nyutexaminerade akademiker landets universitet och högskolor. De har alla gjort en stor investering. De har tagit studielån, avstått från inkomst under studietiden och dessutom lagt ett stort engagemang på sin utbildning. Även samhället har investerat; bekostat utbildningen och gått miste om skatteinkomster. Därför är det positivt att personer som satsat på en akademisk utbildning oftast lyckas bra på arbetsmarknaden och hittar en arbetsgivare som har behov av just deras kompetens. Chanserna att få ett jobb och en bra lön ökar med en hög utbildning.

Men varje högskoleutbildad som inte tas till vara är en dåligt utnyttjad investering. Det är slöseri med kompetens och resurser när unga nyutexaminerade inte får jobb efter sin utbildning, utan tvingas att läsa ytterligare kurser, ta jobb som de är överkvalificerade för eller gå arbetslösa. Detta samtidigt som vi på grund av kommande pensionsavgångar står inför en brist på kvalificerad arbetskraft, inte minst inom kommuner och andra offentliga arbetsgivare. Glappet mellan utbildning och arbetsmarknad är förödande för alla parter.

Därför måste högskolor och arbetsgivare bli bättre på att samverka med varandra och ge studenterna möjlighet att möta arbetsmarknaden redan under utbildningen. I en nyutkommen rapport lyfter Saco Studentråd fram några goda exempel på hur det kan gå till.

På institutionen för biologisk grundutbildning vid Uppsala universitet erbjuds studenterna antingen forskningspraktik eller yrkespraktik som en del av det program de läser och fyra gånger per år hålls föredrag av olika arbetsgivare. Institutionen för medie- och kommunikationsvetenskap på Högskolan i Jönköping erbjuder 12 veckors verksamhetsförlagd utbildning samt kursen Projekt, där projekten lämnas in av företag och myndigheter. Här finns också ett branschråd för erfarenhetsutbyte mellan högskolan, branscher och andra organisationer. På KTH anordnar studentkåren varje år Armada, en stor arbetsmarknadsmässa där studenter och arbetsgivare kan träffas.

Det finns också exempel på goda initiativ från arbetsgivarnas sida. Göteborgs stad erbjuder en praktikplats per 20:e anställd, bland annat till unga akademiker. Revisionsbyrån KPMG har en studentansvarig på varje kontor där det finns en högskola, och deltar i många av studentföreningarnas aktiviteter. De har anställda som arbetar som lärare och gästföreläsare och ordnar även en tävling som heter Case Competition, där studenter tävlar i att lösa verkliga fall från företagets verksamhet.

Enligt högskolelagen har högskolorna skyldighet att samverka med det omgivande samhället. Det är ett omfattande uppdrag som naturligtvis inte alltid är så lätt att vare sig definiera eller genomföra. Men samverkan med arbetsgivare tycker vi är en angelägen uppgift som dessutom ligger i högskolornas intresse, eftersom det också kommer att hjälpa till att öka kvaliteten och relevansen på utbildningarna och göra dem attraktivare för studenterna.

Hela ansvaret för samverkan kan dock aldrig ligga på en part. Arbetsgivarna har också en viktig roll. Det innebär självklart kostnader att ta emot praktikanter, handleda ex-jobbare och avsätta tid för att delta på samordningsmöten. Men då får man betänka att traditionell rekrytering också är mycket kostsam – speciellt vid en bristsituation. Samverkan med högskolor är ett mer långsiktigt arbete som kommer att underlätta framtida rekrytering och förhoppningsvis också frambringa akademiker som är bättre rustade för arbetsmarknadens krav.

Även studenterna måste naturligtvis ta ett eget ansvar för sin karriär och sin framtid. Det är bara positivt att till exempel studentkårer ordnar arbetsmarknadsdagar och studiebesök. Men högskolorna måste medverka för att skapa kontinuitet och göra arbetslivsanknytningen till en naturlig och integrerad del i utbildningen. Att bygga samarbeten och relationer tar tid och kräver kunskap. För att enskilda studenter ska kunna ta egna initiativ och knyta kontakter med arbetslivet redan under studietiden krävs att de får en grundläggande kunskap om hur arbetsmarknaden ser ut för just deras utbildning och att det redan finns upparbetade kontakter.

Vi tror att studenterna har en stor potential att själva styra sin karriär och påverka sina chanser på arbetsmarknaden – om de bara får det stöd de har rätt att kräva!

Pepp från alla håll

2010-05-23T20:55:00.005+02:00

Det är svårt att alltid vara på topp, speciellt när ens uppdrag innebär att alltid vara tillgänglig, att alltid vara beredd på att jobba. Att slappna av under de omständigheterna är inte alltid lätt.

Men ibland har jag en sån där helg. Jag sover inte tillräckligt mycket, men ändå fyller den mig med massor av energi. Den här helgen har varit sådan. Det har varit grym after work med efterföljande middag, fantastiskt ordförandenätvkerk (som Maria skriver om här) och kreativitet över gränserna på Geek Girl Meetup. Dessutom länkade finaste Kerstin till mitt blogginlägg om ledarskap i Forum för Frivilligt Socialt Arbetes nyhetsbrev. Ovanpå detta har jag fått massa fin feedback angående mitt bloggande om CUFs kampanj.

Kort sagt: självförtroendet och peppen är på topp! Tack!

Samverkan över glappet!

2010-05-21T13:58:00.002+02:00

I tisdags släppte Saco Studentråd rapporten En bro över glappet - om samverkan och arbetslivsanknytning i den högre utbildningen. Rapporten är tänkt som ett diskussionsunderlag för en större och bredare debatt om högskolornas samverkansuppgift, hur den kan kopplas till grundutbildningen och hur den kan bidra till att arbetslivsanknytningen stärks. Saco Studentråd är nämligen övertygade om att bättre samverkan och arbetslivsanknytning leder till ett mindre glapp mellan studier och arbete.

I samband med släppet hölls ett seminarium som har uppmärksammats i bloggar. Under seminariet kom det fram att i princip alla vill se mer av samverkan och arbetslivsanknytning i grundutbildningen, men att ingen riktigt vill satsa på det.

Saco Studentråd vill bland annat följande:

- att valbar praktik ska vara ett alternativ för de studenter som inte har de i sin utbildning

- att incitamentstrukturer för samverkan inom grundutbildningen skapas

- att offentlig sektor ser möjligheterna i studenterna och skapar fler praktikplatser och sommarjobb

Vi vet att samverkan och arbetslivsanknytning ger kontakter och jobb. Vi vet också att det finns alldeles för lite utav det på högskolorna. Vad vi inte vet är vad det görs åt det. Det är dags att förenkla för studenterna att få ett jobb efter studierna. Vi behöver mer samverkan över glappet!

Därför har Centerns ungdomsförbund fel

2010-05-17T17:01:00.002+02:00

Följande inlägg har jag publicerat på Sacobloggen:

Centerns ungdomsförbund, CUF, släppte i fredags sin valkampanj. De listar 8 punkter (eller vad de kallar konkreta förslag) för att minska ungdomsarbetslösheten. 3 miljoner kronor från Centerpartiet används för att göra narr av arbetsmarknaden, inbilla ungdomar att de på egen hand kan få bättre anställningsförmåner än kollektivavtal kan ge dem, samt intala ungdomar att de är ”lata, trötta och tråkiga” och därför inte förtjänar samma ingångslön som någon som är några år äldre.

Som Sacos företrädare för dem som ännu inte är inne på arbetsmarknaden blir jag såklart upprörd, men framför allt tycker jag att det sorgligt att de fortfarande inte har tagit till sig vad moderna kollektivavtal innebär för den enskilde och hur LAS fungerar.

CUF presenterar 8 punkter för att komma till bukt med ungdomsarbetslösheten. Punkt två handlar om LAS, eller snarare avskaffandet av LAS.

LAS, lagen om anställningsskydd, är en så kallad dispositiv lag. Det innebär att genom avtal mellan arbetsgivare och facket går det att göra undantag från LAS turordningsregler. Unga, duktiga människor har alltså via förhandlingar och avtal samma möjlighet att få behålla sitt jobb som äldre, duktiga. Det som krävs är att arbetsgivaren är villiga att förhandla med facket på arbetsplatsen. En avtalad turordning är att föredra för alla parter, varför pratar inte CUF om det?

CUF vill sänka ingångslönerna för ungdomar, punkt 4 pratar om sänkta ingångslöner och starkare löneutveckling. Sacoförbundet Civilekonomerna provade detta i förra krisen . Inte ens unga välutbildade fick jobb om de kostade mindre. Hur tror CUF att de som varken har erfarenhet eller utbildning ska bli mer attraktiva för att de är billigare? Jag tror inte att det kommer att hjälpa den här gången heller, men det kommer att skicka en signal till de under 25 år att de inte är värda lika mycket som de över. Att ungdomar är villiga att ta ett jobb för en lägre lön är inte märkligt. Ställs jobb med låg lön mot inget jobb skulle jag också säga ja. Men det är inte anledning nog att sänka en hel generations självkänsla när det dessutom inte skapar fler jobb.

CUF har rätt i att hundra miljoner högskolepoäng inte ger jobb, däremot ökar chanserna dramatiskt med en högskoleutbildning i bagaget. Likadant gäller det skillnaden mellan de som har en gymnasieutbildning och de som inte har det. Alltså – utbildning ger jobb. Och vad gäller praktik håller vi med – mer praktik, men även mer arbetsmarknadsanknytning generellt.

I punkt 8 menar CUF att ungdomar blivit lata och bekväma i jobbsökandet, att de förväntar sig att staten ska fixa jobb. Det tror jag är fel. Jag tror att ungdomar inte vet hur de ska söka jobb, inte vet hur de ska presentera själva och sina kunskaper. Att ungdomar inte är bekväma bevisar bland annat Niklas och Elin som båda använder sociala medier för att få ut sin frustration över sin arbetslöshet och samtidigt söka jobb.

Sist men inte minst menar CUF att ungdomar inte behöver facket, eftersom ungdomarna själva är bäst på att förhandla sina egna villkor vid en anställning. Det här gör mig mest ledsen av allt. CUF försöker övertyga ungdomar om att facket bestämmer över dig, att de förutsättningar som vi skapar genom kollektivavtal är sämre än de som de själva kan förhandla fram med arbetsgivaren. Inget kunde vara mera fel. Eftersom grundförutsättningarna förhandlas fram för ett stort antal människor samtidigt har facket möjlighet att förhandla fram förmåner som enskilda aldrig skulle kunna få på egen hand. Det handlar om pensioner, extra betalt vid föräldraledighet, trygghetsavtal vid uppsägning, och ja, mer semester. Sacos kollektivavtalswebb visar på de stora skillnaderna mellan att vara kollektivavtalsansluten eller stå på egen hand när livet drabbar dig under tiden du jobbar. Att tro att en person som är ny på arbetsmarknaden själv klarar av att förhandla fram alla de förmåner som kollektivavtal ger är bara naivt. Även de som är chefsförhandlare på fackförbunden skulle ha mycket svårt att skapa ett eget avtal som ger allt det som den anställde får via ett kollektivavtal.

Vad gäller lönerna inom kollektivavtalen går de allt mer från att vara bestämda i kronor till att avtalas lokalt. Inom Saco är det normen, och senast i natt skrevs ett avtal för de som jobbar inom hotell och restaurang om att en viss del av lönesättningen ska ske lokalt. Makten över sin egen lön går allt mer över till den enskilde, vilket är bra. Ännu bättre är det om det är det enda som behöver förhandlas om. Med ett kollektivavtal i ryggen kan du fokusera på det som är viktigast. Ofta finns möjligheten att inom kollektivavtalet, eller genom ett enskilt avtal, förhandla om förmåner för att komplettera din lön. För att veta hur mycket ett kollektivavtal – för dem som får lönen bestämd i avtal – är värt kan du kika in på TCOs projekt Facket Förändras. Upp till 80 000 kr i mervärde kan ett kollektivavtal ge. Det går det inte att förhandla sig till på egen hand, hur duktig du än är.

Saco, Saco Studentråd och våra medlemsförbund jobbar varje dag för att förbättra förutsättningarna för de som ännu inte är inne på arbetsmarknaden. En ständig förnyelse av arbetskraften är en förutsättning för att Sverige ska kunna utvecklas. Till skillnad från CUF så tror inte vi att försämrade villkor för unga är vägen att gå. Istället måste vi ge ungdomar och nyexaminerade verktygen att på ett bra sätt kunna söka jobb och presentera sina kunskaper och erfarenheter och ge dem möjligheter att skaffa erfarenheter under tiden de pluggar. Vi måste ge våra ungdomar självförtroende, inte berätta för dem att de är mindre värda och förtjänar sämre.

Jag undrar däremot varför arbetsgivare inte anställer unga. Är inte det frågan vi alla borde ställa oss? De är villiga att betala mycket mer för en person som har några års arbetslivserfarenhet, men är ovilliga att satsa ett halvårs provanställning på en ungdom som kan berika arbetsplatsen. Det vill jag att diskussionen ska handla om. Det kan inte bara vara bemanningsföretagen som ser potentialen i våra ungdomar.

Det är något stort på gång

2010-05-12T22:48:00.002+02:00

För ovanlighetens skulle ledde min irritation över bristen på uppskattning av ideellt ledarskap till aktion. Jag har på 24 timmar samlat ihop en ansenlig lista med unga, ideella, kvinnliga ledare. Min tanke var först att skicka listan till Framtidens kvinnliga ledare och vara nöjd med det. Men ju mer jag tittar på den där listan, ju längre den blir och ju fler olika verksamheter jag ser bedrivs i vårt land, desto mer känner jag att mer måste hända med den där listan. Vad vet jag inte riktigt än, idéer mottages gärna. Men om vi kan åstadkomma så mycket på egen hand, tänk vad vi då kan göra tillsammans! Om vi fick möjlighet att ses, utbyta erfarenheter och stötta varandra kommer vi alla bli starkare i vårt ledarskap.

Någonting kommer att hända, jag vet bara inte vad. Håll utkik!

Framtidens kvinnliga chef?

2010-05-11T21:37:00.007+02:00

Jag har precis kommit hem från eventet Framtidens Kvinnliga Ledare, ett ytterst lovvärt initiativ från Ledarna och Shortcut. De utser vilka de tror kommer att bli kvinnliga ledare i framtiden efter följande kriterier:

Resultat
Uppnådd position: Har ansvar och makt att utveckla och leda, t ex chef över ett visst antal anställda, budget-/ekonomiskt ansvar, verksamhetsansvar eller uppvisat betydande resultat/förändring.

Personliga egenskaper
Har goda ledaregenskaper och personifierar lusten att leda. Uppvisar ett modernt ledarskap som främjar utveckling hos de anställda, har mod att ställa krav och förmåga att skapa goda relationer, hanterar spänningsfältet mellan ledning och medarbetare samt odlar sitt interna och externa nätverk.

Potential
Har visat en stark personlig utvecklingstakt under det senaste året, uppvisar handlingskraft och ambition, är förändringskompetent och nytänkande samt har visioner.

Som sagt, ett lovvärt och fantastiskt initiativ. Men vad är egentligen en ledare?

Bland topp 30 fanns det fyra kvinnor som inte jobbar inom näringslivet, Karin Pettersson, kommunkationschef för S, Sara Damber som startat stiftelsen Friends, Stina Oscarsson, konstnärlig ledare på Orionteatern och Maria Rankka, VD för Timbro. Bland de resterande 45 var det ungefär samma siffror. Dessutom var alla placerade kvinnor ledare för hyfsat stora organisationer med en ansenlig budget.

För mig är en ledare någon som engagerar och skapar förutsättningar för andra att växa, något som var kvalifikationer för alla de som blev utsedda till framtidens ledare ikväll. Men för mig är ledare även sådana som med oerhört små medel lyckas få genomslag, lyckas få organisationer och företag att växa, som lyckas där ingen annan tror det är möjligt. Framförallt är ledarskap för mig väldigt förknippat med det ideella ledarskapet. Ett ledarskap som alltid kräver lite extra eftersom det gäller att hela tiden väga krav mot lust. Med det har jag inte sagt att det inte krävs i näringslivet, men det går att ställa helt andra krav på någon som förvärvsarbetar.

För att en ledare ska nå resultat i en ideell organisation krävs det att denne entusiasmerar, ger lagom mycket ansvar och hela tiden skapar förutsättningar för fortsatt och nytt engagemang. På samma sätt som en chef på ett företag, förutom att resultaten inte alltid är mätbara och ett gott ledarskap nödvändigtvis inte genererar högre inkomster.

Jag hoppas att bristen på ideella ledare i kvällens presentation beror på att få var nominerade, snarare än en oförmåga att värdera det ideella ledarskapet lika väl som ledarskapet inom näringsliv. Nästa år är det i alla fall jag som skickar långa listan på unga, drivna, kvinnliga ledare inom ideell sektor och hoppas att många gör så med mig. Ser det fortfarande ut på samma sätt i listan då kanske det är dags att döpa om rankingen till Framtidens Kvinnliga Chef. Fortfarande lika viktig, lite mer ärlig.

Leva livet på lika villkor

2010-04-29T12:48:00.006+02:00

Idag meddelar socialförsäkringsminister Cristina Husmark Persson att det ska tillsättas en parlamentarisk utredning av socialförsäkringssystemet. ÄNTLIGEN, tänkte jag först. Tills jag läste nedanstående sammanfattning:

Sammanfattningen av kommitténs uppdrag:

Följande frågor ska utredas avseende sjukförsäkringen:

Arbetsförmåga och sjukdom.
Sjukpenninggrundande inkomst.
Arbetsgivarens kostnadsansvar.
Ökat ansvar för arbetsmarknadens parter.
Lämplighet och konsekvenser av en från statsbudgeten fristående sjukförsäkring.
Huvudmannaskapet för vissa delar av sjukförsäkringen.
Självrisk och skadekontroll.

När det gäller arbetslöshetsförsäkringen ska bland annat utredas:

En obligatorisk arbetslöshetsförsäkring.
Arbetslöshetsförsäkringens organisation.

Dessutom ska kommittén analysera och pröva möjligheten att utveckla samhällets stöd för återgång i arbete:

Kan stödåtgärderna utvecklas genom organisations- och strukturförändringar?
Kan rehabiliteringsansvaret för personer som saknar sjukpenninggrundande inkomst göras tydligare?
Behöver hälso- och sjukvårdens roll och ansvar i sjukskrivningsprocessen göras tydligare?

Därutöver ska kommittén analysera samspelet mellan olika försäkringar och system:

Samspelet mellan sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen ska belysas. Även samspelet med ekonomiskt bistånd och aktivitetsstöd ska klarläggas. Dessutom ska samspelet mellan de allmänna, de kollektivavtalade och de privata försäkringarna belysas. Nya regler ska utformas så att de främjar den fria rörligheten, särskilt i gränsområdena i Norden.

Min fråga blev på istället då - var är studenterna? Var är samspelet mellan CSN/studier, sjuk- och arbetslöshetsförsäkring samt ekonomiskt bistånd. Efter en snabb sökning i dokumentet (PDF) hittar jag inte ordet student nämnt en enda gång. Till Husmark Perssons räddning har de i alla fall Stärkt stöd för studier, studiesociala utredningen, som en av de utredningar som ska ligga till grund för översynen. Tyvärr var det en ganska undermålig utredning, sett ur ett trygghetsperspektiv.

Saco Studentråd har tillsammans med Stockholms universitets studentkår, Umeå studentkår och Uppsala studentkår regelbundet sedan 1997 gett ut skriften Utbildning straffbart?. I år är det dags att uppdatera den igen. Bristen av initiativ hos regeringen att vilja förbättra den studiesociala situationen för studenterna visar sig en än gång, och gör vårt arbete ännu viktigare. Målet är att även studenter ska kunna få barn, bli sjuka och vara arbetslösa. Helt enkelt kunna leva på lika villkor som övriga medborgare.

Du borde bry dig om avtalsrörelsen

2010-04-29T11:00:00.000+02:00

Publicerade idag följande artikel i Götheborgske Spionen:

Som student känns det ofta som om det här med jobb är en bit bort. Kanske bryr du dig inte alls när någon nämner ordet avtalsrörelse. Inte nog med att du inte ska ut på arbetsmarknaden på ett tag, det där med facket kanske inte riktigt heller är din grej. Kanske tycker du faktiskt att det är konstigt att någon annan förhandlar människors villkor på arbetsmarknaden. Inget att bry sig om alltså. Eller?

Avtalsrörelsen är ett stort maskineri. De som förhandlar är arbetsgivarorganisationer som Svenskt näringsliv och Sveriges kommuner och landsting på ena sidan, och fackförbund som Sveriges Ingenjörer, Jusek och Sveriges Psykologförbund på den andra. Anledningen till att kollektivavtal kan förhandlas fram, är att så många är medlemmar i facket, och att så många företag är medlemmar i arbetsgivarorganisationer.

I media är det lätt att få bilden att det bara är LO-kollektivet och sjuksköterskor som det förhandlas för, men de flesta akademiker omfattas också av kollektivavtal. Kollektivavtal bestämmer saker som antal semesterdagar, uppsägningstider, pension, föräldraledighetsersättning, friskvårdsbidrag och så vidare. En del regleras i lag, men kollektivavtalen ger dig en trygghet och förmåner som lagstiftningen aldrig kan ge.

Har du inte så många år kvar på högskolan kommer avtalen som sluts i år gälla för dig när du kommer ut på arbetsmarknaden. Nu bestäms alltså dina villkor på ditt första jobb. Och inte minst – lönekriterierna för din ingångslön.

Därför tycker jag att du som student i allra högsta grad ska bry dig om avtalsrörelsen! De flesta förmåner som kollektivavtalen ger dig har många inte en tanke på att förhandla om när du får ditt första jobb, till exempel övertidsersättning, om arbetsgivaren fyller upp till 90% av lönen under din föräldraledighet, eller arbetsgivarens ansvar om du blir uppsagd. Om du vet vad som gäller för din bransch och din sektor, har du mycket större möjligheter att få till ett anställningsavtal som passar just dig. Och i och med kollektivavtalet, kan du koncentrera dig på att argumentera för din lön innan du skriver på ditt första anställningsavtal som akademiker.

Har du ett extrajobb är dina villkor med största sannolikhet reglerade via ett kollektivavtal. Om du till exempel jobbar extra i affär, kommer din nästa löneökning vara helt beroende av kommande kollektivavtal.

Nu hoppas jag att du blivit mer nyfiken på hur avtalsrörelsen påverkar just dig. Vill du veta mer om kollektivavtal för akademiker, besök www.saco.se/kollektivavtal. Där kan du till exempel få veta varför en person med kollektivavtal kan få 10 000 mer per månad i pension, än en person utan kollektivavtal.

Lisa Gemmel

Ordförande för Saco Studentråd

En avgiftsbelagd högskola

2010-04-23T14:17:00.003+02:00

I onsdags togs beslutet - studenter från tredje land måste betala avgifter. Jag skrev om detta på Sacobloggen och Saco Studentråd släppte ett pressmeddelande.

De enda som röstade emot förslaget var V och MP. 32 röster. Väldigt illa. Nu fortsätter kampen. Jag vill ha fler och bättre stipendier för studenter från tredje land samt att avgiftsfriheten skrivs in i grundlagen. Avgiftsfriheten står nu i högskolelagen, men lika enkelt som bestämmelsen har införts (via ett beslut i riksdagen) kan det ändras. Det invaggar de svenska studenterna i en falsk trygghet.

Ett attraktivare Sverige

2010-04-21T11:17:00.001+02:00

SCB och Högskoleverket presenterar idag siffror som visar svårigheter för kommuner ute i landet att hålla kvar sina nyexaminerade studenter i regionen. Jag är inte förvånad, men ändå oroad.

Sverige har en väl utbyggd högskolesektor som täcker nästan hela landet. Du kan studera från Kiruna i norr till Malmö i söder, bli allt från arbetsterapeut till ekonom och lärare. Jag tycker det är fantastiskt, vilken möjlighet för oss svenskar! Steget för dem från studieovan bakgrund blir även mindre om det finns ett lärosäte i den egna regionen än om du tvingas flytta för att studera.

Det blir dock ett problem om de flesta som väljer att studera utanför storstadsregionerna måste flytta efter studierna för att få ett kvalificerat jobb. Kanske har studenterna familj, kanske vill de inte flytta. Det kan dessutom vara snudd på omöjligt att på kort varsel få tag i bostad i Stockholm, Göteborg och Malmö/Lund.

Vad ska vi då göra för att göra landsbygden mer attraktiv? Utlokaliseringen av många myndigheter har skapat kvalificerade arbeten i många orter. Men det räcker inte. Jag tror att högskolans förmåga att samverka med det omgivande samhället spelar stor roll. För att mindre, lokala företag ska våga satsa på att anställa en akademiker måste de vet och förstå på vilket sätt denna kan hjälpa företaget att bli starkare och mer produktivt. För att de minsta kommuner ska anställa en ekonom, socionom eller statsvetare måste de förstå vilken skillnad det kan göra för medborgarna att anställa någon med dessa kunskaper. Högskolorna och universiteten måste informera om deras verksamhet och vad deras studenter faktiskt lär sig!

Det krävs äevn kommunala och regionala satsningar för att få dessa områden attraktiva för akademiker, satsningar som jag är övertygade är värda varenda krona. Vi måste gemensamt göra hela Sverige attraktivt att bo och arbeta i. Det vinner vi alla på.

Utbildningspolitisk debatt

2010-04-20T16:54:00.003+02:00

Idag anordnade Saco Studentråd och Stockholms universitets studentkår en utbildningspolitisk debatt ute på Stockholms universitet. Panelen bestod av högskole- och forskningsminister Tobias Krantz (FP) och riksdagsledamöterna Betty Malmberg (M), Mikael Damberg (S) och Rossana Dinamarca (V).

Det var en, med Stockholms universitets mått mätt, välbesökt debatt med runt 60 gäster. Det som debatterades var främst frihets- och kvalitetspropositionerna samt studenters ekonomi. I diskussionerna kring frihets- och kvalitetspropositionerna framkom inget nytt. Alliansen tycker att deras förslag är bra, oppositionen tycker inte det. I diskussionen kring studenters ekonomi saknade jag tydliga ansatser och viljor från alla utom Dinamarca att faktiskt vilja höja studiemedlet. Damberg håller fast i sin åsikt om att det främst är studenter med barn som behöver förbättrade villkor. Men vid en studiemedelshöjning förbättras även deras situation. Krantz anser att studiemedlet bör höjas, men att ekonomiska avvägningar bör göras.

Efteråt kommenterade Kajsa Borgnäs. ordförande för S-studenter, och Erik Schiller, styrelseledamot Liberala ungdomsförbundet, debatten. Tyvärr var jag tvungen att springa iväg, och kunde inte lyssna.

Det var en väldigt bra debatt, som livesändes genom ideella krafter i form av Humanistiska föreningen. Tack! Debatten finns att titta på här. Det var även en del i publiken som twittrade, och det flödet hittar du här.

En svensk vision

2010-04-16T12:57:00.003+02:00

De senaste två dagarna har handlat mycket om utbildningspolitik. I tisdags var det dags för TCO:s utbildningspolitiska dag, och igår arrangerade Saco-förbundet Naturvetarna en dag i forskningens tecken, Stockholm meeting. Av naturliga skäl rör sig diskussionerna mycket kring autonomi och kvalitetssystem, mycket om valfrågor. Men jag saknar något i diskussionerna. Jag saknar en klar och tydlig vision om var svensk högskola och forskning är på väg. Jag efterlyser en diskussion kring högskolans roll i samhället

Frihetspropositionen presenterar en, om ej överensstämmande med min, något visionär bild om framtidens högskoleorganisation. Med lite god vilja kanske det kan ses som ett försök att diskutera en vision för högskolan. Det är dock en god vilja jag inte är beredd att visa.

I båda debatterna de senaste dagarna talades det mycket om Sverige som kunskapssamhälle. Och vi är på väg mot ett samhälle där de klassiska arbetaryrkena allt mer försvinner, och tjänste- och kunskapssektorerna växer sig allt starkare. Men vad är då detta kunskapssamhälle för något? Vem är det som ska försörja Sverige med den kunskap vi behöver? Klarar vi av att vara världsledande inom vissa forskningsområden, eller är det viktigare att vi lyckas hålla Sverige på en jämn nivå där vi klarar välfärden? Behöver de två stå emot varandra?

Som Tobias Krantz jämt påpekar står högskolan inför stora internationella utmaningar, men hur ska vi klara det om vi inte kan presentera tydliga visioner om högskolans roll i samhället och hur mycket den ska bära? Och där visionerna finns, hur ska de finansiella behoven mötas?

Ibland krävs det att de stora frågorna utreds innan övrigt kan komma på agendan. Jag önskar tydliga och långsiktiga visioner för högskolan från båda blocken. Och därefter parlamentariska överenskommelser som leder till en stabil och långsiktig utbildningspolitik. Och, som Naturvetarbloggen tydligt har antecknat från Stockholm meeting, så kan det bli verklighet.

En nordisk vision

2010-04-09T11:18:00.004+02:00

Igår kom jag hem efter två dagar i Helsingfors. Via Europafacket Unga (ETUC Youth), ett rådgivande organ till Europafacket, har de nordiska ländernas unga fackliga företrädare bildat Nordvision, och vi hade möte.

Nordvision är en fantastisk liten sammansättning av Saco Studentråd och TCO från Sverige, YS från Norge, Dansk magisterförening och AOVA och STTK från Finland. Vi har fördelen att vi alla har liknande arbetsmarknader, liknande arbetsrätt och att vi alla i någon mån organiserar akademiker.

Det här mötet kunde vi jämföra diskussionerna och införandet av studieavgifter i våra olika länder. Även autonomin följer ett mönster i Norden, både Finland och Danmark har nyligen genomfört autonomireformer. Det är tydligt att de nordiska utbildningsministrarna pratar med varandra, så självklart måste vi också göra det! Förhoppningsvis är Nordvision på väg mot ett tätare och bättre samarbete, som faktiskt kan leda till en gemensam nordisk opinion mot att ett misstag i ett land inte nödvändigtvis behöver införas i ett annat. Och att goda exempel självklart ska spridas över gränserna.

Så bra så bra så bra

2010-03-30T12:01:00.004+02:00

Julia Skott är en fantastisk person som har dragit igång bästa grejen - Kroppsbilder. Min ångest för Beach 20xx minskas dramatiskt, och någon gång ska jag nog också våga vara med där. Ska bara träna först... eller hur var det nu?

Jag och herr Krantz

2010-03-29T11:25:00.004+02:00

Det har varit en hektisk vecka. Min debattartikel på Newsmill fick genomslag, och ledde till debatt mot högskole- och forskningsminister Tobias Krantz på finaste morgontid i Gomorron Sverige. Veckan innehöll även radiointervju, intervju i City Malmö/Lund och möte med gymnasieungdomar i Fittja.

Kvalitetsutvärderingssystemet som jag och Krantz avhandlar i klippet ovan fortsätter debatteras på bloggar och genom debattinlägg. Här är förra veckans skörd (i urval):
Jusekbloggen, Saco Studentråds och Sacos gemensamma pressmeddelande, Maria Noleryd och Tobias Krantz debatterar på Europabloggen, SFS menar att Krantz inte vill ta debatten, Krantz menar att det vill han visst det, Socialdemokraterna säger att de inte accepterar förslaget, Krantz svarar mig, SFS förtydligar sin kritik, Sacobloggen.

Kvalitetssystemet riskerar missgynna de mindre högskolorna

2010-03-22T16:39:00.001+01:00

Jag kommenterar idag kvalitetsutvärderingspropositionen på Newsmill.

I utkanten av stormen

2010-03-13T17:31:00.006+01:00

Det pågår en utbildningspolitisk konflikt. Universitetskanslern kommer inte överens med högskoleminister Tobias Krantz, eller kanske framförallt statssekreterare Peter Honeth.

Konflikten har sin upprinnelse i det förslag till kvalitetsutvärderingssystem (PDF) som Högskoleverket tog fram under 2009 på uppdrag från utbildningsdepartementet. Förslaget lämnades till departementet i september och omgärdades de första månaderna av tystnad och den senaste tiden av rykten. Det har nu visat sig att flertalet av de parametrar som HSV föreslagit har strukits av departementet till förmån för en så kallad självutvärdering. Åsikterna kring detta är många, få håller med departementet.

Själv står jag i utkanten av stormen. Det är spännande att se en konflikt av den här typen på så pass nära håll, men framför allt undrar jag vad det här gör med sektorn och trovärdigheten för svensk högskoleutbildning. Jag hoppas att departementet tar ett steg tillbaka och, istället för att tvinga igenom ett system som få står bakom, våga ha tillförsikt och tillsammans med sektorn ta fram ett nytt förslag, även om detta innebär att beslutet måste tas efter valet. Ska Sverige tävla med en hög utbildningskvalitet måste vi ha ett trovärdigt utvärderingssystem. Med lite tålamod och dialog är jag säker på att det kan tas fram ett sådant som står sig i hela sektorn och över partigränser. Om ett sådant intresse finns.

Fler om kvalitetsutvärderingssystemet:
Kåre Bremer, Git Pipping Claesson - När det tar emot för mycket

Anders Flodström om senaste tidens högskolepropsitioner.

Uppdaterat:
SvD skriver om konflikten.

SULF har intervjuat Anders Flodström.

Bloggstaffet: En jämställd studietid

2010-03-08T18:00:00.007+01:00

Jag funderade inte på mitt kön när jag var yngre. Jag visste att jag var tjej, men det var inget jag direkt brydde mig om. Jag visste att jag kanske borde tycka om rosa, att ha kjol och att leka med dockor, men tänkte inte två gånger över det faktum att jag hellre ville ha blått eller rött och att min favoritsysselsättning var att läsa. Tankesättet underlättades såklart av att jag alltid gått i klasser med en stor majoritet tjejer där många tog större plats än killarna. Under många år reflekterade jag aldrig över skillnader i bemötande gentemot killar och tjejer.

2003 flyttade jag till Stockholm och började plugga. Väldigt snabbt drogs jag in i den fantastiska karusell som kallas studentliv. Jag blev en av dem som festade mycket, och festade i overall. Jag hade roligare än jag någonsin haft förut, och blev även uppmärksammad på ett nytt sätt. Jag syntes inte för den jag var, utan mycket för att jag var en ung, söt tjej. För en 19-åring med dålig självkänsla är all uppmärksamhet bra uppmärksamhet, och jag sögs in i en värld där jag svalde allt med hull och hår.

Jag lärde mig snabbt att anspelar jag på sex och kvinnlighet kommer jag dit jag vill. Jag kommer att bli vald till förtroendeposter, skaffa mig ett nätverk och bli en av de "coola". Så det gjorde jag. Och jag fick min första förtroendepost och lärde känna en massa människor. Men någonstans på skavde det. Var jag där jag var på grund av kompetens eller på grund av något annat?

Studentvärlden är på många sätt en gammal institution. Det sjungs sånger, det finns könsbestämda klädkoder och mycket anspelningar på sex och könsroller. Trots att tjejerna är i majoritet på högskolan, låter sig de gamla mönstren inte tonas ut. Istället spelar tjejer med, låter sig styras som om de är en minoritet. De manliga värdena är fortfarande de som spelar roll i det svenska studentlivet.

Såhär sju år senare är jag fortfarande inne i studentsvängen, men som fackligt-politiskt aktiv. Jag vet att jag är på min position eftersom jag förtjänar det och jag har verkligen kämpat mig hit. Och jag gillar de gamla traditionerna, det är trots allt de som fick mig engagerad från första början. Däremot måste vi bli bättre på att reflektera vilka av dessa traditioner vi för vidare, och vilka som bör begravas. Vi studenter, som ska bygga framtidens samhälle, måste vara de som sätter agendan och det i alla områden av vår studiemiljö, annars kommer vi aldrig bli jämställda.

----

Detta inlägg är en del i en bloggstafett för att uppmärksamma internationella kvinnodagen. Fler inlägg kan läsas hos Sjumilakliv, Själv är bäste dräng, Hanna Axelsson, Miss Peach, Enkel men komplicerad, Lilla O, Nattens bibliotek, Suzannes, En avdankad akademikers tankar, Paperlace, McSarcne, Gråvädersdagar, Julia Skott, Orchid Pussy, The Pink Princess, Schmut, Linas funderingar, Ung Verdandist, Gunillas blogg, Catya - Sticks & Stones, Pour le Moment, Karriärmorsan, Sussie i vida världen, Cumulunimbus och Petra Jankov.

Barnvagnsmarsch mot mödradödlighet

2010-03-08T13:14:00.000+01:00

Om det här med att vara kort på konsert

2010-03-03T22:16:00.000+01:00

Nog för att mamma var student, men tillräckligt med mat fick hon allt under graviditeten!

2010-02-25T13:57:00.004+01:00

För första gången har jag fått ett väldigt argt mail i egenskap av ordförande. Det fina är att personen som har mailat avslutar med ett fantastiskt citat:

"...känner Ni till att välnärda kvinnor föder pojkar och mindre välnärda föder flickor! En sämre produkt? Med mindre och mycket annorlunda hjärnor."

Övriga kommentarer är överflödiga.

Utbildning får inte bli en handelsvara!

2010-02-25T10:51:00.002+01:00

Det menar jag och Kajsa Borgnäs, ordförande för S-studenter, i en gemensam debattartikel i UNT idag. Läs!

Vad händer med de 500 miljonerna, Tobias Krantz?

2010-02-19T10:43:00.005+01:00

Studieavgifterna är här. Det är alltigenom en dålig idé anser jag och de stipendier som erbjuds är alldeles för få. Men tyvärr är de nu ett faktum men jag hoppas fortfarande på ett nej i riksdagen.

Enligt Tobias Krantz kostar de utländska studenterna en halv miljard per år. Det är pengar jag är helt övertygad att vi aldrig kommer att få in i det svenska systemet via avgifter. Däremot undrar jag, vad händer med den halva miljarden? Det självklara svaret är att de återinvesteras i utbildningssystemet så att vi äntligen kan ett välbehövligt, men alldeles för litet, resurstillskott. Det är väl så det måste ske, eftersom en av anledningarna till avgifterna var de nu betalande studenternas urgröpning av de svenska utbildningssystemet.

Jag tror att pengarna kommer gå rakt in i stadskassan och omfördelas på andra budgetområden. Satsningarna på grundutbildningen verkar lysa med sin frånvaro och min farhåga är att avgifterna ses som en satsning som ska verka kvalitetshöjande och andra satsningar därmed inte kommer till stånd.

Risken är alltså att vi inte bara får avgifter i högskolan, utan även en lika utarmad utbildning som tidigare, utan det viktiga internationella perspektivet. Sverige behöver inte avgifter, Sverige behöver än bättre finansiering av grundutbildningen.

Ungdomar och arbetslösheten och fribeloppet

2010-02-18T17:29:00.006+01:00

Igår var jag paneldeltagare i en debatt om Ungdomar och arbetslösheten som Svenskt näringsliv anordnade. Maria Noleryd har skrivit om det i Sacobloggen. Hon sammanfattar det så bra, så jag tänker inte upprepa det hela. Jag måste däremot tillägga lite om fribeloppet eftersom jag och Maria inte har helt lika åsikter i det fallet.

Fribeloppet är ett gissel för vissa när de arbetar extra vid sidan om studier. Och jag håller med om att det svenska systemet är trubbigt och slår onödigt hårt eftersom det ibland är omöjligt att veta hur mycket tid som kan läggas på arbete vid sidan om studierna. Dessutom är det helt orimligt att studenter inte själva får välja hur mycket de vill arbeta i förhållande till de lån som de tar, som de sedan ska betala tillbaka. Däremot anser jag inte att bidrag ska ges helt villkorslöst. Väldigt få bidrag (tror endast att det är barnbidraget) ges utan behovsprövning i Sverige. Varför ska det vara annorlunda för studiebidraget på högskolan?

Jag finner det intressant att de som skriker högst om avskaffandet av fribeloppet är samma partier som vill minska bidragstagandet i Sverige. Dubbla signaler?

Hur gammal är den som är ung?

2010-02-17T10:19:00.004+01:00

Igår deltog jag i ett möte på Ungdomsstyrelsen om EU:s nya ramverk för ungdomar och dess koppling till arbetsmarknaden. Det var en hel del representanter från kommuner där som pratade om allt som gjordes för arbetslösa ungdomar. Det var aktivitetscenter, samordningskansli, hela hus ägnat till ungdomar som stod utanför arbetsmarknaden. Fantastiska saker! Ett problem bara - är du över 25 år får du inte tillträde till dessa åtgärder och program.

Det verkar finnas en myt kring att akademiker inte är arbetslösa. Och visst, vi är arbetslösa i mindre utsträckning än icke-akademiker. Men bara för att vi har extra utbildning i bagaget betyder inte det att akademiker inte kan ha dåligt självförtroende, må dåligt, ha svårt att veta hur arbetsmarknaden fungerar. Jag önskar att det fanns lika tydliga satsningar på att få ut nyexaminerade akademiker på arbetsmarknaden. Att det fanns någonstans dit de kunde vända sig inte bara för att få hjälp att söka i Arbetsförmedlingens databaser, utan även möjlighet att prata med kurator, möjlighet att få en meningsfull fritid och hjälp att bygga upp det där självförtroendet som behövs för att ge sig ut på arbetsmarknaden.

EU:s ramverk inkluderar alla mellan 15 och 30 år, alltså fem år mer än vad vi klassar som ungdom i Sverige. Skulle de åtgärder som kommunerna lägger ner på arbetslösa ungdomar även sträcka sig till arbetslösa akademiker upp till 30 år tror jag att deras framtid skulle se ljusare ut.

Saco Studentråds nyhetsbrev...

2010-02-11T21:11:00.001+01:00

...kan du läsa här!

Heja Abbe och alla andra hjärtebarn!

2010-02-08T21:13:00.003+01:00

Jag är inte den som brukar promota annat än släktingars affärer på min blogg. Men nu är det så att jag har fastnat för en fantastisk blogg om en kämparglad liten kille som heter Abbe. Så mitt i all politik ber jag er ödmjukast att skänka en slant till Hjärt- och lungfonden så att de kan köpa in ett nytt system som heter Gertrud, precis som vår båt!

Skicka ett SMS vetja, det tänker jag göra!

Hur mycket är ungdomarna värda?

2010-02-05T09:31:00.007+01:00

Magnus Andersson, ordförande för Centerns ungdomsförbund, hävdar på politikerbloggen att kommunerna ska ta ansvar och inte höja ingångslönerna. Han menar att lägre ingångslöner leder till fler jobb.

Saco-förbundet Civilekonomerna provade just det här i förra lågkonjunkturen. De träffade avtal med arbetsgivarna om att nyutexaminerade civilekonomer skulle få anställning med en lägre ingångslön för att få in dem på arbetsmarknaden. Effekten var noll. Företagen anställde inte fler civilekonomer bara för att det var billigare. Då ska vi även komma ihåg att civilekonomer har fyra års högskoleutbildning i bagaget. Viljan att anställa en 19-åring som precis tagit studenten lär inte vara högre än att anställa en person med högskoleutbildning, oavsett ingångslön.

Med sänkta ingångslöner kommer även en annan faktor att räkna med - sänkt livslön. Det är inte sannolikt att arbetsgivaren kommer att kompensera dig längre fram för din lägre ingångslön. Därav finns en överhängande risk att din lön kommer att ligga efter resten av livet, vilket i sin tur påverkar saker som din pension.

Sänkta ingångslöner kommer inte att avhjälpa ungdomsarbetslösheten. Det är inte kostnaden som avskräcker, då skulle redan aktiva på arbetsmarknaden inte få jobb över huvud taget, utan det är osäkerheten. Du vet inte vad du får när du anställer någon som aldrig har varit i kontakt med arbetsmarknaden. Det är där resurserna bör läggas, på arbetsmarknadskontakt under utbildningen, både i gymnasiet och högskolan. Därför driver Saco Studentråd på i frågan om samverkan mellan högskola och arbete, en åtgärd vi är säkra på smakar mer än det kostar.

Akademikern

2010-02-02T11:22:00.002+01:00

Idag hittar ni mig i Akademikern, Akademikerförbundet SSRs tidning, på sidan 61. Tyvärr hade jag fel gällande avgiftspropositionen, då den fortfarande inte dykt upp i min inbox.

Bättre sent än aldrig...

2010-01-28T16:37:00.003+01:00

...passar jag på att välkomna moderaternas nya talesperson för högre utbildning, Lars Hjälmered in på arenan. Jag hoppas att vi får möjlighet att träffas och prata utbildningspolitik! (Det är ju trots allt något av det roligaste som finns.)

Oense

2010-01-25T12:48:00.003+01:00

Tobias Krantz är intervjuad i Sydsvenskan. Han menar där att lärosätena måste bli mer specialiserade, att några ska syssla med grundutbildning och andra med forskning i världsklass. Jag blir fundersam över att högskole- och forskningsministern inte ser sambandet mellan en högkvalitativ grundutbildning och lärare som forskar. Det går inte att särskilja grundutbildning och forskning och hävda att utbildningen blir lika bra, eller till och med bättre. Och hur ska studenterna få upp ögonen för forskarutbildningen om de aldrig får möta den och forskare under utbildningen? Nej, Tobias, här håller jag inte med dig.

Vem är lärarna snälla mot, egentligen?

2010-01-20T10:39:00.003+01:00

I ljuset av avskaffandet av den positiva särbehandlingen anser jag att nyheten att lärarna rättar upp nationella prov är lite extra intressant.

Jag undrar om det finns några likheter mellan betyg och "överrättningen", det vill säga, får fler tjejer än killar högre betyg än de förtjänar på de nationella proven? Eftersom de nationella proven ingår i betygssättningen (i alla fall gjorde de det på min tid) kanske det speglar en del av hur det går till när betyg sätts.

När jag gick i skolan upplevde jag att jag ofta fick ett visst betyg, inte nödvändigtvis för att jag förtjänade det, utan för att jag var en duktig flicka. Detta gällde framförallt på högstadiet, där jag helt omotiverat fick ett VG i franska i avgångsbetyget, när jag terminen innan fått IG på ett läxförhör. Nu var jag en av de bättre eleverna i klassen, men sättet som betygen sattes gjorde att jag aldrig någonsin behövde plugga. Jag visste att jag sågs som duktig, vilket kunde väga upp dåliga provresultat.

Mina funderingar går alltså kring varför tjejer får bättre betyg, och därmed lättare kommer in på högskolan. För det första tror jag att det är en helt annat status för tjejer än för killar att ha bra betyg i grundskolan, kanske även gymnasiet. Detta leder till att tjejer pluggar i högre grad än killar, och därmed, välförtjänt, får bättre betyg. Killar däremot premieras socialt av att höras och synas, även i klassrummet, och inte alltid genom att briljera med sina kunskaper. Även om de kanske är lika duktiga som tjejerna är de mycket jobbigare och får därmed inte lika bra betyg (trots att vi inte har ordningsbetyg i skolan).

Självklart kan inte betygsskillnader förklaras så lätt, men jag tror att en del av skillnaderna ligger i förväntningarna på eleverna. Tjejerna förväntas vara tysta och duktiga, killarna bråkiga och lata. Att ge tjejer bättre betyg under sådana förutsättningar är att göra dem en björntjänst, vilket jag själv har fått erfara. Jag tror inte på något sätt att detta sker medvetet från lärarnas håll, men de är ju lika färgade av samhällets värderingar och förväntningar som vem som helst annars. Ska vi ha betyg i Sverige måste dessa sättas efter kunskap och inte hur väl eleven passar in i mallen av en "bra elev".

Min franska då? Ja, jag skröt ganska länge om att jag gick ut grundskolan utan ett enda G, men det där VGt skavde alltid lite. Jag visste ju att jag var så urdålig på språket, oavsett hur bra det såg ut på pappret, och valde därför att läsa spanska på gymnasiet. Men jag är väldigt duktig på att säga att jag inte kan prata franska, på franska!

Positiv särbehandling är inte kvotering

2010-01-15T09:35:00.006+01:00

I tisdags meddelade Tobias Krantz i en debattartikel i DN att positiv särbehandling ska avskaffas. (Min reaktion på detta kommer lite såhär i efterhand då jag legat däckad hela veckan i vad som troligtvis var svininfluensa. Vaccinera er, folket!)

Jag tror inte att jämställdhetsproblemen nödvändigtvis löses genom att ge ett visst kön företräde vid lika meriter, utan det är ett problem som måste lösas långt tidigare. Efter att ha sett debatten mellan Tobias Krantz (fp) och Marie Granlund (s) i Gomorron Sverige och läst debattartiklar och så vidare undrar jag dessutom om de olika debattörerna vet vad de pratar om.

De flesta hänvisar till att "kvotering avskaffas i högskolan". Detta är fel. Kvotering till högre utbildning är olagligt i Sverige. Detta har befästs bland annat i ett fall där Uppsala univeristet skapade en antagningskvot för sökande med två föräldrar med utländsk härkomst. Dessa studenter kom in till förmån för studenter med bättre betyg. Högsta domstolen fastslog att detta inte var lagligt, då det rörde sig om kvotering och inte positiv särbehandling. (Längst ner på den här sidan hittar du domen).

Det som Krantz vill avskaffa är positiv särbehandling, dvs. att vid exakt lika meriter ska det underrepresenterade könet ha företräde till utbildningen. Det handlar alltså inte om att personer med sämre betyg kommer in på till exempel läkarlinjen för att de är killar. Positiv särbehandling är helt enkelt ett verktyg för att försöka jämna ut könsskillnader på en utbildning. Denna skillnad verkar vara väldigt svår för väldigt många och begreppsförvirringen gör att inte ens Krantz och Granlund reagerade i Gomorron Sverige när de kallade debatten för "Könskvotering slopas på högskolan - Debatt om förtur till populära utbildningar" (och det där om förtur stämmer ju inte riktigt heller).

Krantz presenterade i debatten om vad regeringen gör för att öka jämställdheten i högskolan. Som första insats pratade han om det ökade forskningsanslaget (vilket tydligen är svaret på alla problemen i svensk utbildning). Han menar på att anslaget ger fler fasta forskartjänster, vilket gynnar kvinnor. Därefter pratar han om Delegationen för jämställdhet i högskolan. Delegationen har som uppdrag att främja jämställdheten i högskolan. De delar bland annat ut medel till jämställdhetsprojekt på högskoleområdet. Till sist pratar han även om en tekniksatsning för att få tjejer intresserade av att läsa teknik.

Jag är inte direkt negativ till avskaffandet av positiv särbehandling men förväntar mig att regeringen istället visar en vilja att arbeta med frågan i ett tidigare skede än vad som presenteras ovan. Anledningen till att det i dagsläget finns fler kvinnor på högskolan är att vi generellt har bättre betyg än männen. Jag kan spekulera länge kring varför det är så (funderingar kring ämnet har jag gjort tidigare här), men det är egentligen inte viktigt. Frågan är vad som görs på grundskolan för att komma tillrätta med problemet att tjejer konsekvent får bättre betyg än killar. Kanske presterar de bättre, men varför gör de då det?

Jag tror att insatser vid antagningen egentligen är alldeles för sent påtänkte. Det krävs att killars och tjejers kunskaper bedöms likvärdigt i klassrummen och att de får studie- och yrkesvägledning på ett tidigt stadium. Redan från mellanstadiet måste idén om breddad rekrytering finnas, det är där det riktiga jämställdhetsarbetet måste ta vid. Alla barn måste ges samma chans att läsa vidare på högskolan, oavsett kön, etniskt ursprung, sexuell läggning och så vidare. Positiv särbehandling, och andra antagningsinstrument, ger bara en möjlighet att försöka jämna ut könsfördelningen bland de som redan har bra betyg eller andra meriter och ska antas till högre utbildning.

Förutsättningar som kön och etnisk bakgrund ska aldrig ge försprång eller vara ett hinder för antagning till högre utbildning. Det är vad vi alla måste sträva efter.

(Det finns en Delegation för jämställdhet i skolan - Deja, men har inte lyckats utläsa om de även arbetar med jämställdhet ur perspektivet jämställd rekrytering till högskolan.)

Här kommer (tyvärr) avgifterna!

2010-01-08T15:56:00.003+01:00

Enligt Riksdag & departement läggs propositionen om studieavgifter för studenter från tredje land sista veckan i januari. Det är tre veckor kvar och ännu verkar mycket oklart. Detta gäller främst de anmälningsavgifter som ska införas till sommaren 2011. Hur stor avgiften ska vara eller om den ska betalas i svenska kronor eller Euro är ännu inte bestämt, men den kommer inte vara högre än 1000 kr. Anmälningsavgifterna ska införas för att minska antalet sökande till svensk högre utbildning från tredje land. En överväldigande majoritet av dem som söker till svensk utbildning från tredje land är inte behöriga att läsa vid svenska högskolor. Anmälningsavgifterna ska därför stävja den invasion av ansökningar som VHS upplever.

Studieavgifterna ska införas för höstterminen 2011, samma termin som anmälningsavgifterna ska införas. Därmed blir det väldigt svårt att se anmälningsavgifternas effekt. Jag är övertygad om att ansökningarna till svensk utbildning kommer att minska enbart på grund av införandet av studieavgifter, varför anmälningsavgifter av den anledningen är tveksamma.

Jag är starkt emot införandet av studieavgifter. De kommer att öka den sociala snedrekryteringen, minska kursutbudet på de svenska högskolorna och risken för avgifter för svenska studenter ökar dramatiskt. Det här har jag sagt tidigare om studieavgifter. Även om det blir ett maktskifte i september kommer beslutet om studieavgifter ligga kvar, eftersom även Socialdemokraterna är för att studenter från tredje land ska betala för sin utbildning i Sverige. Men jag tänker fortsätta att höja min röst emot studieavgifter i Sverige. Jag ger inte upp.

Ny tid, ny stil?

2010-01-07T14:36:00.007+01:00

Idag hoppade jag av buss 3 på Mälartorget istället för Tegelbacken. Jag har börjat mitt nya uppdrag som ordförande för Saco Studentråd. Jag har valt precis rätt år att vara ordförande för Sveriges största fackliga studentorganisation. Under 2010 händer det otroligt mycket.

Jag hoppas att ingen har missat att det är valår. Den 19 september är det upp till bevis för Alliansen. Har de styrt Sverige så som svenskarna vill, eller är det dags för (ännu ett) regimskifte? Vad gäller utbildningspolitiken finns det mycket kvar att önska. Resurserna till grundutbildningen är fortfarande låga med stora, ibland oförklarliga, skillnader mellan samhällsvetenskap/humaniora och naturvetenskap/medicin. Med utökningen av utbildningen inför höstens antagning ökar mina farhågor kring utbildningens kvalitet. Själv hoppas jag på att utbildningspolitiken blir central i årets valrörelse. Sverige går allt mer mot en samhällsekonomi som baseras på tjänstemän snarare än arbetare. Detta innebär att allt fler på arbetsmarkanden har en akademisk bakgrund. För att vi ska få den bästa arbetskraften krävs den bästa utbildningen. Dit har vi ännu en bit kvar att vandra.

1 juli 2010 kommer det inte längre att finnas ett kårobligatorium i Sverige. Detta innebär en stor omställning för Sveriges studentrörelser. Inte bara de före detta obligatoriska studentsammanslutningarna kommer att beröras av avskaffandet, utan även organisationer som Saco Studentråd måste hitta ett förhållningssätt till de nya förutsättningarna. För min del tror jag att studentkårerna och studentrörelsen kring kårerna har en hård tid framför sig, men att de kommer hitta nya former för sitt arbete och göra ett minst lika bra jobb som tidigare.

Snart (slutet av januari är det sagt) läggs propositonen om avgifter för utländska studenter. Enligt ryktena ska utbildning avgiftbeläggas för studenter utanflör EU/EES från och med 2011. Det är snart. Jag, såväl som Saco Studentråd, är emot avgifter. Det finns många anledningar till varför studieavgifter ska införas, bland annat farhågor kring rekrytering. Men en av de största anledningarna är risken för spillover-effekter, dvs. risken att även de som bor i Sverige ska betala för utbildning. Det pratas mycket om att det ska lagstiftas om att EU/EES-medborgare, och svenska medborgare såklart, inte ska betala för att studera. Det är en fin tanke, men det verkar som om poltikerna glömmer att de lagar de stiftar kan de lika snabbt riva upp igen. Lagstiftning betyder alltså inte mycket i form av säkerhet mot studieavgifter, så länge bestämmelsen inte förs in i regeringsformen. Men den sannolikheten är inte så stor.

Det finns alltså all anledning att hålla lite koll på utbildningspolitiken under året!

Mitt 00-tal, eller konsten att växa upp

2010-01-02T16:53:00.003+01:00

2000
Millenieskiftet firar jag med Lisa och Elna. De blir fnittriga på bubbel, jag tittar på Armageddon via ett kodat TV 1000. Under hösten 1999 köpte jag mina första sneakers, ett val som har följt mig genom 00-talet. Jag är 16 år och har precis börjat ettan på gymnasiet. Under våren besöker jag Budapest via ett utbyte med skolan. Jag blir där ihop med Joel. Vi är ihop i en vecka kanske, innan jag får kalla fötter. Några dagar efter det åker jag ensam till Minneaplolis/St Paul för att vara barnvakt i fem veckor. Under hösten får jag benhinneinflammation och måste sluta spela basket. Året avslutas med att jag för sista gången äter däggdjur.

2001
Våren minns jag ärligt talat inte så mycket av. Den sommaren åker jag för första gången på festival, Hultsfred. Jag ser fantastiska konserter med bland annat Håkan Hellström, Kent och Christian Kjellvander. Jag har även mitt första riktiga strul (som det kallas på den tiden). När jag kommer hem från Hultsfred möts jag av bilder från ett sönderslaget Göteborg. Jag fyller 18 år och under hösten börjar jag prata med min före detta lärarkandidat Micke på Lunarstorm. Jag och min vän Christin firar nyår med honom och hans vänner.

2002
Jag och Micke blir ihop. Mycket spännande för en liten naiv 18-åring. Micke skaffar även studentleg till mig och min vän Sofie. Sista terminen i trean blir därmed väldigt lite Katterevy och väldigt mycket nation. Jag gör slut med Micke och blir istället ihop med min kompis Andreas. Jag gör även slut med Andreas någon vecka in på sommaren och åker till Roskilde. Hösten spenderas på pappas jobb där jag hjälper hans doktorander med att sortera frön och skriva in data i excel. Jag och kompisen Mirja pratar om hur dåligt vi mår och hur mycket vi hatar våra liv. Misären får mig att ta beslutet att flytta till Stockholm. För att ha något att göra när jag är där söker jag till juristlinjen, för pappa tycker att det är en bra utbildning.

2003
19 januari anländer tåget till Stockholms central. Den 20 januari blir jag näst sista reserv att antas på reservuppropet till juristlinjen. Den 21 januari börjar juristlinjen och därmed mitt "nya" liv. I februari/mars jobbar jag min första pub på Juridiska föreningen och i maj blir jag invigd i klubbmästeriet. Under hösten är jag med i balkommittén och blir invald i Juridiska föreningens styrelse.

2004
Våren kännetecknas av C2an - det som är allmänt känt som muren - och sittningar. Min blåa overall blir mitt bästa plagg. Jag, Veronica och Linnea blir mer kända som LiVeLi och sitter i princip ihop under året. Under hösten blir jag tillsammans med Niklas. Den 10 december ligger och jag tittar på Nobelfesten på TV för att en massa av mina vänner är där och "arbetar". Jag bestämmer mig för att jag ska vara där året efter.

2005
Under våren är jag med i Valborgsfamiljen och gör valborgsfestligheter för Stockholms studenter. Jag är även med i Quarnevalen och får den största adrenalinkicken någonsin. I juni blir jag vald till övermarskalk av Stockholms studentkårers centralorganisations (SSCO) styrelse. Hösten är ett virrvar av Nobelförberedelser, cocktailparty och förhållande. En veckan innan Nobel blir jag dumpad, men har ändå en fantastisk Nobelkväll. Där någonstans inser jag att om jag bestämmer mig för att göra något så blir det ofta så. Nyår visar sig bli en fantastisk kväll i Lund.

2006
Övermarskalkandet fortsätter under våren. Jag får även möjlighet till praktik i Sri Lanka när jag skriver uppsats. I början spenderas två veckor på USAs västkust med mamma, pappa och Lisa. Resten av sommaren arbetar jag i charken på Vitaby Lanthandel. Den 20 oktober är det cocktailparty på SSCO. I början av festen ser jag en lång kille stå i dörröppningen och jag bestämmer mig för att jag ska hångla med honom innan kvällen är slut. En månad senare är Måns och jag tillsammans. Nobelfesten 2006 avslutas med NightCap på Handels och jag bestämmer mig för att jag kan göra det bättre.

2007
Under våren blandas kärlekslycka med KBT-terapi. I maj börjar jag mitt uppdrag som NightCap-general på Stockholms universitets studentkår. Under sommaren hittar Måns ett mail från Juseks studerandesektion och i september blir jag invald i styrelsen. Hösten består av NightCap och lägenhetsköp för Måns. Festen blir fantastiskt lyckad med en liten bitter eftersmak och Måns köper en tvåa där vi båda kan bo.

2008
Halva vårterminen spenderar jag i Sri Lanka för uppsatspraktik. När jag kommer hem flyttar Måns och jag ihop. Jag blir även invald i SSCOs styrelse. Sommaren spenderar jag i Sundsvall/Härnösand för arbete på länsrätt. Jag kandiderar till ordförande för Juseks studerandesektion och blir vald. Jag läser specialkurser i arbetsrätt och rule of law och tycker, för första gången, att juridik är fantastiskt roligt!

2009
I januari söker jag ett jobb och i februari börjar jag arbeta som jurist på SFS. Jag upptäcker charmen med påverkansarbete och opinionsbildning på riktigt. Jag åker till Almedalen för första gången och får blodad tand. Under sommaren börjar jag fundera på hur jag ska kunna jobba med påverkan på heltid på ett annat sätt än på SFS. I augusti bestämmer jag mig för att kandidera till ordförande för Saco Studentråd. I november blir jag enhälligt vald.

Två dagar in på 2010 sitter jag med familjen + Måns i Tänndalen och har en välförtjänt uppladdning inför det som jag tror kommer att vara det roligaste året än så länge. Om jag genomgår en lika stor personlig utveckling de nästkommande 10 åren ska det bli väldigt spännande att se vem Lisa Gemmel 36 år gammal är.

Vikten av vänner

2009-12-23T15:48:00.006+01:00

Sitter här och slösurfar efter en bananpannkakebrunch utan dess like med världens bästa Love. Love har flytt landet till förmån för Berlin, vilket gör att vi ses, typ, aldrig. Det är väldigt tråkigt, för en utav de många saker som Love är bra på är att hela tiden få en att utmana och fundera på sig själv och sina mål, och därmed även sina bra och dåliga sidor. Love är en väldigt bra sparringpartner för karriären.

Detta är något som väldigt ofta glöms bort i vänskaper - hur de för dig framåt. Vänner uppskattas för många saker - roligheter, axeln att luta sig mot vid tråkigheter, en väg ut ur tråkiga dagar och så vidare - men väldigt sällan för det de gör för självkänslan och förmågan att ta sig framåt i livet. Mycket det mina vänner har sagt till mig och gjort för mig har gjort mig till en större och starkare människa. Det vännerna ger mig går inte att mäta i någonting mer än min framgång. Jag hade inte varit någonstans om jag inte haft vänner runt omkring mig som peppat, hejat och trott på mig. Även de vänner som har sagt att nu får du skärpa dig, och såhär kan du inte göra. De pushar mig hela tiden framåt, dels genom att peppa mig, dels genom att själva göra framsteg som ger mig lust att gå vidare.

Love är min vän men även karriärsparringpartner. Han var en av de första som jag bollade idén om ordförandeskapet på Saco Studentråd med och han gav mig massor att tänka på, vilket jag verkligen värdesätter nu. Jag har flera sådana vänner, som ständigt ser mina potential mycket bättre än vad jag gör. Så se till att hitta din/a Love, vännerna som ger dig en skjuts framåt, både privat och i karriären. De är ovärderliga. Och till mina vänner, tack för att ni finns där, och får mig att ta det där osäkra steget som är så läskigt, men så värt det!

Stöd en student - köp en gran! II

2009-12-20T21:47:00.001+01:00

Såhär fina är Skogisgranarna. Och som ni ser finns det även granar
för den lilla lägenheten och lilla plånboken. (Gissa vilken sida som
normalt står mot hörnet)

Stöd en student - köp en gran!

2009-12-20T20:30:00.003+01:00

Fram till på onsdag säljer Skogshögskolans studentkår (SLUs jägmästarstudenter) granar runt om i Stockholm. Aningen partisk (grangeneralen är min Lillebror) tycker jag självklart att ni ska köpa granar av dem.

Anledningen till att de säljer granar är att de måste samla ihop pengar till sin Europaresa de ska göra till sommaren då de ska åka runt och titta på skog. Engagerar de sig inte i penninginsamlingen måste de själva stå för alla kostnader. Ett granköp från dig gör alltså att redan hyfsat penninglösa studenter slipper ta från skralt CSN-lån för att finansiera undervisning. Stöd en student - köp en gran!

Dagen efter Nobel

2009-12-11T23:12:00.004+01:00

Nyss hemkommen från Bryssel ligger jag och i soffan och tittar på Nobelkonserten. Jag har haft det mycket bra på mitt första ETUC (European trade union confederation) Youth Committee Meeting (typ, såhär bra), men känner mig ändå smått bitter över att ha missat Nobel NightCap för första gången på fem år. NightCapen är efterfesten till Nobelfesten och brukar vara en strålande temafest för runt 1000 privilegierade gäster. Det har blivit lite av en tradition, och det känns mycket märkligt att inte delta i den, eller några andra av Nobelfestligheterna, i år. Men med nya uppdrag kommer nya traditioner och, som är fallet med ETUC, massor av nya, ovärderliga kontakter.

Imorgon ska vi ha överlämningsmöte med Saco Studentråds nya och gamla styrelse. Jag ser fram emot en helg fullproppad med utbildningspolitik, men kanske mest emot badtunnan som enligt ryktet ska finnas där ute på Nynäs havsbad.

Ett kaxigare studentråd

2009-12-07T11:50:00.002+01:00

Det har Jusektidningen tagit fasta på i deras tre snabba frågor till mig.

Annars försöker jag avsluta arbetet på SFS samtidigt som jag ska ha överlämning med Stina på Saco samtidigt som hon lär sig sitt nya arbete på Jusek. Dessutom går Svenskt näringslivs på offensiven gällande ungdomsarbetslösheten och LAS. Vad jag tycker i den frågan har jag skrivit tidigare, som en del av P3 Nyheters bloggstaffet. Utspelen gör mig ännu mer taggad inför nästa års arbete inom Saco Studentråd och fokusfrågan Vägen framåt - högskolan och arbetsmarknaden i samverkan. Jag är övertygad om att ungdomar och yngre akademiker kan få jobb utan försämrade anställningsvillkor, vilket vi i nästa års styrelse kommer att arbeta mycket med.

Studenter och lågkonjunkturen

2009-12-01T08:27:00.003+01:00

Rensar datorn på jobbet, och då dyker det upp lite saker. Här är debattartikeln jag fick i uppdrag att skriva som ordförandekandidat, på temat Studenter och lågkonjunkturen. Eftersom det bara var några månader sen så är den fortfarande aktuell.

Studenter i lågkonjunkturen – en god investering

Högre utbildning är alltid en god investering, i kristider blir det viktigare än någonsin att både beslutsfattare och individer vågar satsa på utbildning. För regeringen gäller det att lyfta blicken och inte bara betrakta fler platser på högskolan som ett sätt att förbättra arbetslöshetsstatistiken. Det krävs ett engagemang och vilja inte bara från utbildningsminister Tobias Krantz, utan även från finansminister Anders Borg, att höja kvaliteten på den högre utbildningen. Det kostar så klart pengar, men frågan är om Sverige har råd att inte satsa på högre utbildning och förbättrad kvaliteten.

I finanskrisens spår vågar fler och fler ta beslutet att gå vidare eller återgå till högre utbildning. Det är ett klokt val, då utbildning förhoppningsvis ger ett mer kvalificerat arbete, högre lön, bättre möjligheter till karriär och samtidigt borgar för samhällsutveckling. Högre utbildning är en väldigt bra investering, sett ur både samhällets och individens perspektiv.

Fler och fler i finanskrisens Sverige befinner sig i en situation där de står utan sysselsättning, och utan inkomst. Arbetslösheten föder osäkerhet och det finns många idag som undrar om de kan få komma tillbaka till ett jobb i den sektor man tvingats lämna. För många studenter som är på väg ut i arbetslivet handlar oron om ifall man kommer få ett jobb överhuvudtaget. Jag kan förstå oron, men jag är övertygad om att utbildning lönar sig, dock borde det löna sig mer.

I kristider tenderar politikerna att öka antalet utbildningsplatser enbart för att dämpa den öppna arbetslösheten, utan en tanke på vad en sådan enkelspårig form av satsningar gör för studenterna och högskolan i stort. För faktum är att en ogenomtänkt ökning av antalet platser på den högre utbildningen alltid leder till en kvalitetssänkning. Detta eftersom lärosätena oftast inte väljer att öka antalet lärare i den mån det behövs för att möta de ökade studentkullarna.

Redan idag är kvaliteten på många utbildningar, framförallt de samhällsvetenskapliga och humanistiska, skrämmande låg. Vi vet att studenter på en del lärosäten får så lite som fyra timmars undervisning i veckan. Att ovanpå detta öppna för fler platser på utbildningen utan att se till att höja de generella anslagen till lärosätena grundar för att utbildningen som ges är långt ifrån den utbildning i världsklass som eftersträvas. Jag menar helt enkelt det spelar ingen roll om det är fler studenter i högskolan om de inte finns tillräckligt med föreläsningar eller seminarier att gå på.

Vad är då utbildningskvalitet? För det första handlar det om lärarledd tid. Studenter måste få en möjlighet att ställa frågor, diskutera och få problemställningar förklarade av en kompetent lärare. Det handlar även om att vara i tillräckligt små grupper för att alla studenter ska få utrymme att känna att just dennes frågor kan få relevanta svar.

Utbildningskvalitet handlar även om förväntningar. Förväntningar från studenten om vad denna ska lära sig under de närmsta åren. Men även förväntningar från arbetsmarknaden vad en student ska kunna när de båda möts. I dagsläget saknar ofta nyutexaminerade studenter de kunskaper som arbetsmarknaden kräver, många gånger på grund av bristande resurser.

Jag vill att så många som möjligt går vidare till högre utbildning. Det finns inget bättre sätt att investera i sin egen framtid. Men för att våga göra den investeringen måste även Krantz och Borg satsa på högre utbildning. Annars är satsningen inget annat än en dålig placering – både för individen och för samhället.

Lite fler länkar

2009-11-30T15:46:00.003+01:00

Pressmeddelandet finns publicerat på Newsdesk och Webfinanser. Cajsa från LR Stud har även bloggat.

Jag vill även ge ett stort grattis till Senait Berhande, omvald vice ordförande, samt ledamöterna Tobias Lundin, Polin Bedro, Edvard Abrahamsson, Johannes Danielsson och John Kåberg som också de kommer att sitta i Saco studentråds styrelse under året. Det kommer att bli hur kul som helst!

Ny ordförande för Saco studentråd

2009-11-29T21:29:00.003+01:00

Idag blev jag vald till ordförande för Saco studentråd. Mer om det och vilka som sitter i resten av styrelsen hittar ni här. Stina har tagit en fantastisk bild på mig från mitt tal och Naturvetarna skriver det här om kongressen.

Vi är en fantastisk styrelse som jag tror kommer att få ett otroligt roligt år ihop. Här är mitt korta och koncisa tacktal från kongressen. Håll till godo!

Jag vill tacka så väldigt mycket för att ni har gett mig ert förtroende att leda Saco studentråd det närmsta året. Det känns otroligt stort att få vara ordförande för organisationen under ett år då så mycket händer. Jag ser fram emot ett år fyllt av bra styrelsediskussioner, valkampanjande, och möten med er förbund.

När jag valde att kandidera började jag fundera på vad Saco studentråd är för organisation. Jag kom fram till att det är en väldigt privilegierad sådan. Saco studentråd har den stora förmånen att vara en organisation med fäste i två världar - studentvärlden och den fackliga. Vi är den enda fackliga organisationen som består av studenter, arbetar för studenter och bedrivs av studenter. Detta är något vi ska vara stolta över och ta vara på. Vi har en fantastisk plattform för att prata om studier kopplat till arbetsmarknad,

2010 är ett valår. Det kommer vimla partier, organisationer och andra aktörer som kommer att slåss för att just deras fråga ska komma upp på dagordningen. Där har vi som fackligt aktiva en möjlighet att göra skillnad. För mig handlar facket om att många tillsammans är starka. Tillsammans är Saco studentråd och dess förbund starka. Tillsammans kan vi åstadkomma saker. Samtidigt måste vi utnyttja att vi är studenter. Tillsammans måste vi måste under det kommande året arbeta för att utbildningspolitiken ska bli en prioriterad valfråga. Vi måste visa att studenter är en stark grupp med starka intressen, att vi bryr oss om vår utbildning och dess kvalitet. Politikerna i sin tur måste visa att även vi studenter är viktiga inför ett val och inte bara prioritera barnfamiljer och pensionärer. Politikerna måste visa oss att de är villiga att satsa pengar på högre utbildning och steget över till arbetsmarknaden. Att få upp utbildningspolitiken på agendan kommer jag att arbeta stenhårt för under det kommande året, vid sidan om arbetet med fokusfrågan.

Jag vill återigen tacka för ert förtroende. Och jag hoppas på att jag på nästa års kongress kan stå här och prata för ett mycket starkare och kanske lite kaxigare Saco studentråd. Något som vi i styrelsen, och ni förbund, har åstadkommit tillsammans.

Med dessa ord tackar för en fantastisk kongress och säger grattis till alla nya förtroendevalda. Det kommer att bli ett fantastiskt år!

Uppladdning

2009-11-27T20:20:00.002+01:00

Laddar inför kongressen med ny frisyr, som funkar som två i ett!

Plats för (minst) en till i Saco studentråds styrelse!

2009-11-24T14:24:00.002+01:00

På grund av ett avhopp bland de föreslagna ledamöterna till Saco studentråds styrelse, finns det nu en öppning för andra intresserade medlemmar i Saco studentråds medlemsförbund att bli nominerad till en plats i styrelsen! (Kan ju tillägga att det finns det i alla fall, via en så kallad golvnominering, men nu måste minst en kandidat till fram för att kunna uppfylla stadgans krav på minst fem och max sju ledamöter i styrelsen).

Är du intresserad av att sitta i Saco studentråds styrelse, hör av dig till studentsektionen/rådet på ditt fackförbund och be dem nominera dig. Övriga frågor ställs till Maria Noleryd eller Stina Hamberg på Saco studentråd.

Mitt första inlägg som gästbloggare

2009-11-17T14:18:00.003+01:00

Idag besökte jag snabbt Sacos kongress för att ta del av plenumförhandlingarna och se Anna Ekström bli omvald till ordförande för Saco. Detta ledde även till mitt första framträdande som gästbloggare. Förhoppningsvis inte det sista.

Sacos kommunikationschef John Ahlmark skriver det här om studenterna inom Saco.

Kunskap, kontaktnät och vilja

2009-11-11T15:57:00.005+01:00

Saco studentråds kongress närmar sig med stormsteg, och om runt tre veckor är det dags att se om Sveriges största fackliga studentorganisation vill att jag ska leda dem under ett år.

För mig var det inget självklart val att kandidera till posten. Efter snart sex år inom studentrörelsen kände jag att jag borde tycka att det var nog. Efter lite tänkande och övervägande kom jag fram till att det var inte nog. Än hade jag mer att ge. Dessa tankar kan sammanfattas i tre ord: kunskap, kontaktnät och vilja.

Efter mer än ett halvt decennium inom olika delar av studentrörelsen har jag en stor och bred kunskap om utbildningspolitik och studenter. Jag har varit fakultetsföreningsaktiv, kårengagerad, festgeneral, utbildningspolitisk tjänsteman och studentfackligt verksam. En fördel med att vara aktiv väldigt länge och väldigt brett är att en massa människor korsar ens väg. Genom detta har jag fått ett otroligt stort kontaktnät inom Studentsverige i allmänhet och Studentstockholm i synnerhet. Detta kontaktnät bör användas. Sist, men inte minst, har jag en oerhörd vilja. En vilja att förändra och förbättra. En vilja att lära. En vilja att hela tiden utmana mig själv.

Alla dessa tre komponenter kommer jag att använda för att förändra och förbättra utbildningen och livet vid sidan om för Sveriges studenter. De är även anledningarna till att jag kände att jag vill kandidera till ordförande, att jag har mer att ge. Nu hoppas jag på kongressens förtroende att leda Saco studentråd under ett år som innehåller både en avtals- och valrörelse.

Gertrud

2009-11-01T18:45:00.001+01:00

Min och sambons nya hobby

Valberedningens förslag till ordförande för Saco Studentråd...

2009-10-29T18:57:00.001+01:00

...det är jag!

Valberedningen ger följande motivering:
Som heltidsarvoderad ordförande föreslår valberedningen Lisa Gemmel, 26 år gammal och medlem i Jusek. Lisa står för kunskap, kontaktnät och vilja. Hon har en svåröverträffad kunskap om både den svenska och internationella utbildningspolitiken genom sitt mångåriga engagemang i olika studentorganisationer där hon har arbetat med allt från att anordna Nobelfestens efterfest för Stockholms studentkårs räkning till att vikariera som jurist på Sveriges förenade studentkårer. Hon har en bakgrund som både ledamot och ordförande i Jusek studerandesektion vilket ger henne en gedigen grund att stå på i Saco-federationen. Juriststudenten Lisa har redan- genom att vara involverad i bland annat SSCO (Stockholms
studentkårers centralorganisation) förutom ovan nämna organisationer - byggt sig en plattform och gjort sig ett namn inom den politiska sfären. Med hennes vilja och karisma ser valberedningen en naturlig ledare som kommer att med bravur leda Saco Studentråd.

Jag kan ju inte annat än vara nöjd med den motiveringen.

Övriga föreslagna kandidater hittar ni här.

Jytte Guteland är en större människa än mig

2009-10-27T09:03:00.005+01:00

Ungefär 22 minuter in i gårdagens Aktuellt får vi följa med Jytte Guteland, ordförande för SSU, till Lycksele där hon ska träffa vad som minst sagt kan kallas äldre socialdemokrater för att sälja in SSUs fyra idéer för att fånga in de unga väljarna.

Aktuellt visar en sekvens där Jytte presenterar förslagen för gruppen. Då börjar ordföranden spela musik, mitt i hennes presentation. Det kan vara den värsta härskarteknik jag någonsin sett. Jag undrar om Jytte blev totalchockad, eller om hon bara är van, för hon vänder sig om och säger fint att det där gör du inte om, och du får nog flytta på dig. Jag hade blivit fly förbannad och troligtvis haft ganska nära till våld.

Det sorgligaste är nog att jag inte blir speciellt förvånad. Arg, besviken och upprörd, men inte förvånad. Det här händer nog frekvent för unga, duktiga tjejer, inom alla partier, och andra områden också för den delen. Alltså kommer jag behöva lära mig att handskas med det här, utan att själv ta till dessa oförlåtliga härskartekniker och våld. Men jag vill inte. Jag vill inte behöva lära mig handskas med 60-åriga gubbar som inte kan hantera att jag är duktig och har något att säga. Det ska inte vara nödvändigt.

Att inte vara för, men definitivt inte ta ställning mot

2009-10-21T18:52:00.007+02:00

Saco har nu svarat på motionen SULF och Saco Studentråd lagt om att Saco på sin kongress ska ta ställning MOT avgifter i högskolan. De vill att kongressen ska avslå motionen eftersom "det är inte självklart att finansieringen av alla funktioner helt och fullt ska vila på skattebetalarna" och att "styrelsen avser att under den kommande kongressperioden fortsatt följa utvecklingen, både i
andra länder och hemmavid". Det är inte ett ställningstagande för avgifter, men det är långt ifrån det aktiva ställningstagande mot som så många suktar efter.

Sacos styrelse menar i sitt motionssvar att dagens högre utbildningssektor "tillhandahåller utbildning som snarast konkurrerar med bildningsförbundens utbud". Istället för att se avgifter som en eventuell utväg bör diskussionen kanske istället röra den högre utbildningens roll i samhället. Jag vill för min del se ett kunskapssamhälle för alla, oavsett härkomst och storlek på plånbok.

Jag anser att Sverige ska ha en för individen kostnadsfri högre utbildning som kan ge utbildning på alla nivåer, även för den som vill komma tillbaka till högskolan för vidareutbildning eller vill läsa kurser för sin egen bildnings skull. Tråkigt nog kan jag inte vara på kongressen där den här motionen, och andra spännande frågor, diskuteras. Det lär bli heta och roliga debatter!

Nils Jobring, ordförande för Akademikerförbundet SSRs studentråd, säger det här och här om motionen. Naturvetarna student säger det här.

I-landsmisär

2009-10-19T20:26:00.003+02:00

Jag är sitter i soffan, tittar på dålig TV och försöker att intala mig själv att det är gott med mörk choklad när man är förkyld. Jag är ensam hemma för att sambon är i Luxemburg på möte och det är kallt i lägenheten. I morse blev jag omkörd av två olika cyklister på två olika övergångsställen, vilket gjorde mig tokigt förbannad och irriterad. Jag trodde jag skulle somna alternativt behöva ta hand om följder av illamående idag på jobbet (men blev bättre av en ipren).

Ibland är livet sådär i-landsjobbigt. Man vet att det inte riktigt är ok att gnälla, men har svårt att låta bli. Idag är en sådan dag. Tack för att du lyssnade.

Sänkta löner är inte lösningen

2009-10-14T11:43:00.002+02:00

Robin Linderborg varnar, i respons till mitt tidigare inlägg, för att marknadsanpassa utbildningar. Jag delar absolut Linderborgs farhågor. Jag anser inte att arbetsgivarna ska styra vilka utbildningar som ges, varken på gymnasienivå eller högskolenivå. Det skulle vara destruktivt för utbildningarna och bildningsidealet. Dessutom finns det inte en arbetsgivare som kan förutse vilka behov som finns om tre år - finanskrisen är ett utmärkt exempel på detta.
__

I en notis i DN vill Svenskt näringsliv sänka lönerna för ungdomar för att hjälpa dem ut på arbetsmarknaden. Detta är en åtgärd som jag inte under några omständigheter tror kommer att ge fler ungdomar jobb. Den sänkning av sociala avgifter som getts till ungdomar har, enligt Riksrevisionen i senaste budgetpropositionen, "haft begränsade sysselsättningseffekter och höga dödviktseffekter, dvs. samma personer som får arbete genom åtgärden ändå skulle ha anställts." Varför sänkta löner då skulle göra skillnad i antalet lediga arbeten för unga, kan jag inte se.

Det här ditt land, det här är mitt land

2009-10-12T09:07:00.002+02:00

Jag har blivit uppmanad av Eva Westerberg att delta i det här blogguppropet.

Självklart tycker jag att det här landet är till för alla. Och tycker även att Systerstor, Emelie Torvaldsson, och Nicke Grundberg ska vara med i uppropet!

Vem vill anställa ett tomt CV?

2009-10-11T09:00:00.001+02:00

Ungdomsarbetslösheten i Sverige ligger, enligt SCBs senaste mätningar, på strax över 20 %. En femtedel av Sveriges ungdomar vill alltså arbeta, men får inte chansen. Varför det är så finns det många spekulationer kring. Svenskt näringsliv skyller helst på turordningsreglerna i LAS (som förövrigt går att avtala bort), medan TCO och Akademikerförbundet SSR menar på att uppsägningar enligt dessa regler står för en ytterst liten del av arbetslösheten.

Det är lätt att fastna i en diskussion kring lagar och regler när man pratar om arbetslöshet. Det är enkelt, alla har tillgång till dem och det är enkelt att göra undersökningar kring sådant som är nedskrivet. Jag vill hävda att LAS-diskussionen tar fokus från de verkliga problemen - ungdomars bristande kontakt med arbetsmarknaden.

Har du ingen tidigare arbetslivserfarenhet vill ingen anställa dig. Det är ett påstående som jag i de flesta fall vill hävda är sant. En arbetsgivare vill inte satsa tid och pengar på ett oprövat kort, oavsett om det gäller för en provanställning på 6 månader eller ett vikariat på ett år. Ungdomar måste i ett mycket tidigare skede få kontakt med arbetsmarknaden.

Vi har alla någon gång varit på prao. Några veckor i åttan och nian tillbringar man på en arbetsplats, ofta där man inte har något som helst intresse av att vara, och får göra arbetsuppgifter som kan få vem som helst bortskrämda från arbetsmarknaden. Har du tur (läs: dina föräldrar har kontakter) får du ett sommarjobb som ger arbetslivserfarenhet. Utöver detta har varken gymnasieelever eller studenter på högskolan i de flesta fall ingen kontakt med arbetsmarknaden förrän de på osäkra ben står där med ett betyg i handen och ska börja söka jobb.

Sveriges skolor och lärosäten måste tillsammans med den lokala arbetsmarknaden bli bättre på att låta elever och studenter möta arbetsgivare. Detta kan ske på många sätt, via studiebesök, mentorskapsprojekt, arbetsmarknadsdagar och så vidare. De unga måste få en chans att lära sig hur det fungerar utanför utbildningens trygga väggar och ges en väg in i deras framtid på arbetsmarknaden. Denna samverkan kan inte enbart ske på elevers och studenters initiativ, utan viljan måste komma från "de vuxna" som har större makt att få till stånd ett väl fungerande samarbete.

Sveriges ungdomar måste ges en reell chans att komma in på arbetsmarknaden, även utan flera sidor långa CV:n. Finns inga ungdomar på arbetsmarknaden blir LAS-diskussionen en icke-fråga. Det är nämligen väldigt svårt att bli "utlasad" från ett jobb man inte har.

Inlägget är en del av en bloggstaffet arrangerad av P3 Nyheter

Debut i "riktiga" världen

2009-10-09T09:48:00.004+02:00

Från och med måndag kommer jag att delta i en bloggstaffet om ungdomar och jobb på P3 Nyheters hemsida . Missa inte!

Vill du engagera dig i studentfrågor på nationell nivå?

2009-09-24T13:07:00.002+02:00

Dags att kandidera!

Vill du påverka studenters situation på nationell nivå? Tycker du om att
arbeta med ledarskap? Vill du bli ett nätverksproffs, en vassare skribent
och en bättre talare? Och, framförallt, vill du ha roligt?

I så fall ska du förstås kandidera till en förtroendepost i Saco Studentråd!

Har du, eller någon du känner, funderat på att kandidera?

På kongressen den 28-29 november ska nya talanger väljas för verksamhetsåret 2010. Därför söker valberedningen nu en ordförande, som kommer att arvoderas på heltid, en vice ordförande samt sju styrelseledamöter. Vidare söker vi också två verksamhetsrevisorer som är kongressens förlängda arm när det gäller att granska styrelsens arbete.

Mer information om de olika förtroendeposterna hittar du här.

Vi söker dig som vill företräda hela Saco Studentråd och som ställer sig bakom den första punkten i Saco Studentråds stadga: Saco Studentråd är ett partipolitiskt obundet rådgivande organ till Sacos styrelse och ett samverkansorgan för Saco-förbundens studentsektioner. Saco Studentråd driver frågor av betydelse för studentsektionerna i Saco-federationen baserat på högre utbildning, kunskap och kompetens. Saco Studentråd delar Sacos vision om ett kunskapssamhälle för alla, med hög kunskapsnivå, högt välstånd och stor individuell valfrihet under ansvar.

Enligt Saco Studentråds stadga är det förbunden som nominerar kandidater till förtroendeposter. Är du intresserad av att kandidera till ett förtroendeuppdrag inom Saco Studentråd ska du därför ta kontakt med din studerandesektion.

Har du frågor om de olika förtroendeposterna eller hur valberedningen går till? Kontakta Saco Studentråds valberednings sammankallande Eva
Westerberg på eva.westerberg@saco.se

Nomineringen ska vara valberedningen tillhanda senast 9 oktober.
Alla intervjuer görs under helgen den 17-18 oktober. Helst vill vi träffa
kandidaterna, men om det inte går kan vi förstås ordna telefonkonferens.

Mer information:
Eva Westerberg, Valberedningens sammankallande,
eva.westerberg@saco.se 0708-10 17 83

Stina Hamberg, Ordförande Saco Studentråd,
stina.hamberg@saco.se 070-557 19 84

Maria Noleryd, studenthandläggare Saco,
maria.noleryd@saco.se 08-613 48 00

Jusek studerandesektion har ny styrelse!

2009-09-24T09:33:00.003+02:00

Den ser ut som följer:

Ordförande
Sophie Ohlsson

Ledamöter:
Jimmy Andersson
Liv Zettergren
Pernilla Jönsson
Katarina Starendal
Bita Behrad
Björn Pettersson

Stort grattis till er alla! Jag tackar för mig och två fantastiska år som förtroendevald i Jusek. Det kanske blir fler någon gång i framtiden!

Det var det där med LAS

2009-09-21T08:39:00.002+02:00

SSR säger det jag menar.

HBT-sossen kommenterar också.

Edit 22 september:
Det här säger TCO och OECD om flexibilitet på svensk arbetsmarknad.

Varsågod DN, här är er debatt!

2009-09-18T09:20:00.003+02:00

I förrgår efterlyste DNs ledarsida en debatt om avgifter för högre utbildning. Idag går de lite längre och föreslår avgifter för högre utbildning i Sverige för alla som en av Fem punkter för kunskap. Detta kontrat mot avgiftsfria museum. Då är ju frågan - vad ger Sverige mest kunskap, museum eller högre utbildning?

SFS presenterar här varför studieavgifter inte är lämpligt för högre utbildning i Sverige, sett ur perspektivet att det endast föreslås för utländska studenter, så kallade free-movers. Men många av de argumenten går att applicera i debatten kring avgifter generellt:

1. Samhällsnytta vs. individuell nytta
Jag anser att utbildning ska ske för att studenten vill tillägna sig ny kunskap, men att det hur ett samhällsperspektiv ska ses som samhällsnytta. Samhällsnytta gör sig bäst kostnadsfritt, då det kommer hela samhället till gagn i slutändan.

2. Ofyllda kurser
Än så länge baseras statsanslagen på hur många studenter som skrivs in på en viss utbildning. Högskolor förlorar alltså anslag på att inte fylla kurserna. Avgifter kommer att leda till färre studenter och således lägre anslag för högskolorna samtidigt som de inte får in beräknade studieavgifter.

3. Snedrekrytering
Vet man inte att utbildning lönar sig är det svårt att ta steget och låna dels till studieavgiften, dels till att överleva. Kommer man från en icke-akademisk bakgrund kan det vara svårt att se hur utbildning faktiskt kan löna sig.

4. Marknadsföring
Redan idag använder lärosätena mycket pengar på att marknadsföra sig själva och sina utbildningar. Blir utbildning en handelsvara kommer ännu mer pengar att behöva läggas på det. Vem får betala för det? Studenterna!

5. Stipendier
Ofta glöms det bort att universiteten i USA har mycket pengar, och de kommer inte från studieavgifterna. Därmed har de möjlighet att ge fattiga studenter stora stipendier för att kunna studera vidare. Svenska högskolor har inte mycket pengar som ligger och skvalpar, och jag tvivlar på att de kommer att få det även med studieavgifter. Den sociala snedrekryteringen kommer att öka.

Den svenska högskolan är underfinansierad, men det löses inte genom att göra studenter till konsumenter av högre utbildning. Regeringen måste våga satsa på högre utbildning, inte bara genom att låta studenter låna mer pengar till studiemedlet, utan framförallt i nuläget genom att höja anslaget per student avsevärt. Detta kommer att leda till en högkvalitativ högskola med studenter som ser sig som en del av de fantastiska utbildningar som svenska lärosäten har att erbjuda!

Ett lån ut ur fattigdomen

2009-09-14T09:08:00.009+02:00

Nu har den äntligen kommit, höjningen av studiemedlet! Studenterna kommer från och med 1 januari få 350 kronor med i plånboken. Men (det är ju alltid ett men) det är en höjning som till stor del läggs på lånet. Studenterna ska alltså fortsätta att låna sig ur fattigdomen.

Vi har ett väldigt bra studiemedelssystem i Sverige. Alla får låna, det är inkomstprövat endast på andra inkomster under lånetiden och en del är ett bidrag. Studenter som tar examen idag har flera hundra tusen i lån, om de har läst en magister eller master. Är man inte jurist, civilingenjör eller läkare kan det vara svårt att betala tillbaka hela lånet innan man går bort. Det som då händer är att staten förlorar inkomster på hundratals miljoner. Om man istället höjer bidragsdelen kommer statens utgifter öka, men det är en ökning som är förutsebar och går att räkna på. Framtida obetalda lån är svåra att beräkna och skapar ett stort hål i statskassan.

En höjning av studiemedlet är mycket välkommet och kommer göra livet lite enklare för många studenter. Tyvärr tänker studenter väldigt sällan på det som kommer efter, återbetalningen. Uppenbarligen gör inte Tobias Krantz det heller.

Fler om det höjda studiemedlet:
Kristina Persdotter, Kåre Bremer, Saco Studentråd, Klas-Herman Lundgren

Sänkta anslag = kvalitativ utbildning?

2009-09-11T09:19:00.003+02:00

I morse debatterade högskole- och forskningsminister Tobias Krantz studieavgifter mot Klas-Herman i TV4. Jag är emot avgifter, argument har lämnats av Klas-Herman och Stina tidigare.

Under debatten kom det fram att studieavgifter innebär sänkta statsanslag för utbildning. Detta eftersom studieavgifterna från studenter från tredje land ska vara fullkostnadstäckande. Vad jag inte förstår är den här ekvationen: sänkta statsanslag + studieavgifter från tredje land = höjd kvalitet. Jag får det inte att gå ihop. Alls.

Man kan vara ideologiskt för avgifter, men påstå inte att de kommer vara kvalitetshöjande. Den enda monetära satsning som ökar kvaliteten är ett höjt statsanslag per student.

Du och jag, 17 år

2009-09-06T17:06:00.003+02:00

I fredags blev jag tonåring igen. Jag och Martin begav oss till Gröna Lund för att se Håkan Hellströms sista Stockholmsspelning på ett bra tag. Jag blev helt tagen. Jag hade glömt hur fantastisk Håkan är live och hur bra han är generellt. På något sätt gjorde även konserten att jag försonades med mina tonår.

Där, någonstans i ljuset, står Håkan. Bättre bilder än så här blir det inte kvällstid med en iPhone.

Ni hänger väl med?

2009-09-06T16:58:00.002+02:00

Ja, alltså det här med att blogga. Det går inte riktigt alltid ihop sig med heltidsjobb, träning, vänner, pojkvän, engagemang och så vidare. Samtidigt händer det så mycket inom utbildningspolitiken att jag skulle kunna skriva fem inlägg om dagen. Istället gör jag det enda rätta och hänvisar till Hermans och Stinas bloggar, så ni kan hänga med lite grann.